Veronica bestämmer sig för att dö

För några dagar sedan läste jag klart ytterligare en Paulo Coelho bok, nämligen Veronica bestämmer sig för att dö. Det var en sådan bok som jag har sett fram emot att läsa länge, för historian har tilltalat mig. Så jag plockade äntligen upp den förra veckan och läste färdigt den efter några dagar. Liksom de flesta andra Coelho böckerna som jag har läst så var den väldigt intressant och plockade upp en massa olika ämnen och syner på livet som jag aldrig riktigt tänkt på.

Som titeln redan berättar handlar boken om en ung kvinna som heter Veronica och en dag helt enkelt får nog av livet och bestämmer sig för att dö. Hon tar en hög dos piller och blir medvetslös, men hittas och förs till ett sjukhus där hon spenderar flera nervösa veckor i koma då läkarna inte vet om hon ska överleva eller inte. Tillslut vaknar hon upp igen, bara för att få veta att hon endast har sex-sju dagar kvar att leva. Dessa dagarna spenderar hon till att tänka på livet och göra sådant som hon aldrig tidigare drömt om att göra. Veronica kommer på sig att leva mer på den sista veckan hon har kvar i livet, än på alla andra veckor hon levt tidigare.

Jag får medge att jag i början irriterades av karaktären Veronica och hennes lättsinniga sätt att bara slänga bort livet för att hon kände att hon inte lyckats förändra världen så som hon en gång önskat att hon kunde göra. När hon var yngre ville hon spela piano när hon blev stor, men så fort hennes mamma sa nej ändrade sig Veronica och växte upp i ett gråtrist liv. Jag kan känna att en sådan människa verkligen inte har försökt, man kan inte bara sätta sig ner, ta en massa tabletter och dö, för att man inte har fått lov att göra det man vill göra, lyckats förändra världen så som man en gång önskat. Allt kommer inte serverat på ett silverfat, man måste faktiskt jobba lite för saker och ting ibland. Och kanske var det Coelhos baktanke också, när han skrev den delen av boken.

I övrigt tycker jag verkligen att boken var bra. Den var intressant på så många sätt och vis och fick mig att känna att jag borde ta vara på mitt liv och verkligen satsa fullt ut, gå efter det jag vill ha. Dock gjorde slutet mig både irriterad och besviken, men jag tänker inte berätta det för er, jag känner att ni borde läsa boken och bli lika förvånade som jag blev när jag kom till slutet!

Harry Potter & Den flammande bägaren

För ett par dagar sedan läste jag klart den fjärde Harry Potter boken i serien; Den flammande bägaren! Det är den hittills längsta boken på över sjuhundra sidor, så det tog mig närmare en vecka att beta mig igenom den! Trots det får jag nog erkänna att den har tagit över platsen som min favoritbok i serien! I likhet med de tidigare böckerna så är det ju självklart stor skillnad mellan boken och filmen och jag kunde ju inte låta bli att påpeka varenda liten detalj som skiljde dem åt. Trots att jag såg filmen först så föredrar jag nog boken ändå (det är ju vanligt att den som läser boken före den ser filmen föredrar boken och vice versa). I detta fallet tycker jag om båda två, men boken tar verkligen hela historien ett steg längre. Det är synd att de har ändrat filmerna så mycket, men jag antar att det är en del av tjusningen när man gör om en bok till en film.

Något annat som jag tänkte på när jag läste denna boken var hur lättläst den var, överhuvudtaget hur lättlästa alla Harry Potter böcker är! Visserligen riktar sig böckerna till barn och ungdomar allra mest, men jag tror ändå att det är Rowlings sätt att skriva också, som gör att blicken bara svävar fram sida efter sida. Det är riktigt roligt att läsa då, när man knappt inte ens märker hur sidorna försvinner, när historien är så spännande och så intressant att man inte kan lägga boken ifrån sig. Då vet man att man har fått tag på en riktigt bra bok och jag är nog inte ensam om att tycka att Harry Potter och Den flammande bägaren är riktigt, riktigt bra!

- Flickan från ovan

”Sanningen var väldigt olik det som vi lärde oss i skolan. Sanningen var den att gränsen mellan de levande och de döda uppenbarligen kunde vara dunkel och oskarp.”