Själens osaliga längtan

I höstas läste jag The time traveler’s wife av Audrey Niffenegger. När jag hittade ännu en bok av henne valde jag att läsa den trots att den första boken inte varit så där underbar som jag trodde den skulle vara. Själens osaliga längtan lät dock annorlunda och jag kastade mig över den med ett öppet sinne och en förhoppning om att den skulle vara just precis så bra som jag trodde. Det var den inte.

På baksidan av boken får man som läsare reda på att den handlar om en kvinna, Elspeth, som efter sin död skänker sin lägenhet och sina pengar till hennes tvillingsysters tvillingdöttrar. När flickorna är tjugoett flyttar de från USA till London och bosätter sig i sin döda mosters lägenhet, i samma hus som mosterns älskare bor. Till en början går allting bra, men allteftersom tiden går känner tvillingarna av sin mosters ande.

Det baksidan aldrig avslöjade var exakt hur märklig berättelsen blev ju längre man läste. Just som jag trodde att jag fått allting klart för mig, svängde historian till och lämnade mig ännu mer förvirrad. När jag tillslut trodde att jag inte skulle klara något mer, blev boken än mer knasig. Den är annorlunda, helt klart och det är en bra sak, men jag kan inte bestämma mig om jag gillar den eller inte. Det händer så mycket konstiga saker i boken att jag nästan blev galen när jag närmade slutet.

Det är en berättelse om kärlek och längtan, om ensamhet och förmågan att klara av att leva ensam, liksom önskan om att slå sig fri och gå sin egen väg. Boken är fullspäckad av händelser, den blir aldrig tråkig, snarare tvärtom. Ibland känns det nästan som om det händer lite för mycket saker. Det kan vara svårt att hålla isär det ena med det andra.

När jag kommit igenom nästan hela boken kände jag mig osäker på hur den skulle sluta. Jag hade egentligen ingen aning, men blev genuint glad när jag läste de sista raderna och insåg att det kvittar hur självisk man än är. Man får sitt i slutet ändå.