China Marine

Last fall I read a book written by a World War II veteran, how told the world his story about fighting with the Marines in the Pacific. After a little searching on my part, I found out that he actually had written a second book on the same topic, this book, however, China Marine, is his story about what happened after the war was over. Most tropes in Europe went home pretty fast after the war ended, but in the Pacific, the soldiers had to go over to China and stay there to calm down the country, where a civil war was about to start. The author, Eugene. B. Sledge, was in China for four months, right before the Communists took over. In this book, China Marine, he tells the reader about how it was to leave the Pacific islands and step in to a city like Peiping (now Beijing) and for the first time in nearly two years, sleep indoors, on a real bed and eat good food instead of the Marines C rations.

As a reader you get to follow Sledge throughout the book, from being a solider that fought and won over the Japanese and was moved to China, where he was put in actually danger once again. There was never a real risk for his life in China, but all too many American soldiers had to give up their lives in the civil war between the Communists and the Nationalists. Sledge continues to talk about the city Peiping and a few really good friends he made there. In the end though, he was sent home and he was happy to finally be back in America again, after over two years abroad. But he was not prepared for how it would feel to not only leave the Marines and his buddies, but to be back in the real life, surrounded by civilians that couldn’t even dream about all the horrors he had seen even in their worst nightmares. He was shocked by how all the Americans took their freedom for granted and he had big trouble adjusting himself to the normal life while trying to forget all the horrible things he had seen and done far away in the Pacific.

I think both Sledge’s books are very important, the go hand in hand and tells a two different tales to the readers, about something most of us can’t even imagine. For it to never be a World War III, I think people have to read books written by war veterans, like China Marine, but also Sledge’s first book, With the old breed. You can never understand how horrible it was to fight in the Pacific, not even by reading books like these, but you get a better perspective when reading something like this. Most people fighting in World War II was young men with their future just around the next corner. There were far too many that never made it back home again, men who never got to see what the future held for them, never got to marry or be a dad or do any of the things they dreamed of doing. Instead, they gave away their lives for other people, for strangers, to carry on their lives. It’s admirable and I can’t even begin to thank all the people that, in one way or another, was involved on the Allies side in World War II. I can’t help but wonder; how many people would just give up their lives today, to save a stranger, to save their country? Not too many, I recon. However, for someone like Sledge and he’s comrades, who just gave up everything to help win the war, where so many died and the survivors carried scars in their souls for the rest of their lives… it’s truly admirable and something that no one should forget. No one should ever take their freedom for granted and Sledge has, with his two books, told a story that will live on long after the last remaining soldier from World War II is gone.

- Catching fire

"But those kids we see on camera waiting for the reaping each year, they can’t be but a sampling of the ones who actually live here. What do they do? Have preliminary drawings? Pick the winners ahead of time and make sure they’re in the crowd? How exactly did Rue end up on that stage with nothing but the wind offering to take her place?”

Harry Potter & Halvblodsprinsen

Efter att nästintill ha sträckläst nu i fyra dagar, läste jag ut den sjätte Harry Potter boken i eftermiddags. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den, Harry Potter böckerna är ju inte riktigt som de andra böckerna jag läser och skriver om här. Eftersom jag redan har sett filmerna så visste jag ju precis vad som skulle hända, därför är det ju också svårt att sitta här och säga vad jag tyckte om boken, eftersom inte vidare mycket i boken förvånade mig. Dock finns det ju självklart en hel del förändringar mellan boken och filmen, ganska många, nu när jag tänker på det. Egentligen förstår jag inte hur svårt det är att göra en bok till en film och ändå behålla de små detaljerna. Varför ändra en massa saker som lika gärna kan vara precis så som de är skrivna i boken? Det är något jag nog aldrig kommer komma underfund med, men hur som helst så gillade jag boken skarpt. Filmen har aldrig varit en av mina favoriter, antagligen på grund av hur den slutar. Men boken tilltalade mig mycket mer, varför vet jag inte och det spenderade jag 657 sidor med att fundera på, men utan att komma fram till något svar.

Som de flesta nog vet, många har ju läst böckerna och ännu fler sett filmerna, så handlar Harry Potter & Halvblodsprinsen om Harrys sjätte år på Hogwarts. Han kämpar fortfarande med att komma över sin gudfar, Sirius Blacks, död, då han dog precis innan det femte året skulle avslutas. När han återvänder till Hogwarts i september har han redan hunnit bli den nye trolldryckslärarens gullegris och av ett misstag snubblar han över en märklig trolldrycksbok som blir hans hjälp och ledsagare genom trolldryckslektionerna under det sjätte året. Boken tillhör Halvblodsprinsen, en människa som varken Harry, Ron eller ens Hermione känner till. Men prinsen ger Harry råd under trolldryckslektionerna och hans stora framgångar genererar ännu mer kärlek från professorn. Boken hjälper till och med Harry att rädda livet på Ron och ger honom en mängd nya förtrollningar att prova. Det går knappt en dag utan att Harry tittar i boken, efter råd och hjälp, han blir nästan blind för omvärlden. Under skolårets gånger har han också lektioner med Dumbledore, som visar honom diverse minnen som har med Lord Voldemort att göra och i slutet av året berättar professorn vad som kommer krävas av Harry, om han nu ska förinta mörkrets herre.

Som jag tidigare nämnde är denna boken mycket bättre än filmen (men å andra sidan, har jag inte sagt precis samma sak om nästan alla Harry Potter böcker när jag jämfört dem med filmerna?). När jag läser en ny HP bok tänker jag nästan alltid ”denna boken är den bästa”, men jag tror nog, att om jag skulle läsa om någon av de andra böckerna skulle jag tycka att den boken är den bästa. Detta är ganska ovanligt, för det brukar ju vara en utav böckerna i serien som står ut lite mer än de andra. Nu har jag visserligen den sjunde och sista kvar att läsa, men jag tror nog inte att det kvittar hur bra den än är, för jag kommer aldrig sluta älska de andra i serien. Jag kan verkligen känna nu, att HP böckerna helt klart är en sådan bokserie som man kan läsa om och om och om igen utan att tröttna på den. Då är det en riktigt bra historia!