[Geim]
Efter tre dagars intensivt läsande avslutade jag idag Anders De La Mottes bok [geim] som jag fick I födelsedagspresent för over tio månader sedan. Jag får erkänna att jag var väldigt osäker på boken, speciellt då det inte var jag som valt ut den. Och som en del av er kanske redan vet måste jag verkligen vilja läsa en bok för att jag ska orka mig igenom den, om man kan säga som så. Det var först nu, nästan ett år sedan jag fick boken, som jag för första gången kände ett sug till att läsa den. Och den överraskade mig verkligen, tog mig helt utan förvarning och gjorde en riktig knockout på mig.
Jag visste att det var en sorts deckar-thriller, men jag visste inte med säkerhet vad den handlade om. Efter en liten snabb läsning på baksidan av boken fick jag dock reda på att huvudpersonerna hette HP och Rebecca och att HP blir inblandad i ett spel som berör dem båda två. Först när jag började läsa blev jag riktigt klok på vad spelet egentligen var för något. Allting handlade om en mobiltelefon som HP lägger vantarna på väldigt tidigt i boken. Den frågar ut honom om han inte vill spela och när han slutligen ger upp och klickar ja blir han inbjuden till ett Alternate Reality Game var han får uppdrag som ger honom både poäng och pengar mot att han gör diverse saker som han filmar. I början är det enkla saker, han stjäl ett paraply, skruvar loss några bultar från en bil så att den inte kan köra, skriver ett meddelande på någons dörr och så vidare. Men med tiden blir uppdragen allt svårare, allt mer komplicerade – men de ger också mer poäng och därför också mer pengar. HP, som är en nästan-alltid-arbetslös trettioettåring tackar och tar emot pengarna när de faller ner i hans knä. Spelet drar honom till hans yttersta gräns, tänjer hela tiden på samvetet för att se hur långt han går för pengar och berömmelsen han får av främlingar som tittar på hans klipp, bedömer om de är bra eller dåliga och ger honom små glada kommentarer som han snabbt blir beroende av. Men efter en snöplig incident råkar HP korsa den enda riktiga spelregeln man som spelare i Spelet absolut inte får kliva över, nämligen regel ett. Att absolut inte, under några omständigheter, berätta för någon om spelet. Han blir utkastad från Spelet och står plötsligt återigen på ruta ett, men nu med minnet av det ljuva adrenalinfyllda Spelet, pengarna och uppmärksamheten. Därför upptar han en jakt efter SpelLedaren för att på något sätt klösa sig tillbaka in i det oändliga Spelet.
Det låter som en riktigt märklig historia, men när man läser den är allting egentligen väldigt logiskt och glasklart. Alla spelare har en telefon där de får meddelande om nya uppdrag och vad de är värda i poäng. Genom att klara fler uppdrag och därför få mer poäng klättrar man på en rankningslista. Spelet leds av SpelLedaren och det existerar i hela världen. Det enda man egentligen inte får göra är att berätta för någon annan om spelet, då blir man direkt utesluten. De La Motte har skapat en väldigt intressant historia som utspelar sig mitt i Stockholm och blandar in kända händelser som elfte september och liknande. Det vimlar av konspirationsteorier och mysterium i författarens debutroman, tillsammans med den osäkra känslan av att aldrig riktigt kunna veta vem man egentligen kan lita på, och vem som tillhör Spelet.
Som tidigare nämnt var jag väldigt osäker på boken till en början, redan innan jag läst den. Men så fort jag tagit mig igenom de första sidorna så insåg jag att den här boken skulle gå fort att läsa ut. För det var inte bara historian jag fastnade för och tyckte var väldigt intressant och spännande, utan det var också De La Mottes sätt att skriva. I vanliga fall vill jag gärna ha ett väldigt rent och korrekt språk som ändå har flyt, men De La Motte körde på det nya skrivsättet som växer fram allt snabbare i Sverige. Slangspråket, engelska ord och ibland hela meningar, mycket svärord och ”dom” istället för ”de” och ”dem”. Ett språk som mer liknar det vi pratar på rasterna i skolan, än det vi får lära oss att skriva på svenska lektionerna. Och trots att jag inte direkt gillar det sättet att skriva fastnade jag ändå för just hans skrivsätt. För att det hade något alldeles extra och för att engelskan som var invävt i historian tillsammans med svärorden, både på svenska och engelska, förhöjde hela känslan i boken, gav den en extra guldkant, kan man väl säga. Språket ligger så väldigt nära det språk som jag själv talar till vardags och som så många andra svenska också talar, att det flyter på så enkelt när man läser. Det är en utav de viktigaste sakerna när man skriver en bok, att skriva så att det flyter och att det är kul och härligt att läsa. Att man tittar på texten i boken och inte tittar på siffrorna längst ner, vilket händer mig då och då. En annan väldigt viktig sak som en bok måste ha för att bli riktigt bra, är starka karaktärer men framför allt, en spännande handling. [Geim] har allt det där, vilket gör det till en riktigt galet bra bok! Allt detta skapar en väldigt intressant och spännande bok, som vid en del tillfälle fick mig att tänka ”vad är det egentligen jag läser?” och ”vilket jäkla psykobok jag läser!”. Den etsar sig också fast i huvudet på, i alla fall mig, men jag är säker på att jag inte är ensam, vilket också är en fantastisk bravad. Hela boken är egentligen underbar och den lockar nog till sig fler läsare än bara de som i vanliga fall läser deckare, för detta, det är ingen vanlig bok, inte alls. Den är speciell och den borde uppmärksammas, för den har något som inte många andra böcker ute i världen har. Den har potential att knocka ut alla läsare fullständigt, precis så som den gjorde med mig. För den är så speciell, den är så underbar och den innehåller så många mini-mysterium och härliga sidspår att man inte kan annat än älska den.