Om inte nu så när
Annika Thor bygger vidare på sina böcker om Sverige under andra världskriget, i denna romanen skapar hon ett gäng karaktärer som alla lever, vistas eller besöker Stockholm, men de flesta känner inte varandra. Liksom Paulo Coelho i Segrare står ensam, bygger Thor upp människor vars vägar ständigt korsas, en del av karaktärerna känner till och med igen varandra eller pratas vid någon gång då och då, men till största delen lever de sina egna liv. Först och främst får man dock följa Ingrid och Arnold Cohen, ett gift, unikt par där Ingrid arbetar på utlänningsbyråns expedition medan Arnold är en tyskjudisk journalist på flykt från nazismen och sökandes efter nyheter han kan omvandla till artiklar och tjäna sitt levebröd av. Mindre karaktärer som dock spelar en stor roll i historian, är den Berlin-födda Ilse Neuberg, utlänningsbyråchefen Stig Holmberg, amanuens Janson och Paul Winckelmann, en snickare från Dresden. Allas öden är sammanflätade på ett eller annat sätt men de lever sina enskilda liv och får alla gå igenom tuffa saker som påföljd av kriget som rasar utanför Sveriges gränser.
Andra världskriget har alltid intresserat mig och jag har fått för mig att Sverige, som lyckades undkomma att bli direkt inblandade på någon sida, varit mycket skickliga som slapp dras med i någon av de enorma krigsmaskinerna som morrade på så nära håll runt vårt lilla land. Jag har alltid trott att landet gjorde allt de kunde för de civila människorna och att vi, under några år, faktiskt släppte igenom tyska soldater till Norge har jag alltid sett som ett relativt smart drag om det var de lilla som gjorde att vi hölls utanför kriget. Men när jag läste Om inte nu så när, så började mitt tankesätt att förändras, först nästan omärkligt, sedan till den grad att jag blev så arg på karaktärerna i boken att jag ville kasta den ut genom fönstret, stampa på den och riva ut alla sidorna. Det gjorde jag förstås inte, jag fortsatte läsa, men kände fortfarande samma ilska, hat och aggressioner inombords. Mycket av den råa faktan i boken är också sant, vilket gör hela historian nästan ännu värre, fick min ilska att växa ännu mer. Jag kom på mig själv med att gång på gång tänka ”jag har aldrig skämts mer för att vara svensk”.
Mycket av det som boken handlade om hade med flyktingpolitik att göra, en del av karaktärerna i romanen, däribland Ilse, Arnold och Paul, var alla tyska flytingar; två av dem var av det judiska släktet. Alla de judar och judinnor som kom hit till Sverige, inte bara under krigsåren utan även åren innan kriget bröt ut, försökte rädda sig själva och sina familjer från att bli fängslade. Sverige tog emot dessa flyktingar med en hälsning och ett besked att här kunde de inte stanna och sedan skickades de tillbaka samma väg de kom. När jag satt där och läste började jag fundera, hur många flyktingar skickade Sverige egentligen tillbaka rakt ner i lejonens gap? Hur många människor hade vi kunnat rädda om vi inte kastat ut större delen av alla de som lyckades ta sig innanför landets gränser? Hur många? Säkerligen tusentals, kanske till och med femsiffrigt, en fråga vi aldrig kommer få svar på.
Detta var grunden till min ilska, att svensken, som visserligen försökte rädda sitt eget skinn och sitt eget land, inte kunde öppna upp så att rädda, bortjagade människor kunde få lite lugn och ro här i vårt tillsynes fredliga land. Men det visade sig, att även om Sverige i historian var neutralt, så spred sig otroligt mycket nazistpropaganda även här. Många, speciellt högre uppsatta tjänstemän, såg ner på judar och var direkt emot invandringen hit. De få som tyckte annorlunda hade varken resurser eller möjligheter att säga emot och de som talade högt om saken, om demokratin och om hur fel det var att ingen försöka kämpa emot, blev bortförda, fängslade och försvann.
Expressen uttryckte att detta är den ”viktigaste romanen jag läst på länge” och jag kan verkligen hålla med på den punkten. Även om språket var gammalt och nästan högdraget, även om varje kapitel var tio, ibland tjugo sidor för långt, även om det gjorde ont i huvudet och var betungande att läsa, så slukade jag historian. Nästan femhundra sidor var den och med sitt tunga språk kändes det som närmare sjuhundra, det tog knappa tre dagar att läsa. Jag levde mig in så hjärtligt i händelserna och ville inget annat än att krypa genom sidorna och landa på en utav Stockholms gator under början av 40-talet för att visa alla de där högdragna gubbarna och snobbiga tanterna som flaxade runt i sina pälskappor och höga hattar att livet kanske var enkelt för dem, men att deras frihet, säkerhet och dyrbara liv kostat 6 miljoner judar livet.
Att Om inte nu så när är en otroligt viktig bok, ja, det går inte att säga något annat om den saken, Annika Thor berättar en historia så hjärteskärande hemsk att det stundtals är svårt att förstå att en del av händelserna faktiskt är riktiga, inte en uppbyggd fantasi från hennes hjärna, något jag ibland försökte inbilla mig själv endast för att det skulle bli lättare att läsa. Thor står upp och förklarar hur det var, rättar mig, och säkert många andra, som trodde att Sverige faktiskt hjälpte till ordentligt under kriget, med att säga att nej; visserligen gjorde vi en hel del, men inte på långa vägar så mycket som vi hade kunnat göra. Hon berättar historian med sitt vackra skrivsätt, hon berättar om en historia som sedan länge varit just historia och nu säkerligen håller på att falla i glömska i många människors huvud, något som är skräckinjagande bara det. Att glömma bort det förflutna är att tillåta framtiden att göra samma misstag. Historian når ännu ut i tid, innan det är försent för framtidens människor att känna samma smärta för det fruktansvärda som hände under Hitler-eran som jag själv gör och bokens titel gör sig plötsligt rättvis i sammanhanget, för; om inte nu, så när?