På kudde av gräs

För bara några veckor sedan läste jag den första boken i serie sagan om klanen Otori. Ganska snabbt efter det la jag händerna på den andra boken i ordningen och läste ut den efter två och en halv dags intensiv läsning. Den var inte precis som jag hade förväntat mig, men den gjorde mig inte besviken. Långt ifrån.

Om ni läste min recension av Över näktergalens golv vet ni vad serien handlar om. Samurajtider i Japan, klankrig, provinser och krigsherrar. Det låter som en typisk pojkbok, men det är de faktiskt inte. Som i många andra böcker finns det också en kärlekssida av historian, här mellan bokens två huvudpersoner Takeo och Kaede. I den första boken är Kaede trolovad med Takeos adoptivfar, men efter faderns död lovar Takeo att han ska gifta sig med Kaede och ta över klanen Otori efter sin far. Det var där den första boken tog slut och den andra tog vid. Självklart var det inte så enkelt att paret kunde gifta sig och ta över klanen hur som helst; det fanns mängde av regler att följa och otroligt många fällor att kliva i samt människor som ville se Takeo död. Han lovade också bort sitt liv till Släktet, en fyra familjer stor släkt som alla lönnmördare och spioner vuxit upp i tack vare de speciella gåvorna de föddes med (många kunde höra bra, göra sig osynliga, de var mycket snabba och otroligt starka och skickliga). I den andra boken får man följa Takeo när han arbetar tillsammans med Släktet men bara kan tänka på allt det han lovar sin styvfar Shigeru; gifta sig med Kaede, ta över Otoriprovinsen och så vidare. Han känner sig mycket kluven mellan sina löften, både det till Släktet och det till Shigeru. Tillslut gör han slag i saken och bestämmer sig för att rymma från Släktet och göra anspråk på sitt arv.

I samma veva återvänder Kaede till sin hemby Shirakawa där hon rustar upp provinsens krigare och gör sig beredd för att gå i allians med Arai; landets ledare, samt göra anspråk på sitt arv hon fått av den kvinnliga ledaren av Maruyama som dog i den första boken. Hon försöker förtvivlat tvinga bort sina känslor för Takeo och fokusera på hennes framtid som arvinge av det två provinserna och alla de prov hon kommer sättas på inom en snar framtid; kvinnliga ledare är mycket ovanligt och ogillas.

Som jag nämnde tidigare tycker jag att det var en otrolig fortsättning, boken tog inte alls den vändningen jag trodde, utan var mer en uppbyggning inför den stora explosionen i den tredje och sista boken. Dock var den mycket spännande, det tog ju inte många dagar att läsa den, och den underströk många av de tidigare lösa trådarna, knöt samman allt till en starkare bok och fick mig mycket nyfiken och exalterad inför den sista boken. Både på gott och ont får jag dock erkänna. Lian Hearn är en underbar författare, han skriver fantastiskt vackert och hela historian är otrolig. Men eftersom jag har plöjt igenom de första två böckerna i serien så fort som jag faktiskt har jag, tror jag definitivt att jag kommer läsa klart den tredje lika snabbt. Trots det drar jag mig lite för att börja läsa den, även om den nu ligger inne på mitt rum och väntar på mig. För när jag väl läst ut den, vad kommer jag vända mig till sen? Den är den sista delen i historian och när den är slut är berättelsen slut. Det är alltid svårt att skiljas från en riktigt bra bok, men detta är en riktigt bra serie. Jag ser inte fram emot att läsa den sista sidan på den sista boken, men jag ser fram emot att få reda på hur Hearn har utvecklad de två tidigare böckerna till finalboken.

- Om inte nu så när

”Vid tolvslaget skålade de alla för friheten och för socialismens seger över fascismen. Det nya året 1939 ville ingen skåla för.”

Simon och ekarna

Jag visste inte riktigt vad jag hade och förvänta mig av Simon och ekarna, skriven av Marianne Fredriksson, men jag valde ut den från bokaffärens hylla för att jag tyckte att historien verkade lockande och intressant. Så här i efterhand är jag tveksam till om jag hade velat läsa den om jag vetat hur den fortlöpte och på vilket sätt den var skriven. Som ni vet ägnar jag inte bara tid åt att fördjupa mig i själva berättelsen utan för mig är det också viktigt att språket och härligt och att det finns en fint flyt. Det fanns det stundtals i denna boken, men inte alls lika mycket som jag önskade. Det tog mig ofta flera sidor innan jag kom in i flytet igen, efter att jag plockat upp boken då jag inte läst på någon dag. Synd, eftersom flytet gör väldigt mycket i om man vill läsa vidare, om man känner sig manad till det. En bok med trögt språk blir svår och seg att läsa och det tar bort lite av den där glädjen med att läsa. Istället kan det lätt bli så att man känner att man måste tvinga sig fram sida efter sida för att läsa färdigt, istället för att bläddra sig igenom kapitlen som man lätt gör med en bok som har perfekt språk och flyt. Självklart är sådana här saker mycket individuella, men det var så här jag uppfattade det i alla fall.

Själva historien handlar då om Simon, som är av judisk härkomst och bor i Göteborg tillsammans med sin mamma Karin och sin pappa Erik under mitten av 1900-talet. På baksidan av boken framgick det som att boken utspelade sig under krigsåren, men sanningen är att endast en mycket litet del utspelade sig under de sex åren, större delen av boken handlade faktiskt om efterkrigstiden. I vilket fall som helst, Simon växer upp utan att veta vad judendomen är och innebär, inte heller att han är en jude, samtidigt som hatet mot dem växer sig allt starkare ute i Europa. Senare i boken får man reda på att Simon egentligen är adopterad och att det är anledningen till hans ursprung. Han finner en bra vän i Isak, som går på samma skola som Simon och även han är jude. Isaks och Simons familj blir nära vänner och hjälps åt under de tuffa åren, både under kriget men också efteråt.

Egentligen finns det ingen speciell händelse i boken som sticker ut sig, ibland skriver ju författare en bok där trehundra sidor är uppbyggnaden till den stora händelsen som kan vara ett krig eller ett mord, men Simon och ekarna är inte en sådan bok. Istället skulle jag vilja klassa den som en bok där man får följa med Simon under hans uppväxt, ta del av hans tankar och funderingar kring diverse saker samt se livet ur hand perspektiv. Det är mer som en livshistoria, på något sätt, även om boken inte handlar om hela hans liv. Det är intressant att läsa, men på något sätt känner jag ändå att boken var rätt tråkig, jämfört med andra, mer fartfyllda, böcker som jag läst den senaste tiden. Den var intressant som sagt och det var skönt att läsa en bok som bytte ämne och takt lite, men det är inte en sådan bok som jag kommer läsa om.