Poudelivre

Jag visste inte riktigt vad jag hade och förvänta mig av Simon och ekarna, skriven av Marianne Fredriksson, men jag valde ut den från bokaffärens hylla för att jag tyckte att historien verkade lockande och intressant. Så här i efterhand är jag tveksam till om jag hade velat läsa den om jag vetat hur den fortlöpte och på vilket sätt den var skriven. Som ni vet ägnar jag inte bara tid åt att fördjupa mig i själva berättelsen utan för mig är det också viktigt att språket och härligt och att det finns en fint flyt. Det fanns det stundtals i denna boken, men inte alls lika mycket som jag önskade. Det tog mig ofta flera sidor innan jag kom in i flytet igen, efter att jag plockat upp boken då jag inte läst på någon dag. Synd, eftersom flytet gör väldigt mycket i om man vill läsa vidare, om man känner sig manad till det. En bok med trögt språk blir svår och seg att läsa och det tar bort lite av den där glädjen med att läsa. Istället kan det lätt bli så att man känner att man måste tvinga sig fram sida efter sida för att läsa färdigt, istället för att bläddra sig igenom kapitlen som man lätt gör med en bok som har perfekt språk och flyt. Självklart är sådana här saker mycket individuella, men det var så här jag uppfattade det i alla fall.

Själva historien handlar då om Simon, som är av judisk härkomst och bor i Göteborg tillsammans med sin mamma Karin och sin pappa Erik under mitten av 1900-talet. På baksidan av boken framgick det som att boken utspelade sig under krigsåren, men sanningen är att endast en mycket litet del utspelade sig under de sex åren, större delen av boken handlade faktiskt om efterkrigstiden. I vilket fall som helst, Simon växer upp utan att veta vad judendomen är och innebär, inte heller att han är en jude, samtidigt som hatet mot dem växer sig allt starkare ute i Europa. Senare i boken får man reda på att Simon egentligen är adopterad och att det är anledningen till hans ursprung. Han finner en bra vän i Isak, som går på samma skola som Simon och även han är jude. Isaks och Simons familj blir nära vänner och hjälps åt under de tuffa åren, både under kriget men också efteråt.

Egentligen finns det ingen speciell händelse i boken som sticker ut sig, ibland skriver ju författare en bok där trehundra sidor är uppbyggnaden till den stora händelsen som kan vara ett krig eller ett mord, men Simon och ekarna är inte en sådan bok. Istället skulle jag vilja klassa den som en bok där man får följa med Simon under hans uppväxt, ta del av hans tankar och funderingar kring diverse saker samt se livet ur hand perspektiv. Det är mer som en livshistoria, på något sätt, även om boken inte handlar om hela hans liv. Det är intressant att läsa, men på något sätt känner jag ändå att boken var rätt tråkig, jämfört med andra, mer fartfyllda, böcker som jag läst den senaste tiden. Den var intressant som sagt och det var skönt att läsa en bok som bytte ämne och takt lite, men det är inte en sådan bok som jag kommer läsa om.