The language of flowers

Like so many other books I’ve found and read, I didn’t quite know what The language of flowers was about, but I’d heard good reviews of it and I was curious. It turned out to be a good, even a great, book, but not as good as I had expected.

Victoria Jones is an eighteen year old girl who has never met her parents. She was abandoned when she was only a baby and have been living with different families as a foster child ever since. When she was teen and no one wanted to adopt her, Victoria ended up in different placement homes, along with other girls in the same situation. Unadoptable girls. Unwanted girls.

Victoria leaves the placement home when she’s eighteen and moves in to the last thing the government can give her. A house filled with other girls exactly like her, where she can live only if she pays the rent. But Victoria, who never finished school, can’t get a job before she has grown herself a garden. She love flowers and always has and now that she’s finally alone, she wants to do things she likes and not what other people wants. But the garden is a fulltime project and when Victoria hasn’t found a job after a month, she’s kicked out of the house and lives like a homeless in the park, next to her garden. It isn’t until she gets a job as an assistant to a florist as she realizes that there are more to life than what she has seen when growing up. In the florist shop, life suddenly has a meaning and before she knows it, Victoria has even fallen in love with a man selling flowers on the flowers market. Life seems to be perfect, until Victoria’s dark past finally catches up to her. Can she tell the man she loves about the secret, buried deep in her childhood, or will she live alone with her flowers forever?

It is, in sort, a very beautiful book about a young woman who has been through more as a child then some grownups have during their entire lifetime. She was an angry child and an angry young adult, but she changes and becomes a different adult, seeing that there is hope for everyone. Anyone can turn into something beautiful.

I liked the story, it was inspirational and beautiful and taught me a lot about flowers and the message they send out. (There’s even a very nice dictionary in the end of the book that I know I will go back to many times!). But there was something about it that I didn’t like and I can’t put my finger on what it is. It was a nice book, but I’m not sure that I will read it again.

- El Choco

“Var sjutton var han någonstans? Någon hade precis satt ner sin fot i hans säng men han såg ingenting i mörkret. Han kände sig för med handen och fick kontakt med ett kallt betonggolv. Så kom han plötsligt ihåg; han låg på golvet i någon annans cell på en knarkavdelning i ett fängelse i Bolivia. Han önskade att det varit en mardröm. Det var det tydligen inte.”

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Det var uppenbart redan från första sidan att denna boken handlade om en tjej som träffade en kille, men något lyckligt slut skulle det aldrig bli för dem. Jag var väldigt nyfiken på Katarina Sandbergs debutroman när jag började läsa den och det visade sig att den var just precis så bra som jag hade hoppats på. Om inte bättre.

Historian handlar om Cassiopeja Svensson, som blev till en sommarkväll i Paris under de allra klyschigaste formerna. Hennes mamma Beatrice träffade en främmande man vid Eiffeltornet och efter en natt med honom, utan att veta hans namn eller riktigt vem han var, blev Cassiopeja till. Hon växte upp med sin mamma i en småstad i Sverige utan att veta vem sin pappa var och hon trodde absolut inte på kärleken. Förens hon flyttade till Stockholm och träffade Casper och själv blev kär. Och sedan såg hon livet på ett helt nytt sätt, för det är oftast det som händer, när man varit så säker på någonting som sedan visar sig vara helt fel.

Jag, som själv är i samma ålder som Cassiopeja, alltså runt tjugo, känner igen mig så mycket i hennes tankar och funderingar, vilket antagligen beror på att Katarina Sandberg också hon är runt tjugo. Hon har alltså, med sin ungdomliga blick, sett saker som är alltför lätt att missa ibland. Hon har satt ord på sådant jag tror de flesta går runt och tänker på. Och hon har skrivit en bok som talar till, ja om inte alla ungdomar så åtminstone till alla av det kvinnliga könet.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra
har ett nytt, fräscht språk och är fylld med sarkasm, ironi och klockrena kommentarer som får sidorna att gunga till. Man kan skratta, för så där är det ju faktiskt, och man kan känna sig sorgsen, för har jag inte tänkt så där själv hundratusentals gånger? Men framför allt kände jag mig glad. För det är fler som känner och tänker som jag och det är avkopplande att läsa en riktig bra bok och inse att man är inte ensam, trots att det kan kännas så ibland.