Ängelns lek
Jag har en tendens att inte vilja lägga ifrån mig böcker, avbryta min läsning. Även om jag efter ett par sidor inte riktigt känner att jag tycker om boken är jag motvillig till att byta till en annan. Jag vill ge den en ordentlig chans och jag har alltid känt att man inte kan döma en bok förens man har läst ut den. Dock har jag fått höra att man inte heller ska pressa sig själv till att läsa en bok man inte känner sig dragen till eller intresserad av. Att man lätt tappar läslusten då och det är förstås väldigt sant. Det var därför jag, efter att ha påbörjat och pressat mig igenom ungefär tvåhundrafemtio sidor av Carlos Ruiz Zafón’s Ängelns lek la ifrån mig den. Den var tung och jobbig och jag la den på hyllan där den fick vila ett tag. Det tog en tid, sedan plockade jag upp den igen, bara för att ännu en gång lägga ner den.
Av diverse olika anledningar kände jag sedan att nu, nu var det dags att avsluta den en gång för alla. Att ha en bok liggande så där, halvläst, det känns oavslutat och jag gillar inte den känslan. Därför tog jag nu fram den igen och bestämde mig för att det skulle vara sista gången. När jag la ifrån mig den igen skulle det vara för att den var utläst. Och så blev det.
Det är min andra Zafón bok, jag har tidigare läst Vindens skugga och vet att jag tyckte att den var fantastiskt underbar, men att den var seg. Tung. Ängelns lek var inget undantag. Jag påbörjade den i september men blev inte klar förens i januari. Den är tjock, nästan sexhundra sidor och skriven på Zafón’s typiska vis, vackert språk med mycket miljöbeskrivningar och mörka händelser. Det är, egentligen, inte ett dugg konstigt att den var så tung som den var att läsa.
I Ängelns lek återvänder Zafón till Barcelona och De bortglömda böckernas gravkammare. Men nu är det under 20-talet och huvudkaraktären heter David Martín. Boken börjar när han är liten, man får följa med under hans uppväxt, hans jobb på Industrins röst och hur han lämnade tidningen för att börja skriva böcker. Hur han kämpar för att leva som författare genom att skriva saker han för länge sedan tröttnat på. Han börjar känna sig inlåst och snärjd men får plötsligt ett erbjudande av en förläggare från Paris. För hundra tusen francs ska han skriva en mycket specifik bok. David kan inte säga nej till något sådant och börjar genast arbeta. Men innan han vet ordet av det är han inlockad i någonting som bara kan vara en upprepad historia. Till en början kämpar han inte emot, men allteftersom tiden går börjar han vrida sig fram och tillbaka, bara för att inse att han sitter djupare i klistret än han någonsin skulle kunna drömma om.
Jag minns att jag, när jag började läsa Ängelns lek, tyckte den var seg. Tung och seg men intressant. Jag minns också att jag kämpade länge och väl med den innan jag slutligen la den ifrån mig och att samma sak hände andra gången jag plockade upp den. Då jag tog upp den en tredje gång var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle känna likadant, men det visade sig att jag hade fel. Jag hade mer än halva boken kvar när jag plockade fram den igen, och det säger något för en bok som nästan är sexhundra sidor, och på två dagar var den slut. Jag tog mig tid till att läsa den och kämpade tills jag kom in i den ordentligt. Och sedan släppte jag inte greppet.
Kanske är det så man ska läsa Zafón böcker, vad vet jag, men det funkade fint för mig. Kanske också för att jag kom rakt in i handlingarnas centrum när jag började läsa igen, allting tycktes komma kraschande på en gång. De sista trehundra sidorna var så fulla av händelser att jag hade missat tre viktiga detaljer om jag så bara hoppat över en sida. Den var sprängfylld av drama och intriger och jag tappade hela tiden bort mig själv om vem det egentligen var som var boven i mysteriet. En gång blev jag dessutom grundligt dragen vid näsan och det är bara något att lyfta av hatten för.
Viktigt att veta är att Zafón’s böcker är väldigt mörka och väldigt dystra och tunga i själva handlingen ovanpå alltihopa. Barcelona är dystert, det är lögnare i varje gatuhörn, människor med dolda motiv i varje konversation, mördare i var och varannan trappuppgång. Det är mörkt och skabbigt och döden finns över allt. Döden och djävulen. Men det är en stil som passar honom utmärkt och lockar, åtminstone mig, till att läsa fler av hans böcker. Det, tillsammans med hans språk. Det är så fruktansvärt underbart att jag ibland förlorar mig totalt i det. Så poetiskt, så vackert, så perfekt. Alla ord och alla meningar är så mjuka att det känns som att ligga på rygg i en stilla sjö och känna ytterst små vågor klucka upp mot kroppen. Och sedan, när handlingen slår en i huvudet är det som att se sig runt och inse att det inte alls är en lugn sjö. Det är egentligen ett hav med en tung storm på väg att rulla fram över vattnet. Och det är något otroligt, något unikt, att kunna skriva en bok som är både vacker och hemsk på samma gång. Det tilltalar mig så pass mycket att jag ska se mig runt efter fler Zafón böcker. Det är få författare som är så talangfulla som Carlos Ruiz Zafón är.