En doft av apelsin
Det var ett tag sedan jag köpte boken, faktiskt ända sedan i somras, men jag har inte riktigt känt att jag velat läsa den förens för några dagar sedan. Som ni säkert har märkt har jag inte läst alls mycket under november månad och när jag väl har gjort det har det gått långsamt. Det tog nästan en hel vecka att läsa ut En doft av apelsin, av många olika anledningar. Först och främst för att jag inte har det där lässuget just nu, en också för att den saknade en liten gnista av spänning. Den var ju bra och så, men ja, den saknade någonting helt enkelt. Något som får läsaren att gå från ”Det var en helt okej bok” till ”Wow, den var helt otroligt fantastiskt bra!”.
Joanne Harris är författaren, hon skriver om den unga huvudpersonen Boise och den märkliga händelsen som utspelade sig i familjens hus under andra världskriget. Boise är nio år och bor tillsammans med sin tolvåriga syster Reinette, sin storebror Cassis och deras mamma Mirabelle, i ett hus i utkanten av en liten stad någonstans i Frankrike. Boises pappa har redan dött under kriget och när tyskarna kommer till staden blir både hon och hennes syskon först oroliga, men sedan nyfikna, speciellt på en utav dem. Tomas, som inte alls ser farlig och skrämmande ut; tvärtom. Han ser snäll och trevlig ut och de börjar prata med honom, dela med sig av rykten om radioapparater och svarta börsen historier och i gengälld ger Tomas dem serietidningar och godis. Ett slags lustigt vänskapsband bildas mellan de tre barnen och den tyska soldaten. För Boise blir detta hennes första kontakt med förälskelse och kärlek, på ett barnsligt sätt drömmer hon om att de ska rymma ifrån alltihopa tillsammans och aldrig återvända. Det är vad hon önskar sig av Gammelmor.
Som jag sa tidigare så saknas det en liten gnista i boken, något som verkligen gör att man knappt kan släppa ifrån sig den och när man väl gjort det, bara kan tänka på hur mycket man vill sätta sig och läsa. Annars var den väldigt mysig, det var nästan en ”feel good” bok som handlar en hel del om mat och har väldigt vackra, målande beskrivningar av både hösten, diverse maträtter samt husets trädgård och allt vad den innehåller. Jag är väldigt osäker just nu om jag kommer läsa om bok, men det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna en viss dragning mot den om ett tag, att begrava mig i Harris mjuka meningar och väldoftande ord. För det är sant, i många sammanhang kunde jag nästan känna doften av pannkakor, cider och vildäpplen. Som sagt, en väldigt mysig bok med ett viktigt meddelande; det är aldrig för sent att ställa sig upp och berätta sanningen.
Joanne Harris är författaren, hon skriver om den unga huvudpersonen Boise och den märkliga händelsen som utspelade sig i familjens hus under andra världskriget. Boise är nio år och bor tillsammans med sin tolvåriga syster Reinette, sin storebror Cassis och deras mamma Mirabelle, i ett hus i utkanten av en liten stad någonstans i Frankrike. Boises pappa har redan dött under kriget och när tyskarna kommer till staden blir både hon och hennes syskon först oroliga, men sedan nyfikna, speciellt på en utav dem. Tomas, som inte alls ser farlig och skrämmande ut; tvärtom. Han ser snäll och trevlig ut och de börjar prata med honom, dela med sig av rykten om radioapparater och svarta börsen historier och i gengälld ger Tomas dem serietidningar och godis. Ett slags lustigt vänskapsband bildas mellan de tre barnen och den tyska soldaten. För Boise blir detta hennes första kontakt med förälskelse och kärlek, på ett barnsligt sätt drömmer hon om att de ska rymma ifrån alltihopa tillsammans och aldrig återvända. Det är vad hon önskar sig av Gammelmor.
Som jag sa tidigare så saknas det en liten gnista i boken, något som verkligen gör att man knappt kan släppa ifrån sig den och när man väl gjort det, bara kan tänka på hur mycket man vill sätta sig och läsa. Annars var den väldigt mysig, det var nästan en ”feel good” bok som handlar en hel del om mat och har väldigt vackra, målande beskrivningar av både hösten, diverse maträtter samt husets trädgård och allt vad den innehåller. Jag är väldigt osäker just nu om jag kommer läsa om bok, men det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna en viss dragning mot den om ett tag, att begrava mig i Harris mjuka meningar och väldoftande ord. För det är sant, i många sammanhang kunde jag nästan känna doften av pannkakor, cider och vildäpplen. Som sagt, en väldigt mysig bok med ett viktigt meddelande; det är aldrig för sent att ställa sig upp och berätta sanningen.