El Choco

Markus Lutteman har skrivit en helt otrolig återberättelse av en sann händelse som utspelade sig i Bolivia i början av 2000-talet. Han snubblade över historian om Jonas Andersson av misstag men kontaktade genast mannen och de började arbeta ihop en bok tillsammans. En bok om vad som hände Jonas, när han hade stora skulder att betala och inte såg någon annan utväg, än att åka ner till Bolivia och smuggla hem kokain. En skrämmande, spännande, nervpirrande bok, om svensken i Bolivias mest ökända fängelse. El penal de San Pedro.

Det var på hösten 2001, när Jonas Andersson hade stora skulder och precis kommit ut från psyket, som han fick ett erbjudande han inte kunde säga nej till. Alla hans skulder skulle skrivas av och han skulle dessutom få en stor summa pengar rakt i handen, om han bara åkte ner till Bolivia och förde med sig lite kokain hem. Sagt och gjort, i början av december reste han ner till Syd Amerika, men på grund av diverse förseningar så var han tvungen att stanna kvar i landet längre än planerat. Det var så han träffade Deysi, en ung läkarstudent som han genast blir förälskad i. Jonas önskar att han kan stanna kvar i Bolivia och leva med henne, men han vet att han måste genomföra det uppdrag han åtagit sig. I januari får han äntligen två stora resväskor med knark som han ska ta med sig tillbaka till Sverige och med växande oro och ångest åker han bort till flygplatsen och checkar in. De som drog i trådarna gällande kuppen hade lovat Jonas att allt skulle gå bra. De hade mutat folk på flygplatsen, så han skulle bara kunna gå rakt på planet och resa hem. Så enkelt var det förstås in. Han blev fångad av narkotikapolisen och sattes i häkte under ett par dagar innan han blev skickat till San Pedro för brott mot lag 1008 (som behandlar koka- och kokainbrott). Den första fången Jonas träffar är Pepe Aramayo och det första han säger, är att Jonas nog inte kommer klara sig i San Pedro. ”Detta är inget vanligt fängelse” och sedan fick Jonas kliva in genom grindarna.

San Pedro är verkligen inget vanligt fängelse. Det är en öppen anstalt utan lås på celldörrarna, där fångarna måste köpa egen mat och vid frigivelse måste betala en viss summa till staten för att de använt vatten och el under sin vistelse i fängelset. Och så finns det knappt inga poliser på avdelningarna. Det är också ett ganska litet fängelse som var byggt för ett par hundra fångar. När Jonas kom dit satt över tusen personer inspärrade i San Pedro, många av dem hade inte begått större brott än att stjäla en kyckling för att kunna mätta sin familj, medan andra hade begått mycket större brott. Det satt flest dömda enligt lag 1008, en hel del engångssmugglare, som Jonas, men också några som försökt smuggla flera ton kokain. Det fanns också en ganska många mördare som korsade Jonas väg flera gånger.

El Choco
handlar helt enkelt om Jonas liv, en snabb tillbakablick på hur han hade levt innan han reste till Bolivia och hur det var att sitta där och vänta innan han skulle flyga hem med drogerna. Men allra mest handlar boken om Jonas liv på San Pedro. Hans egen rättegång och vägen till friheten, men också om andra fångar som han lärde känna längs vägens gång. Det är en väldigt stark bok som många människor i Sverige nog kan se som en förvrängning av verkligheten. Kan det verkligen finnas fängelse där fångarna måste köpa celler med egna pengar? Fängelse där barn får bo med sina fädrar? Det låter som en hopdiktad saga, men det är det inte. Så är spelreglerna i Bolivia och Jonas fick snabba på att anpassa sig efter dem om han ville överleva.

Det är en väldigt viktig bok som ger både fakta och spänning. Det är intressant att få följa med i Jonas tankegång och det är faktiskt väldigt intressant att läsa om alla de stora knarkkungarna och massmördarna han mötte under sin tid på San Pedro. Det som gör den så fruktansvärt bra, är att när man tänker att det verkligen inte kan vara så, då inser man att det är en sann bok. Att både Jonas och San Pedro faktiskt existerar. En bok helt värd att läsa, för den har allting. Kulturkrockar, kärlek, spänning, mord och en hel del skratt. Man kan tro att det är en fruktansvärd bok, men Jonas pigga och glada humör ger boken liv. Ta en titt, det är den värd!

Skuggan över stenbänken

För några dagar sedan fick jag ett otroligt sug att läsa om Stenbänksserien av Maria Gripe. Det är en serie som innehåller fyra böcker där den första heter Skuggan över stenbänken. En serie som nog en hel del svenskar har både läst och älskat, och det är förståligt. Maria Gripe är en underbar författare som har ett fantastiskt språk, men även historian i sig själv är otroligt bra.

Boken handlar om Berta och hennes familj, historian tar vid i början av november 1911, dagen före deras nya jungfru, Carolin, ska börja arbeta hos dem. Berta har två syskon; sin storebror Roland och sin lillasyster Nadja. I huset bor också hennes mamma och pappa samt deras hushållerska Svea. Och så Carolin då. Det tar inte lång tid innan familjen fattar tycke för Carolin, hon har något underligt spännande och hemlighetsfullt som gör alla nyfikna på henne. Och hennes ansikte, det är det märkligaste ansikte som Berta någonsin sett. I ena stunden är det öppet och glatt, i nästa slutet och hemlighetsfullt. Ett underligt ansikte som tillhör en underlig människa.

Med Carolin kommer inte bara en lättare och trevligare tid i huset, utan också en massa märkliga händelser. Framför allt, vem är egentligen den där pojken som Berta sett både i staden och i deras egen trädgård, som liknar Carolin så otroligt mycket? Och är det en ren tillfällighet att Carolin kommit till just Bertas familj, eller finns det en anledning?

Som jag sa tidigare, Maria Gripe skriver helt underbart. Historian, som i dagens samhälle, där vi mest läser om aliens, nutida romaner om trubbliga tonåringar och skrämmande skräckhistorier om framtiden, nog kan ses som en rätt trist bok, faktiskt sticker ut. Detta är en klassisk bok från 1980-talet där allt det underliga, intressanta och roliga ligger gömt i det vardagliga. Visst kanske en alien invasion är spännande, men det är minst lika spännande att läsa om Carolin och att, sida för sida, lära känna henne bättre och tillslut lösa hela mysteriumet med varför hon är så hemlighetsfull. En mycket, mycket läsvärd historia som visar att det mest spännande ibland kan hända på närmare håll, om man bara öppnar ögonen tillräckligt för att se det.

En doft av apelsin

Det var ett tag sedan jag köpte boken, faktiskt ända sedan i somras, men jag har inte riktigt känt att jag velat läsa den förens för några dagar sedan. Som ni säkert har märkt har jag inte läst alls mycket under november månad och när jag väl har gjort det har det gått långsamt. Det tog nästan en hel vecka att läsa ut En doft av apelsin, av många olika anledningar. Först och främst för att jag inte har det där lässuget just nu, en också för att den saknade en liten gnista av spänning. Den var ju bra och så, men ja, den saknade någonting helt enkelt. Något som får läsaren att gå från ”Det var en helt okej bok” till ”Wow, den var helt otroligt fantastiskt bra!”.

Joanne Harris är författaren, hon skriver om den unga huvudpersonen Boise och den märkliga händelsen som utspelade sig i familjens hus under andra världskriget. Boise är nio år och bor tillsammans med sin tolvåriga syster Reinette, sin storebror Cassis och deras mamma Mirabelle, i ett hus i utkanten av en liten stad någonstans i Frankrike. Boises pappa har redan dött under kriget och när tyskarna kommer till staden blir både hon och hennes syskon först oroliga, men sedan nyfikna, speciellt på en utav dem. Tomas, som inte alls ser farlig och skrämmande ut; tvärtom. Han ser snäll och trevlig ut och de börjar prata med honom, dela med sig av rykten om radioapparater och svarta börsen historier och i gengälld ger Tomas dem serietidningar och godis.  Ett slags lustigt vänskapsband bildas mellan de tre barnen och den tyska soldaten. För Boise blir detta hennes första kontakt med förälskelse och kärlek, på ett barnsligt sätt drömmer hon om att de ska rymma ifrån alltihopa tillsammans och aldrig återvända. Det är vad hon önskar sig av Gammelmor.

Som jag sa tidigare så saknas det en liten gnista i boken, något som verkligen gör att man knappt kan släppa ifrån sig den och när man väl gjort det, bara kan tänka på hur mycket man vill sätta sig och läsa. Annars var den väldigt mysig, det var nästan en ”feel good” bok som handlar en hel del om mat och har väldigt vackra, målande beskrivningar av både hösten, diverse maträtter samt husets trädgård och allt vad den innehåller. Jag är väldigt osäker just nu om jag kommer läsa om bok, men det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna en viss dragning mot den om ett tag, att begrava mig i Harris mjuka meningar och väldoftande ord. För det är sant, i många sammanhang kunde jag nästan känna doften av pannkakor, cider och vildäpplen. Som sagt, en väldigt mysig bok med ett viktigt meddelande; det är aldrig för sent att ställa sig upp och berätta sanningen.