Poudelivre

För flera månader sedan, redan tidigt i våras, plockade jag ut en bok i bokhandeln som jag tyckte verkade väldigt intressant och annorlunda. Nu har jag precis läst ut den femte och sista boken i det som visade sig vara en helt liten serie. Jag är väldigt tacksam när jag tänker tillbaka på den där dagen då jag plockade ut den allra första boken i serien, för om jag inte hade gjort det hade jag gått miste om något helt fantastiskt. Serien; Sagan om klanen Otori, skriven av Lian Hearn, har rört mig vid hjärtat. Bara tanken på böckerna får mig att le, det är en sådan otroligt underbar historia och jag bara vill läsa om den igen och igen och igen. Kanske minns ni mina tidigare recensioner av de föregående fyra böckerna i serien, om inte kan jag kort berätta att de alla utspelar sig i medeltidens Japan, i De tre rikena, där det till en början är krig mellan de olika klanerna, men en man enar slutligen folket och skapar fred i landet. Och himlens vida väv är som sagt den sista boken i serien, men lustigt nog också den första. Själv anser jag att Över näktergalens golv är den första, men Och himlens vida väv är gjort på ett sådant sätt att man själv kan välja när man vill läsa den, i mitt fall läste jag den sist, men man kan lika gärna läsa den först. Läser man den först dock, blir det nog lite lättare att förstå saker och ting i de kommande böckerna. Själv tyckte jag att det var kul att läsa och jämföra med vad jag minns från Över näktergalens golv, men samtidigt fick jag ett enormt sug av att plocka upp hela serien och läsa om den igen. Bara en riktigt bra sista bok i en serie kan få mig att känna så.

Och himlens vida väv har en ny huvudperson, i de fyra andra böckerna får man ju följa Otori Takeo och Shirakawa Kaede, men denna boken är till största del vigd åt Otori Shigeru. Över näktergalens golv tar vid där Och himlens vida väv slutar, men den föregående boken ger en djupare insikt till allt det som hände innan Tohan kom till makten över nästintill hela De tre rikena. Man får som läsare fördjupa sig i klanen Otori och följa med på det stora, ödesdigra slaget vid Yaegahara som förstörde så mycket, där över tio tusen människor miste sina liv. Man får också lära sig mer om Släktet och krigsstrategin som existerade under medeltidens Japan.

Det är en otroligt stark och intressant bok, liksom de andra i serien. Men den ger ett nytt perspektiv på något jag redan visste, och det är alltid kul att se olika saker ur andra synvinklar. Kanske är det därför jag fastnade så mycket för Och himlens vida väv, för att man fick följa med och se Otori Shigeru växa upp och bli till en utav de största och mest omtalade krigarna i bokens historia. I hela Över näktergalens golv tyckte jag att han var en otroligt intressant karaktär som jag velat lära känna bättre, och i denna boken fick jag en chans till det. Det smärtat mig djupt att detta är den sista boken i serien, jag vet med all säkerhet att det inte kommer komma fler böcker, för det finns inte mer att säga. När jag tänker på det skulle jag på sätt och vis inte vilja ha ytterligare en bok till, för jag är rädd att det skulle bli för mycket, att boken inte skrivs för att man ska läsa och njuta, utan för att folk vill ha en bok till. Det skulle bli som att man brer ett extra lager smör på en macka som redan är färdigbredd. I vilket fall som helst kommer jag med all sannolikhet läsa om hela serien många, många gånger i framtiden, jag älskar den av hela mitt hjärta, den tilltalar mig mer än vad många av mina andra böcker gör. Det är en fantastiskt underbar saga som är väl värd att läsas.