Ängelns lek

Jag har en tendens att inte vilja lägga ifrån mig böcker, avbryta min läsning. Även om jag efter ett par sidor inte riktigt känner att jag tycker om boken är jag motvillig till att byta till en annan. Jag vill ge den en ordentlig chans och jag har alltid känt att man inte kan döma en bok förens man har läst ut den. Dock har jag fått höra att man inte heller ska pressa sig själv till att läsa en bok man inte känner sig dragen till eller intresserad av. Att man lätt tappar läslusten då och det är förstås väldigt sant. Det var därför jag, efter att ha påbörjat och pressat mig igenom ungefär tvåhundrafemtio sidor av Carlos Ruiz Zafón’s Ängelns lek la ifrån mig den. Den var tung och jobbig och jag la den på hyllan där den fick vila ett tag. Det tog en tid, sedan plockade jag upp den igen, bara för att ännu en gång lägga ner den.

Av diverse olika anledningar kände jag sedan att nu, nu var det dags att avsluta den en gång för alla. Att ha en bok liggande så där, halvläst, det känns oavslutat och jag gillar inte den känslan. Därför tog jag nu fram den igen och bestämde mig för att det skulle vara sista gången. När jag la ifrån mig den igen skulle det vara för att den var utläst. Och så blev det.

Det är min andra Zafón bok, jag har tidigare läst Vindens skugga och vet att jag tyckte att den var fantastiskt underbar, men att den var seg. Tung. Ängelns lek var inget undantag. Jag påbörjade den i september men blev inte klar förens i januari. Den är tjock, nästan sexhundra sidor och skriven på Zafón’s typiska vis, vackert språk med mycket miljöbeskrivningar och mörka händelser. Det är, egentligen, inte ett dugg konstigt att den var så tung som den var att läsa.

I Ängelns lek återvänder Zafón till Barcelona och De bortglömda böckernas gravkammare. Men nu är det under 20-talet och huvudkaraktären heter David Martín. Boken börjar när han är liten, man får följa med under hans uppväxt, hans jobb på Industrins röst och hur han lämnade tidningen för att börja skriva böcker. Hur han kämpar för att leva som författare genom att skriva saker han för länge sedan tröttnat på. Han börjar känna sig inlåst och snärjd men får plötsligt ett erbjudande av en förläggare från Paris. För hundra tusen francs ska han skriva en mycket specifik bok. David kan inte säga nej till något sådant och börjar genast arbeta. Men innan han vet ordet av det är han inlockad i någonting som bara kan vara en upprepad historia. Till en början kämpar han inte emot, men allteftersom tiden går börjar han vrida sig fram och tillbaka, bara för att inse att han sitter djupare i klistret än han någonsin skulle kunna drömma om.

Jag minns att jag, när jag började läsa Ängelns lek, tyckte den var seg. Tung och seg men intressant. Jag minns också att jag kämpade länge och väl med den innan jag slutligen la den ifrån mig och att samma sak hände andra gången jag plockade upp den. Då jag tog upp den en tredje gång var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle känna likadant, men det visade sig att jag hade fel. Jag hade mer än halva boken kvar när jag plockade fram den igen, och det säger något för en bok som nästan är sexhundra sidor, och på två dagar var den slut. Jag tog mig tid till att läsa den och kämpade tills jag kom in i den ordentligt. Och sedan släppte jag inte greppet.

Kanske är det så man ska läsa Zafón böcker, vad vet jag, men det funkade fint för mig. Kanske också för att jag kom rakt in i handlingarnas centrum när jag började läsa igen, allting tycktes komma kraschande på en gång. De sista trehundra sidorna var så fulla av händelser att jag hade missat tre viktiga detaljer om jag så bara hoppat över en sida. Den var sprängfylld av drama och intriger och jag tappade hela tiden bort mig själv om vem det egentligen var som var boven i mysteriet. En gång blev jag dessutom grundligt dragen vid näsan och det är bara något att lyfta av hatten för.

Viktigt att veta är att Zafón’s böcker är väldigt mörka och väldigt dystra och tunga i själva handlingen ovanpå alltihopa. Barcelona är dystert, det är lögnare i varje gatuhörn, människor med dolda motiv i varje konversation, mördare i var och varannan trappuppgång. Det är mörkt och skabbigt och döden finns över allt. Döden och djävulen. Men det är en stil som passar honom utmärkt och lockar, åtminstone mig, till att läsa fler av hans böcker. Det, tillsammans med hans språk. Det är så fruktansvärt underbart att jag ibland förlorar mig totalt i det. Så poetiskt, så vackert, så perfekt. Alla ord och alla meningar är så mjuka att det känns som att ligga på rygg i en stilla sjö och känna ytterst små vågor klucka upp mot kroppen. Och sedan, när handlingen slår en i huvudet är det som att se sig runt och inse att det inte alls är en lugn sjö. Det är egentligen ett hav med en tung storm på väg att rulla fram över vattnet. Och det är något otroligt, något unikt, att kunna skriva en bok som är både vacker och hemsk på samma gång. Det tilltalar mig så pass mycket att jag ska se mig runt efter fler Zafón böcker. Det är få författare som är så talangfulla som Carlos Ruiz Zafón är.

Harry Potter and the Goblet of fire

I always underestimate the Harry Potter books, for some reason. And I’m pretty sure that reason has something to do about the movies. Don’t get me wrong, I love the movies. But I’ve seen the many times, far more then I’ve read the books. So every time I pull out one of the books, I think about the movie and for some undefined reason, I don’t really fancy reading the books. Well, until I open them up, anyway.

The fourth book in the series of Harry Potter is one that I don’t particularly like, mainly because of the end. Or so I remember myself think before I took up the Goblet of fire a while back. I’ve actually only read the book once before and the reason why I don’t like it lies in the movie. The book, I think, is much better. It’s quite large though but I enjoyed reading it, even if it took some time.

To quickly summarize the plot, Harry Potter is fourteen years old and returned to Hogwarts for his fourth year. This will be different from the last three he’s spent at the school, because now they’re hosting the Triwizard Tournament. And while things escalate at Hogwarts, even stranger things are happening outside the castle. Harry, as always, is trying to find out what’s going on, but he realizes all too soon that he might be in knee-high danger by just leaving his common room.

It dawned on me while reading that it’s really sad that I tell myself that I don’t like the book when it’s really the movie I don’t like. The book is, just like the rest of them, amazing in every aspect and so worth the read.

De bästa läsa böckerna under 2013



The Help

1960. Mississippi. Svarta jobbar som hemhjälp till vita men det finns folk som inte riktigt trivs med den uppdelningen, folk som vill förändra saker och ting och inte tänker sluta bara för att det är olämpliga saker att tala om. En bok skrivs, men den tas inte emot med öppna armar bland de vita. De svarta, dock, ser en möjlighet till förändring.

Vindens skugga

1950-talet. Barcelona. När Daniel Sempere är tio år gammal tar hans pappa med honom till De bortglömda böckernas gravkammare för första gången. Väl där får Daniel välja ut en bok som blir hans och den läser han och älskar i mångra år efter han har fått den. Medan Daniel växer upp blir han mer och mer intresserad av bokens författare och börjar fördjupa sig i denna märkliga man som har ett mysterium hänga runt sig som Daniel blir insnurrad i.



The girl you left behind

Sohie och Liv, separerade av nästan ett hundra år men sammanlänkade via en tavla. Och inte bara vilken tavla som helst. Sophie lever i Frankrike under Första världskriget. Hennes man, Edouard Lefevre målar av henne, en tavla hon älskar men som hamnar på villospår under kriget. Nästan ett århundrande senare händer den i Livs lägenhet i London, en present till henne från hennes man då de precis gift sig. Men familjen Lefevre, som är övertygade om att tavlan var stulen av tyskar under kriget ger sig på jakt efter den och Liv står plötsligt mitt inne i en storm som hon aldrig skulle kunna drömma om att hamna i och inte är helt säker på hur hon ska ta sig ur.

Me before you

Lou får sparken från sitt älskade jobb på caféet i det lilla samhället hon bor i och plötsligt står hon arbetslös i en familj som redan har det väldigt tajt med pengar. Hon får, tillslut, ett jobb som en omhändertagare till en man som varit med i en olycka och är till största delen förlamad. Han heter Will och visar sig bara vara ett par år äldre än henne, en man som var en äventyrare tills han hamnade i rullstol. Nu sitter han fast och ser inte ljust på sin framtid. Men kan Lou få honom att ändra hur han tänker, känner och ser på livet?



The Maze Runner

Thomas vaknar upp i en hiss utan något minne av vem han är eller vart han kommer ifrån. Allt han minns är sitt förnamn. När hissen stannar och Thomas tar sig ut finner han sig själv i the Glade tillsammans med sextio pojkar i samma ålder som han själv och som i likhet med Thomas bara kan minnas sina förnamn. Runt the Glade, en liten stad pojkarna bor i, finns en enorm labyrint. De vet att för att ta sig ut från the Glade och det märkliga liv de lever där måste de lösa labyrinten. Men det är inte det lättaste att göra när de inte är ensamma där inne.

[bubble]

Den sista delen i [geim] trilogin om HP och Becca och Spelet. Det HP en gång trott varit en rolig grej, ett spel, visar sig vara blodigt allvar. Mer än så när han plötsligt har fått en skottavla på sin rygg. Medan han försöker luska ut vem som är Spelledaren, en gång för alla, drar Becca i alla trådar hon kan när hon lämnar Säpo och börjar ett eget livvaktsföretag, men hon tycks inte gå säker där heller. Båda två arbetar på vars ett håll och när allting dras åt snubblar de rakt in i varandra av misstag. Eller?

The Uninvited guests

Det är Emeralds tjugonde födelsedag som börjar märkligt och fortsätter ännu märklare. När det är en tågolycka i närheten av hennes hem får hon och hennes familj reda på att alla överlevande ska komma bort till deras hem för att vänta på att de ska kunna få ett nytt tåg att åka vidare med. Men när Emerald börjar göra sig i ordning inför sin lilla födelsedagsfest så börjar deras oinbjudna gäster göra väsen av sig. Väsen som blir högre och högre ju längre kvällen går. Och var det verkligen många människor när de släppte in dem i huset tidigare under dagen?