Jag lever, pappa

I likhet med den elfte september 2001 tror jag nog att de flesta svenskar minns precis vad de gjorde när de fick reda på vad som hänt i Norge i juli 2011. Jag minns precis vart jag var, precis vad jag gjorde och jag minns precis hur ont det gjorde att höra om händelsen. Men jag kunde inte riktigt få grepp om det då, det har jag förstått först nu. Först efter jag läst en överlevandes skildring av vad som hände den där hemska fredagen förra sommaren. Jag lever, pappa är skriven av Siri och Erik Sønstelie. Siri var tjugo år när hon spenderade sin första sommar på Utøya förra året. Hon fick där vara med om Anders Breiviks attack mot AUF-ungdomarna och Arbeiderpartiet samtidigt som hennes pappa, Erik, satt kvar på fastlandet sjuk av oro och utan att ha möjlighet att kunna skydda sin dotter det minsta.

Det är en otroligt stark berättelse om något så fruktansvärt hemskt. Att det har hänt här, i Skandinavien, att det har hänt i kära Norge, det är otroligt och trots att det har gått över ett år så har jag fortfarande inte riktigt förstått det. Upprepande gånger fick jag påminna mig själv när jag satt och läste, att boken faktiskt var verklig, att det faktiskt har hänt på riktigt, att namnen som nämns, det var och är verkliga personer, inte påhittade karaktärer. Det var tungt att läsa, speciellt när Siri i detalj först berättade om den fina sommardagen hon och hennes vänner hade dagen före det hände och sedan förklarar hur det var när Breivik gick i land och började skjuta samt hennes och många andras flykt över ön. Det nämns så många gånger i boken, skillnaden mellan att leva och att dö, den är hårsfin. Siri var själv otroligt nära att dö, det förstod hon dock inte förens senare då hon återvände till Utøya, och många av hennes vänner dog där. En kille, Fredrik hette han, fick en speciell plats i mitt hjärta när jag satt och läste. Han och Siri hade tillsammans med ett gäng andra vänner spelat kort under torsdagen och Siri kom på sig själv med att tänka att de nog skulle bli bra vänner i framtiden. När Breivik började skjuta blev en flicka träffad i foten och Fredrik lyfte upp henne och bar henne till säkerheten. Det tyckte jag var en sådan otroligt fin sak att göra, att han valde att rädda henne istället för att rädda sig själv, han kunde inte vara säker på att Breivik inte skulle komma efter dem då han bar omkring på den skakade flickan. Men han valde att hjälpa henne och det värmde mitt hjärta och jag minns att jag log när jag läste det. Fredrik var sedan en utav tretton personer som dog vid ett pumphus någonstans på ön. Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa, för Fredrik hade blivit en verklig människa för mig, en människa som Siri skulle bli vän med, en människa som spelade kort och vann, en människa som satt andra före sig själv och räddade de som behövde hjälp. Och han dog trots att han var helt oskyldig, trots att han inte gjort något fel. Att sedan tänka att 76 andra människor som var precis lika levande och oskyldiga som Fredrik, dog den dagen, det är svindlande. Det är svårt att förstå. Men boken har ändå hjälpt mig att få större förståelse över exakt hur många människor som faktiskt miste livet den dagen. 77, det är siffror, det är bara ett tal. 77 kronor blir en ganska liten hög mynt, men 77 människor, det är väldigt, väldigt mycket folk egentligen. 77 liv. 77 personer som aldrig fick komma hem igen. 77 oskyldiga som vaknat upp på morgonen och trott att det skulle bli ännu en fin fredag mitt i sommaren. 77 själar som försvann ut i universum bara för att en man fått en fix idé och ansett att han hade rätten att döda.

Något som är det mest otroliga med att läsa boken, åtminstone för mig, var att se Norges reaktion. De var totalt oförberedda och visste inte alls hur de skulle reagera när det plötsligt strömmade in samtal till polisen om en man som gick runt och sköt ungdomar på en ö utanför Oslo. Men de lyckades ändå ta tag i saker och de gjorde det bästa de kunde i situationen. Visst, de hade kunnat komma till ön fortare, men det kunde också ha gått långsammare. Det är fint att se hur många människor som ställer upp i sådana här krissituationer, människor som släpper allt bara för att hjälpa till med minsta lilla. Dessutom tycker jag att alla de tal som hölls, flera av dem citerades i boken, till exempel Prins Haakons och den norska kungens, var otroligt vackra. De talade om att man ska möta våld och ondska med kärlek, att det är så lätt att det går utför för en människa och att vi ska öppna våra hem och hjälpa de som vi tror är på väg utför. Att vi ska försöka stoppa sådana här saker innan en liknande katastrof äger rum. Möta våld med kärlek. Vilken otroligt vacker tanke, hur underbar hade inte världen varit om alla människor hade tänkt så? Norge är ett föredöme för omvärlden, istället för att ställa sig upp och skapa panik i landet, oro och ilska valde de att möta våldet med kärlek, men också att minnas de döda. Jag tycker alla ska minnas de döda, även vi som inte bor eller kommer ifrån Norge. Minnas vad de stod för och vad de kämpade för och minnas Norges reaktion efteråt, minnas deras ord. Möt våld med kärlek. Vi får aldrig någonsin glömma vad som hände på Utøya och de som har Jag lever, pappa i bokhyllan kommer nog inte göra det. För den boken satt riktigt djupa spår i mig. Det är en fantastisk bok om en fruktansvärd händelse som alla borde läsa, en bok som alla skolor borde ha som klassuppsättningar. En bok som tar upp en utav de hemskaste händelserna i modern norsk historia, och hur man gör för att sakta men säkert gå vidare från det. Den lär läsaren att det är viktigt att möta våld med kärlek. 

- Agnes Cecilia

"Men det måste vara lättare att glömma den som inte fanns, annat än i fantasin?
   Eller…
   Var drömbilder och fantasifigurer kanske lika smärtsamma att förlora som levande människor?”

Och himlens vida väv

För flera månader sedan, redan tidigt i våras, plockade jag ut en bok i bokhandeln som jag tyckte verkade väldigt intressant och annorlunda. Nu har jag precis läst ut den femte och sista boken i det som visade sig vara en helt liten serie. Jag är väldigt tacksam när jag tänker tillbaka på den där dagen då jag plockade ut den allra första boken i serien, för om jag inte hade gjort det hade jag gått miste om något helt fantastiskt. Serien; Sagan om klanen Otori, skriven av Lian Hearn, har rört mig vid hjärtat. Bara tanken på böckerna får mig att le, det är en sådan otroligt underbar historia och jag bara vill läsa om den igen och igen och igen. Kanske minns ni mina tidigare recensioner av de föregående fyra böckerna i serien, om inte kan jag kort berätta att de alla utspelar sig i medeltidens Japan, i De tre rikena, där det till en början är krig mellan de olika klanerna, men en man enar slutligen folket och skapar fred i landet. Och himlens vida väv är som sagt den sista boken i serien, men lustigt nog också den första. Själv anser jag att Över näktergalens golv är den första, men Och himlens vida väv är gjort på ett sådant sätt att man själv kan välja när man vill läsa den, i mitt fall läste jag den sist, men man kan lika gärna läsa den först. Läser man den först dock, blir det nog lite lättare att förstå saker och ting i de kommande böckerna. Själv tyckte jag att det var kul att läsa och jämföra med vad jag minns från Över näktergalens golv, men samtidigt fick jag ett enormt sug av att plocka upp hela serien och läsa om den igen. Bara en riktigt bra sista bok i en serie kan få mig att känna så.

Och himlens vida väv har en ny huvudperson, i de fyra andra böckerna får man ju följa Otori Takeo och Shirakawa Kaede, men denna boken är till största del vigd åt Otori Shigeru. Över näktergalens golv tar vid där Och himlens vida väv slutar, men den föregående boken ger en djupare insikt till allt det som hände innan Tohan kom till makten över nästintill hela De tre rikena. Man får som läsare fördjupa sig i klanen Otori och följa med på det stora, ödesdigra slaget vid Yaegahara som förstörde så mycket, där över tio tusen människor miste sina liv. Man får också lära sig mer om Släktet och krigsstrategin som existerade under medeltidens Japan.

Det är en otroligt stark och intressant bok, liksom de andra i serien. Men den ger ett nytt perspektiv på något jag redan visste, och det är alltid kul att se olika saker ur andra synvinklar. Kanske är det därför jag fastnade så mycket för Och himlens vida väv, för att man fick följa med och se Otori Shigeru växa upp och bli till en utav de största och mest omtalade krigarna i bokens historia. I hela Över näktergalens golv tyckte jag att han var en otroligt intressant karaktär som jag velat lära känna bättre, och i denna boken fick jag en chans till det. Det smärtat mig djupt att detta är den sista boken i serien, jag vet med all säkerhet att det inte kommer komma fler böcker, för det finns inte mer att säga. När jag tänker på det skulle jag på sätt och vis inte vilja ha ytterligare en bok till, för jag är rädd att det skulle bli för mycket, att boken inte skrivs för att man ska läsa och njuta, utan för att folk vill ha en bok till. Det skulle bli som att man brer ett extra lager smör på en macka som redan är färdigbredd. I vilket fall som helst kommer jag med all sannolikhet läsa om hela serien många, många gånger i framtiden, jag älskar den av hela mitt hjärta, den tilltalar mig mer än vad många av mina andra böcker gör. Det är en fantastiskt underbar saga som är väl värd att läsas.