På kudde av gräs
Om ni läste min recension av Över näktergalens golv vet ni vad serien handlar om. Samurajtider i Japan, klankrig, provinser och krigsherrar. Det låter som en typisk pojkbok, men det är de faktiskt inte. Som i många andra böcker finns det också en kärlekssida av historian, här mellan bokens två huvudpersoner Takeo och Kaede. I den första boken är Kaede trolovad med Takeos adoptivfar, men efter faderns död lovar Takeo att han ska gifta sig med Kaede och ta över klanen Otori efter sin far. Det var där den första boken tog slut och den andra tog vid. Självklart var det inte så enkelt att paret kunde gifta sig och ta över klanen hur som helst; det fanns mängde av regler att följa och otroligt många fällor att kliva i samt människor som ville se Takeo död. Han lovade också bort sitt liv till Släktet, en fyra familjer stor släkt som alla lönnmördare och spioner vuxit upp i tack vare de speciella gåvorna de föddes med (många kunde höra bra, göra sig osynliga, de var mycket snabba och otroligt starka och skickliga). I den andra boken får man följa Takeo när han arbetar tillsammans med Släktet men bara kan tänka på allt det han lovar sin styvfar Shigeru; gifta sig med Kaede, ta över Otoriprovinsen och så vidare. Han känner sig mycket kluven mellan sina löften, både det till Släktet och det till Shigeru. Tillslut gör han slag i saken och bestämmer sig för att rymma från Släktet och göra anspråk på sitt arv.
I samma veva återvänder Kaede till sin hemby Shirakawa där hon rustar upp provinsens krigare och gör sig beredd för att gå i allians med Arai; landets ledare, samt göra anspråk på sitt arv hon fått av den kvinnliga ledaren av Maruyama som dog i den första boken. Hon försöker förtvivlat tvinga bort sina känslor för Takeo och fokusera på hennes framtid som arvinge av det två provinserna och alla de prov hon kommer sättas på inom en snar framtid; kvinnliga ledare är mycket ovanligt och ogillas.
Som jag nämnde tidigare tycker jag att det var en otrolig fortsättning, boken tog inte alls den vändningen jag trodde, utan var mer en uppbyggning inför den stora explosionen i den tredje och sista boken. Dock var den mycket spännande, det tog ju inte många dagar att läsa den, och den underströk många av de tidigare lösa trådarna, knöt samman allt till en starkare bok och fick mig mycket nyfiken och exalterad inför den sista boken. Både på gott och ont får jag dock erkänna. Lian Hearn är en underbar författare, han skriver fantastiskt vackert och hela historian är otrolig. Men eftersom jag har plöjt igenom de första två böckerna i serien så fort som jag faktiskt har jag, tror jag definitivt att jag kommer läsa klart den tredje lika snabbt. Trots det drar jag mig lite för att börja läsa den, även om den nu ligger inne på mitt rum och väntar på mig. För när jag väl läst ut den, vad kommer jag vända mig till sen? Den är den sista delen i historian och när den är slut är berättelsen slut. Det är alltid svårt att skiljas från en riktigt bra bok, men detta är en riktigt bra serie. Jag ser inte fram emot att läsa den sista sidan på den sista boken, men jag ser fram emot att få reda på hur Hearn har utvecklad de två tidigare böckerna till finalboken.