Bokrecension av Tonåring i Hitlers dödsläger

Rotade runder på min externa hårddisk och hittade flera gamla bokrecensioner jag skrivit både i sista året på högstadiet och första året på gymnasiet. Denna recension skrevs i början av 2009 när min klass läste om Andra världskriget och jag ska villigt erkänna att jag inte har läst igenom den innan jag lagt upp den, så jag hoppas att ni hänger med i allt jag menar och att det inte finns med några stavfel eller något liknande, haha.



Bokrecension av ”Tonåring i Hitlers dödsläger”.

Benny Grünfeld                                                                                               
1995                                                                                                                            
95 sidor                                                                                                             

Benjamin, Benny, Grünfeld är född 6:e maj 1928 i Rumänien av ungersk-judiska föräldrar. Han var en utav de få överlevande från koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau och kom tillsammans med sin äldre bror till Sverige sommaren 1945. Hans första riktiga arbete i Sverige fick han genom sin brors arbetsgivare, hos en glasmästare tvärt över gatan, han har även arbetat som flygtekniker och skrivit boken ”Tonåring i Hitlers dödsläger”, som är baserad på hans personliga erfarenheter under kriget. Han har även rest runt till olika skolor och berättat om sina upplevelser.
Vilken gen boken tillhör är svårt att säga, det är en sanningsenlig dokumentär baserad på verkliga händelser som skedde under kriget. Den ger en stark känsla när man läser den, inte bara för att jag hade i vetskap att allt jag läste verkligen hade hänt, det var så fruktansvärt att jag ibland var tvungen att stanna upp enbart för att påminna mig om just detta. Nej, det som gav starkast intryck på mig, var just bilderna. För man kan alltid försöka föreställa sig, men man kan aldrig lyckas sätta sig in i den situation som Grünfeld, och alla andra fångar som kom levande från de olika lägren kände, och hur de hade det. Bilderna hjälpte mig att förstå till en viss del, men för mig verkar det så omöjligt att något sådant här skulle kunna hända. Jag trodde att människor hade förstått att alla är lika värda, redan på 1900-talet. Men de båda krigen visar hur fel jag har haft.
Den bild som jag minns gav mig mest att fundera över, är en bild av en pojke som blir buren på en dörr som används som en bår. Ett allierat flyg hade bombat lägret, och pojken har fått båda sina ben avslitna. Då jag såg denna bild för första gången satt jag vid frukostbordet och fick mackan i halsen. Jag visste att det hela tiden hände ohyggliga saker i koncentrationslägren, men när jag såg den bilden, var det som om allt blev verkligt och jag kunde äntligen förstå, jag kunde äntligen se sanningen. Att det faktiskt har hänt, att den här pojken faktiskt har levt och att han faktiskt har fått sina ben avslitna på grund av en bomb som fallit över lägret. Jag ser sanningen, men det är fortfarande svårt för mig att godkänna att något sådant här har hänt. Jag tror aldrig att jag kommer kunna göra det, för det finns inget vi kan göra för att få det ogjort. Men vi kan se till att det aldrig händer igen.
Boken handlar simpelt om en ung pojke som tas till fånge av nazisterna i sin hemstad i Rumänien, och förs till det fruktade koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i södra Polen tillsammans med sin familj. Han får se sin familj splittras mitt framför hans ögon, utan att kunna göra något för att stoppa det uppenbara som ska ske. Istället får han höra, att den enda vägen ut från lägret är genom skorstenen. Men med en enastående tur och skicklighet, klarar både han och hans bror sig från flera olika koncentrationsläger. Boken är starkt skriven, full med känsla och lämnar inte läsaren utan tankar.
Miljön och tiden är lätt att se eftersom boken handlar om en pojke som fastnar i ett koncentrationsläger under andra världskriget. Miljön är väl beskriven, det är lätt att få en inblick i hur det var att leva i de olika lägren och jag undrar om det ens är ett ställe att önska sin värsta fiende. För så grym kan man inte vara, att önska någon en säker död i ett koncentrationsläger. Jag undrar om det finns ett värre sätt att dö, för i dessa läger, där fick man arbeta utan mat, till den dagen man stupade. Man utförde ett arbete till de människor som satt en i det lidande man levde i. Så nej, jag personligen tror inte att man kan dö på ett värre sätt än som de här stackars människorna gjorde. Det är ett under att det ens fanns överlevande kvar, men jag är glad att det gör. Det är så fruktansvärt det som hänt, att jag undrar om jag velat tro på det om det inte funnits vittnen till det hela. Vittnen som vågat sig fram för att berätta en hemsk sanning, hur världen egentligen ser ut, och vad den kommer bli, om vi låter den fortsätta på denna väg.
Eftersom karaktärerna i boken finns på riktigt, eller har funnits, är det lätt att fastna för dem och de känns mycket äkta, för mig i alla fall. Många av dem handlade fel, och då syftar jag mest på de personerna som följde Hitler och gjorde precis som han sa. Men under den pressade situationen undrar jag egentligen inte om jag skulle ha gjort samma sak. Om jag hade fått välja, en okänd död, eller någon jag älskar som försvinner från mitt liv? Då är det klart att jag valt den okände, hur fel det än hade varit. För hur stark man än tror att man är, vet man aldrig hur man skulle uppföra sig i en sådan situation. Och helt ärligt hoppas jag att jag slipper få veta sanningen om hur jag skulle vara.
Boken var självklart väldigt speciell eftersom den var en sannskildring av verkligheten, och den var lätt att både läsa och förstå, eller ja, texten var lätt att förstå. För jag kommer aldrig kunna förstå varför nazisterna följde Hitler som de gjorde, varför det inte fanns fler som ställde sig emot det som hände. Eller så kanske det fanns det, folk som ställde sig upp och sa ifrån på vad de tyckte var rätt och fel. Men kanske var det några som på order dödade dessa djärva människor, så omvärlden aldrig skulle få veta den hemska sanningen. Det får vi aldrig veta, men jag vill fortsätta leva i tron om att det var så, inte att det var folk som fick order att döda andra för att de sa emot på vad de tyckte var rätt och fel, utan att det faktiskt fanns några som sa ifrån. Dessa människor borde hyllas, de som kunde rädda fångar, de som hade modet att säga ifrån, de borde hyllas och aldrig glömmas bort av framtiden. För utan dem kanske det aldrig hade blivit någon framtid.
Jag minns att jag så många gånger medan jag läste boken, tyst viskade för mig själv, och tänkte de tre orden om och om igen. ”Arbeit macht frei”, de tre orden som stod ovan ingången till Auschwitz. Några av de mest ökända orden i historien, med så många olika betydelser. Den raka översättningen är ”Arbete gör dig fri”, och det kan man tolka hur man vill. Jag ser det på några olika sätt, först det simpla, den tanke som först poppar upp i mitt huvud; ”Jaha, om jag arbetar blir jag fri, då börjar jag arbete då”. Men så var det ju inte. För hur mycket fångarna än arbetade, de skulle ju aldrig bli fria ändå, som det stod i boken, det enda sättet att ta sig från lägren var genom skorstenen. Och visst, på sätt och vis blev fångarna fria då, när de var döda, men det var nog inte det alla tänkte på när de passerade skylten för första gången.
Jag vet att jag fastnade för ett ord när jag läste boken, ett speciellt ord; ”veteranfångarna”. Det skrämmer mig att läsa, samtidigt som jag kan få visst lugn inom mig. Att vara en veteranfånge kan vara både positivt och negativt, det negativa var det jag först kom att tänka på. För en fånge måste ha funnits länge i lägren för att kallas veteranfånge. Och att vara så länge på ett sådant ställe är skrämmande, för jag kan ju föreställa mig hur länge en sådan fånge måste ha varit fast där. Samtidigt kommer lugnet och jag tänker på den positiva sidan av det hela, om man nu har varit där så länge, då måste man vara stark och ha mycket tur. Tur, för att man faktiskt har en chans att överleva. Och det gör mig glad, för alla förtjänar en andra chans, en andra chans till ett bättre liv.
Resan till Bergen-Belsen var över lag grym och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna uttrycka mina tankar om det. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, bara den delen i boken hade fyra bilder. Men på nått sätt känns inte ändå inte som fyratusen ord kan beskriva de jag känner, för alla de känslorna som jag har, som väller inne i min kropp och vill ut till pappret, de är mer än fyratusen ord. Det är ilska, aggressivitet, hat, medlidande, sorg, och en oförklarbar känsla som säger att det inte finns något jag kan göra. För det som visas på dessa bilder, är sanningen, men en sanning som skedde för flera årtionden sen. Och det finns inget jag kan göra för att rädda människorna på bilderna, hur mycket, hur gärna jag än vill. Maktlöshet.
Den sidan i boken som berättar om befrielsen börjar väldigt enkelt med ”I april 1945 åt jag löv för första gången.”, simpel början kan tyckas, som väcker så mycket frågor hos mig. Först när jag läste de, minns jag att jag rynkade pannan av förvåning, efter att jag funderat över det en stund, insåg jag att det egentligen inte alls var något konstigt med att äta löv. Inte om de där små, gröna löven är det som håller mig på rätt sida av gränsen mellan liv och död. Då skulle jag också äta löv, jag skulle göra det för min överlevnad, så som Benny Grünfeld gjorde för sin.
Att läsa hur fångarna blev befriade, var lycka för mig. Lycka, då jag kunde känna hur de kände sig när de fick reda på att de inte längre behövde gå runt i randiga kläder och slåss för att få den sista mögliga brödbiten. Att de kunde gå runt på gatan som vanligt folk, leva ett riktigt liv. Nu känner jag inte till någon som varit i ett koncentrationsläger, men jag kan dock föreställa mig, att hur mycket de allierade försökte rädda fångarna, att få de att bli som vanligt igen, finns det inget som kan sudda ut spåren av vad som hänt i det förflutna. Likt tatueringarna fångarna fick på sina armar, med olika nummer på, är detta sex år långa krig tatuerat in i alla historieböcker och alla människors minnen världen över. Och det är jag glad över, för om jag får ett barn i framtiden, vill jag inte vara rädd för att det barnet ska uppleva det mina förfäder fick vara med om. Sanningen må vara grym, men det är de enda som bevisar vad som händer. Därför borde vi ta väl hand om sanningen.
Något annat jag även funderat på, är de här läkarna som fanns i de olika lägren. De stod där, tog emot fångarna som anlände, gav dem en enda blick och pekade sedan höger eller vänster. Leva eller dö. Det enda de egentligen gjorde var att stå där, och avgöra människors öden som det inte betydde någonting alls, utan att ens bry sig. Hur kan en sådan människa stå ut med sig själv när man gör något sådant? Det är nått jag aldrig kommer att förstå, för jag skulle inte klara av att vara den personen som skilde två älskade, som skilde syskon och bästa vänner åt. Kanske skulle jag vara för blödig för att vara en läkare som stod där och visade människor till döden hela dagarna, troligen skulle jag själv smita in i en gaskammare och dö med dem jag har skickat till döden. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra, kan det faktiskt ha varit så simpelt att det fanns folk som nöjt av att göra det? Av att stå där och se på en familj som en gång var lycklig, att dela dem, att se mannen och sönerna gå till arbetet medan kvinnan och dottern skickades till döden. Kan det vara så enkelt? Och om det är så, hoppas jag att dessa människor fick en lika plågsam död som alla de oskyldiga offren fick. För om det nu är så, är bara bisarrt.
Jag är glad att vi fick läsa boken, för även om jag vetat vad som hänt under kriget tidigare, öppnade denna boken mina ögon helt och jag har sett och förstått saker, saker som inte borde hända. Saker, som förhoppningsvis aldrig mer kommer att hända.

Boktips - El Choco

Tänkte börja med ett litet boktips på en bok jag läste för några veckor sedan. Boken är en verklighetsbaserad historia där man får följa svensken Jonas Andersson när han kommer i kontakt med droghandeln. Han behöver snabba pengar och får resan ner till Bolivia för att hämta hem kokain. Men vägen är kantrad av faror och trots alla planer, alla mutor och allt Jonas blivit lovad av knarkkungarna både i Sverige och Bolivia, så fastnar han i tullen på väg hem till Sverige, han skickas till fängelset El penal de San Pedro i Bolivias huvudstad La Paz där han ska avtjäna ett åtta år långt straff. Han vet inte vad som kommer hända när han anländer till fängelset och han har ingen aning om vilken sorts anstalt San Pedro är och absolut ingenting blir som han förväntat sig. Någon given cell för fångarna fanns inte, en sådan fick man köpa eller hyra för egna pengar. Bara en avdelning på anstalten serverade två gratis mål mat om dagen, andra intagna fick köpa det också, liksom kläder och annat som man kunde tänkas behöva. San Pedro är som inget annat Jonas någonsin stött på tidigare, men han anpassar sig och hans liv tar plötsligt en oväntat positiv vändning.

”På något vis lyckades de skrapa ihop pengarna. Jonas köpte lägenheten och var evigt tacksam mot Caesar López som hade sålt den så billigt. Några dagar senare bar han in sina tillhörigheter till den nya lägenheten. Det var sista gången han flyttade under sin tid på San Pedro.”



En recension av boken kommer om ett tag, om ni är nyfikna och vill veta mer.