[Geim]

Efter tre dagars intensivt läsande avslutade jag idag Anders De La Mottes bok [geim] som jag fick I födelsedagspresent för over tio månader sedan. Jag får erkänna att jag var väldigt osäker på boken, speciellt då det inte var jag som valt ut den. Och som en del av er kanske redan vet måste jag verkligen vilja läsa en bok för att jag ska orka mig igenom den, om man kan säga som så. Det var först nu, nästan ett år sedan jag fick boken, som jag för första gången kände ett sug till att läsa den. Och den överraskade mig verkligen, tog mig helt utan förvarning och gjorde en riktig knockout på mig.

Jag visste att det var en sorts deckar-thriller, men jag visste inte med säkerhet vad den handlade om. Efter en liten snabb läsning på baksidan av boken fick jag dock reda på att huvudpersonerna hette HP och Rebecca och att HP blir inblandad i ett spel som berör dem båda två. Först när jag började läsa blev jag riktigt klok på vad spelet egentligen var för något. Allting handlade om en mobiltelefon som HP lägger vantarna på väldigt tidigt i boken. Den frågar ut honom om han inte vill spela och när han slutligen ger upp och klickar ja blir han inbjuden till ett Alternate Reality Game var han får uppdrag som ger honom både poäng och pengar mot att han gör diverse saker som han filmar. I början är det enkla saker, han stjäl ett paraply, skruvar loss några bultar från en bil så att den inte kan köra, skriver ett meddelande på någons dörr och så vidare. Men med tiden blir uppdragen allt svårare, allt mer komplicerade – men de ger också mer poäng och därför också mer pengar. HP, som är en nästan-alltid-arbetslös trettioettåring tackar och tar emot pengarna när de faller ner i hans knä. Spelet drar honom till hans yttersta gräns, tänjer hela tiden på samvetet för att se hur långt han går för pengar och berömmelsen han får av främlingar som tittar på hans klipp, bedömer om de är bra eller dåliga och ger honom små glada kommentarer som han snabbt blir beroende av. Men efter en snöplig incident råkar HP korsa den enda riktiga spelregeln man som spelare i Spelet absolut inte får kliva över, nämligen regel ett. Att absolut inte, under några omständigheter, berätta för någon om spelet. Han blir utkastad från Spelet och står plötsligt återigen på ruta ett, men nu med minnet av det ljuva adrenalinfyllda Spelet, pengarna och uppmärksamheten. Därför upptar han en jakt efter SpelLedaren för att på något sätt klösa sig tillbaka in i det oändliga Spelet.

Det låter som en riktigt märklig historia, men när man läser den är allting egentligen väldigt logiskt och glasklart. Alla spelare har en telefon där de får meddelande om nya uppdrag och vad de är värda i poäng. Genom att klara fler uppdrag och därför få mer poäng klättrar man på en rankningslista. Spelet leds av SpelLedaren och det existerar i hela världen. Det enda man egentligen inte får göra är att berätta för någon annan om spelet, då blir man direkt utesluten. De La Motte har skapat en väldigt intressant historia som utspelar sig mitt i Stockholm och blandar in kända händelser som elfte september och liknande. Det vimlar av konspirationsteorier och mysterium i författarens debutroman, tillsammans med den osäkra känslan av att aldrig riktigt kunna veta vem man egentligen kan lita på, och vem som tillhör Spelet.

Som tidigare nämnt var jag väldigt osäker på boken till en början, redan innan jag läst den. Men så fort jag tagit mig igenom de första sidorna så insåg jag att den här boken skulle gå fort att läsa ut. För det var inte bara historian jag fastnade för och tyckte var väldigt intressant och spännande, utan det var också De La Mottes sätt att skriva. I vanliga fall vill jag gärna ha ett väldigt rent och korrekt språk som ändå har flyt, men De La Motte körde på det nya skrivsättet som växer fram allt snabbare i Sverige. Slangspråket, engelska ord och ibland hela meningar, mycket svärord och ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Ett språk som mer liknar det vi pratar på rasterna i skolan, än det vi får lära oss att skriva på svenska lektionerna. Och trots att jag inte direkt gillar det sättet att skriva fastnade jag ändå för just hans skrivsätt. För att det hade något alldeles extra och för att engelskan som var invävt i historian tillsammans med svärorden, både på svenska och engelska, förhöjde hela känslan i boken, gav den en extra guldkant, kan man väl säga. Språket ligger så väldigt nära det språk som jag själv talar till vardags och som så många andra svenska också talar, att det flyter på så enkelt när man läser. Det är en utav de viktigaste sakerna när man skriver en bok, att skriva så att det flyter och att det är kul och härligt att läsa. Att man tittar på texten i boken och inte tittar på siffrorna längst ner, vilket händer mig då och då. En annan väldigt viktig sak som en bok måste ha för att bli riktigt bra, är starka karaktärer men framför allt, en spännande handling. [Geim] har allt det där, vilket gör det till en riktigt galet bra bok! Allt detta skapar en väldigt intressant och spännande bok, som vid en del tillfälle fick mig att tänka ”vad är det egentligen jag läser?” och ”vilket jäkla psykobok jag läser!”. Den etsar sig också fast i huvudet på, i alla fall mig, men jag är säker på att jag inte är ensam, vilket också är en fantastisk bravad. Hela boken är egentligen underbar och den lockar nog till sig fler läsare än bara de som i vanliga fall läser deckare, för detta, det är ingen vanlig bok, inte alls. Den är speciell och den borde uppmärksammas, för den har något som inte många andra böcker ute i världen har. Den har potential att knocka ut alla läsare fullständigt, precis så som den gjorde med mig. För den är så speciell, den är så underbar och den innehåller så många mini-mysterium och härliga sidspår att man inte kan annat än älska den. 

Mockingjay

A few days ago, I finished the last book in The Hunger Games trilogy, Mockingjay, written by Suzanne Collins. I have read the book once before, in Swedish, but yet again realized that the Swedish books cannot compare in anyway, with the books written in their native language. Collins have such a wonderful flow when she writes, a flow that’s destroyed in the translations. So even though her books are great in Swedish, they’re even better in English, because that’s how everything where supposed to be. Even though I love the whole series, the third and last book has never been my favorite. I’ve always felt that the book is drawn way over its limits and therefore is a bit too much. I was both surprised and relived when I realized that the book was so much better in English. Maybe it had something to do with the fact that last time I read the trilogy, I read all three books over a short period of just two weeks. In retrospect, I probably read them all too fast and now, after about five months since I last read Mockingjay, it all makes so much more sense, it all comes together better.

As I’ve said before, this is the last book in the series about Katniss Everdeen and her country Panem. The story takes place in the future and Katniss, along with her fellow male district tribute Peeta, are sent off to The Capitol to compete in The Hunger Games, in the first book. The games are quite simple, one male and female tribute, between the ages of twelve and eighteen, from the countries twelve districts are randomly chosen from the annual reaping. The two children from every district are shipped off to The Capitol, to be apart in the Games, locked in an arena where the rules are simple. With twenty-four contestant and only one winner, twenty-three children must die so that the winner can be crowned and collect its price, which is survival. Katniss and Peeta are first with winning the Games together, thanks to their made-up love story that makes the entire Capitol cheer for the starcrossed lovers of district 12. But the minute before they’re announced winners, Katniss does something that sets the entire country in motion. Without knowing it, by just trying to save hers and Peetas life, she lits the match that will set fire to the whole rebellion. She is punished for that, when she in the second book, free from The Capitol and its horrendous president, gets the news that she has to go back into the arena for the third Quarter Quell, to celebrate the seventy-fifth game. The reaping takes place as always, but this time it’s not children that has to fight to the death in the Games, it’s people that has already won a game before. Yet again, Peeta and Katniss heads off to The Capitol, to fight in the Games with only one thought. To give up their own life to save one another. However, things doesn’t quite end up as either of them anticipated and the book ends in Katniss being rescued from the arena along with a few other tributes and shipped off to district 13, a district that people thought had been extinguished by The Capitol seventy-five years ago.  Here Katniss realize that the rebellion has set the entire country in motion and for the first time, she finally sees her own size in the whole thing. Since her own district has been destroyed by The Capitol and Peeta has been kidnapped and probably tortured by the president, Katniss agrees to be the Mockingjay, the face of the rebellion. The one that guides the rebels to victory over The Capitol, but there are a lot of obstacles in the way, for both Katniss and the entire population.

Reading my short version of all three books above makes everything sound strange and quite hard to follow. It’s hard to really make the book justice when trying to tell someone about it without spilling too many details. However, this is a truly fantastic series of thought provoking books that really shakes the readers to realize that, if we keep going the way we are, we’re not far from an annual Hunger Games ourselves. I think this is what makes the books so good, they’re not just books that take place in the future and talks a little about politician, human rights and the environment, this is three books that woke up, at least me when I read them. I guess some can see them as a wonderful yet tragic love story, but I honestly don’t think that that was Collins idea with the books. I believe she wanted to write something about our world and put everything in a new light, show people how everything might end up. I find it scary to read about a game where children has to kill each other so that people in The Capitol can watch it live and enjoy what they see on their screens. I can’t even imagine how it would be to actually be in that kind of situation, and I truly hope that none, neither me, you nor the future generations, will have to face that.

- Minns du den stad

”Den som tar på sig den ena uppgiften efter den andra förmår till slut inte att bära någonting. När man tar upp de nya bördorna räcker krafter och resurser inte till för dem som fanns förut, de närmsta. Livbåten sjunker om alla ska räddas. Den som sitter vid årorna tvingas att bli hård, måste knuffa bort några, bli döv för bönder, blind för lidande.”