Alkemisten

När jag plockade upp Alkemisten visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig. På bokens omslag stod det att ”den skulle förändra läsarens liv”, och det tvivlade jag inte på, jag hade bara svårt att tro att den skulle förändra mitt liv. Men det gjorde den. Inte fullt så drastiskt som med många andras liv, som har läst boken, men nog fick jag mig både en, två och tre tankeställare av texten och när jag läst klart den satt jag länge och stirrade ut på omgivningen och tänkte på alla de kloka sakerna som tagits upp av Paulo Coelho.

Historian, som jag mer skulle kalla för ”vuxen saga” berättar om en ung, spansk, fåraherde som heter Santiago. Han vallar sina får genom det släta landskapet i södra Spanien dagarna i ända och tror att det är så hans liv ska se ut för alltid. Men i en liten by där han en dag gjorde ett stopp för att få sig ett mål mat och klippa håret inför de kommande dagarnas möte med den flicka han önskar gifta sig med, tar han tillfället i akt och besöker en spåkvinna eftersom han har haft en underlig dröm som återvänt två gånger. Kvinnan säger inget vettigt och pojken vandrar omkring en stund i staden innan han möter en kung som berättar att Santiago måste sälja sina får, lämna Spanien och söka efter pyramiderna i Egypten. Där ska han hitta sin skatt, sitt levnadsöde. Först tror inte pojken på kungen, men snart har han rest över till Afrika och börjat arbeta hos en kristallhandlare. När pojken tjänat ihop tillräckligt med pengar ger han sig ut i öknen med en karavan och bekantar sig med en engelsman som har gett sig ut i sökandet efter en alkemist.

Vägen till Egypten är vinglig, krokig och kantras av mänger med diverse faror. Trots det ger inte pojken upp eftersom kungens ord ringer i hans öron. Det är hans levnadsöde och han måste följa alla tecknen som världssjälen ger honom för att hitta skatten. Och det är just detta som sätter spår i läsaren. Att man måste öppna ögonen, se sig omkring, verkligen se sig omkring och upptäcka alla de spåren som leder oss till just vårt levnadsöde. Under sin resa genom öknen lär sig pojken att lyssna till sitt hjärta, tala med solen, men han lär sig också att förvandlas till vinden själv; allt detta genom att han öppnade ögonen, tittade efter tecken och lyssnade efter ord från världssjälen. Och det var de jag satt och tänkte på efter jag läst ut boken. Varför tittar vi människor aldrig längre? Varför ser vi bara det som är framför oss och inte det som finns runt oss? Varför söker vi aldrig efter vår levnadsmening, eftersom det måste finnas en mening med livet? Varför dör så många med känslan av att de aldrig uppnått sitt syfte? Varför tar vi inte tag med saker och ting innan det är för sent?

Som ni säkert kan se är det en mycket intressant bok som verkligen drar med sig läsaren och får denne att tänka själv. Coelho skapar, inte bara en bok om hans tankar och hans funderingar, utan en bok där karaktären visar sig tänka likadant som hundratusentals andra människor i världen. Det är inte svårt att se varför just Alkemisten är Coelhos mest kända bok, varför den klassas som en modern klassiker och varför så många har läst och blivit förälskade i den. För den öppnar ögonen på folket och får oss att se det vi så länge missat. Meningen med livet.

Om inte nu så när

Efter att jag läst ut hungerspelstrilogin tog jag några dagars paus från läsandet, för att smälta allt som hänt i Suzanne Collins böcker och för att förbereda mig inför nästa bok jag valt ut att läsa; Om inte nu så när, av Annika Thor. Vad jag dock inte visste var vilken otrolig skillnad det skulle vara mellan böckerna, vilket fick mig både förvirrad och lite bortkommen. Jag har tidigare läst Annika Thors fyra böcker som Steffi och Nelli och trodde jag visste vad jag hade att förvänta mig, men det visade sig att, tillskillnad från ungdomsböckerna om tidigare nämnt syskonpar, så var Om inte nu så när, en bok som riktade sig till en lite äldre målgrupp. Boken skiljer sig också mycket ifrån hungerspelstrilogin just eftersom Suzanne Collins böcker också riktar sig till ungdomar och därför hade jag en svår övergångsperiod mellan författarna och dess böcker. Trots det fastnade jag för Om inte nu så när, även om jag nog inte kommer läsa om den i första taget.

Annika Thor bygger vidare på sina böcker om Sverige under andra världskriget, i denna romanen skapar hon ett gäng karaktärer som alla lever, vistas eller besöker Stockholm, men de flesta känner inte varandra. Liksom Paulo Coelho i Segrare står ensam, bygger Thor upp människor vars vägar ständigt korsas, en del av karaktärerna känner till och med igen varandra eller pratas vid någon gång då och då, men till största delen lever de sina egna liv. Först och främst får man dock följa Ingrid och Arnold Cohen, ett gift, unikt par där Ingrid arbetar på utlänningsbyråns expedition medan Arnold är en tyskjudisk journalist på flykt från nazismen och sökandes efter nyheter han kan omvandla till artiklar och tjäna sitt levebröd av. Mindre karaktärer som dock spelar en stor roll i historian, är den Berlin-födda Ilse Neuberg, utlänningsbyråchefen Stig Holmberg, amanuens Janson och Paul Winckelmann, en snickare från Dresden. Allas öden är sammanflätade på ett eller annat sätt men de lever sina enskilda liv och får alla gå igenom tuffa saker som påföljd av kriget som rasar utanför Sveriges gränser.

Andra världskriget har alltid intresserat mig och jag har fått för mig att Sverige, som lyckades undkomma att bli direkt inblandade på någon sida, varit mycket skickliga som slapp dras med i någon av de enorma krigsmaskinerna som morrade på så nära håll runt vårt lilla land. Jag har alltid trott att landet gjorde allt de kunde för de civila människorna och att vi, under några år, faktiskt släppte igenom tyska soldater till Norge har jag alltid sett som ett relativt smart drag om det var de lilla som gjorde att vi hölls utanför kriget. Men när jag läste Om inte nu så när, så började mitt tankesätt att förändras, först nästan omärkligt, sedan till den grad att jag blev så arg på karaktärerna i boken att jag ville kasta den ut genom fönstret, stampa på den och riva ut alla sidorna. Det gjorde jag förstås inte, jag fortsatte läsa, men kände fortfarande samma ilska, hat och aggressioner inombords. Mycket av den råa faktan i boken är också sant, vilket gör hela historian nästan ännu värre, fick min ilska att växa ännu mer. Jag kom på mig själv med att gång på gång tänka ”jag har aldrig skämts mer för att vara svensk”.

Mycket av det som boken handlade om hade med flyktingpolitik att göra, en del av karaktärerna i romanen, däribland Ilse, Arnold och Paul, var alla tyska flytingar; två av dem var av det judiska släktet. Alla de judar och judinnor som kom hit till Sverige, inte bara under krigsåren utan även åren innan kriget bröt ut, försökte rädda sig själva och sina familjer från att bli fängslade. Sverige tog emot dessa flyktingar med en hälsning och ett besked att här kunde de inte stanna och sedan skickades de tillbaka samma väg de kom. När jag satt där och läste började jag fundera, hur många flyktingar skickade Sverige egentligen tillbaka rakt ner i lejonens gap? Hur många människor hade vi kunnat rädda om vi inte kastat ut större delen av alla de som lyckades ta sig innanför landets gränser? Hur många? Säkerligen tusentals, kanske till och med femsiffrigt, en fråga vi aldrig kommer få svar på.

Detta var grunden till min ilska, att svensken, som visserligen försökte rädda sitt eget skinn och sitt eget land, inte kunde öppna upp så att rädda, bortjagade människor kunde få lite lugn och ro här i vårt tillsynes fredliga land. Men det visade sig, att även om Sverige i historian var neutralt, så spred sig otroligt mycket nazistpropaganda även här. Många, speciellt högre uppsatta tjänstemän, såg ner på judar och var direkt emot invandringen hit. De få som tyckte annorlunda hade varken resurser eller möjligheter att säga emot och de som talade högt om saken, om demokratin och om hur fel det var att ingen försöka kämpa emot, blev bortförda, fängslade och försvann.

Expressen uttryckte att detta är den ”viktigaste romanen jag läst på länge” och jag kan verkligen hålla med på den punkten. Även om språket var gammalt och nästan högdraget, även om varje kapitel var tio, ibland tjugo sidor för långt, även om det gjorde ont i huvudet och var betungande att läsa, så slukade jag historian. Nästan femhundra sidor var den och med sitt tunga språk kändes det som närmare sjuhundra, det tog knappa tre dagar att läsa. Jag levde mig in så hjärtligt i händelserna och ville inget annat än att krypa genom sidorna och landa på en utav Stockholms gator under början av 40-talet för att visa alla de där högdragna gubbarna och snobbiga tanterna som flaxade runt i sina pälskappor och höga hattar att livet kanske var enkelt för dem, men att deras frihet, säkerhet och dyrbara liv kostat 6 miljoner judar livet.

Att Om inte nu så när är en otroligt viktig bok, ja, det går inte att säga något annat om den saken, Annika Thor berättar en historia så hjärteskärande hemsk att det stundtals är svårt att förstå att en del av händelserna faktiskt är riktiga, inte en uppbyggd fantasi från hennes hjärna, något jag ibland försökte inbilla mig själv endast för att det skulle bli lättare att läsa. Thor står upp och förklarar hur det var, rättar mig, och säkert många andra, som trodde att Sverige faktiskt hjälpte till ordentligt under kriget, med att säga att nej; visserligen gjorde vi en hel del, men inte på långa vägar så mycket som vi hade kunnat göra. Hon berättar historian med sitt vackra skrivsätt, hon berättar om en historia som sedan länge varit just historia och nu säkerligen håller på att falla i glömska i många människors huvud, något som är skräckinjagande bara det. Att glömma bort det förflutna är att tillåta framtiden att göra samma misstag. Historian når ännu ut i tid, innan det är försent för framtidens människor att känna samma smärta för det fruktansvärda som hände under Hitler-eran som jag själv gör och bokens titel gör sig plötsligt rättvis i sammanhanget, för; om inte nu, så när?

Uppdatering

Efter att jag irriterat mig både länge och väl på de där fula små rubrikerna som jag skriver varje gång jag lägger upp ett citat här (det är sådana gånger jag undrar varför man måste ha en rubrik, kan inte det vara valfritt, egentligen?) så tog jag nu äntligen tag i saken. Jag har ändrat alla rubrikerna på de citat jag har lagt upp här och döpt dem till, om citatet nu kommer från låt oss säga Flyga Drake, till - Flyga Drake i rubriken, för att ni ska veta varifrån texten i själva inlägget ursprungligen kommer ifrån. Nu vet ni det!

I övrigt så har jag just läst ut en relativt nyutgiven bok av Annika Thor som jag ska skriva en recension på, innan jag återvänder till mina vardagliga bestyr. Recensionen kommer troligen upp senare i eftermiddag, så kika in här då!