Onåd

I likhet med min tidigare recension av Doris Lessings roman Gräset sjunger utspelar sig J.M Coetzees bok Onåd i Afrika, en här gånger i Sydafrika och Kapstaden. Romanen handlar om en frånskild medelålders professor, David Lurie, som har en relation med en elev på universitetet han arbetar på och som han får lämna efter att omgivningen får höra talas om relationen. För att komma från skriverierna i tidningarna reser David till sin dotter, Lucys, gård och bor där tillsammans med henne en tid. Här, ute på landet, börjar maktbalansen mellan svarta och vita skifta, något som för David ställs på sin spets när Lucy blir våldtagen av tre mörka män.

Det här är en i mitt tyckte ganska stark roman som lämnar efter sig en hel del känslor. I början av romanen anklagas David för att ha våldtagit studenten han hade en relation med och senare blir hans egen dotter våldtagen. David råkar dessutom ut för två rån och under tiden han bor hos Lucy hjälper han till som assistent på ett djurhem när främst hundar ska avlivas. Det är en bok som i alla fall tyngde ner mig, men det fanns en hel del annat som skakade om och väckte känslor.

Coetzee lägger en hel del fokus på de båda våldtäkterna, men han låter bara Davids tankar om dem komma fram i romanen. Varken studenten eller Lucy får en möjlighet att dela med sig av sina känslor, något som irriterade mig. David verkar också vara gammalmodig, trångsynt och äcklig. Hans syn på kvinnor tycks enbart hålla sig till att kvinnor ska vara vackra, värna om sitt utseende och alltid vara redo när en man närmar sig. Han är illa berörd av Lucys våldtäkt, men när han tänker på vad som hänt henne kan han bara sätta sig in i våldtäktsmännens tankar, han kan inte föreställa sig hur det är att vara kvinnan som blir våldtagen. I början av romanen säger han till sin student att hon är vacker och att vackra kvinnor måste dela med sig av sin skönhet till alla.

Davids tankesätt är vidrigt och det är jobbigt att läsa, men kvinnorna i romanen är inte heller lätta att förstå och de får inte mycket plats i berättelsen. Studenten David säger sig ha ett förhållande med anklagar honom för våldtäkt, något han själv inte förstår men som han trots det godkänner. Däremot blir han irriterad när studentens pojkvän dyker upp och säger åt David att hålla sig ifrån flickan. Någon ånger för vad han gjort mot flickan känner David inte, varken innan eller efter hans egen dotter blir våldtagen. Han har en flyktig relation med kvinnan han arbetar med på djurhemmet, som med det är otrogen mot sin make.

Men den kvinna jag hade svårt att förstå var faktiskt Lucy. Hennes sätt att tänka får mig både förvirrad och irriterad. Efter överfallet vägrar hon polisanmäla våldtäkten och lämna sin lilla gård, trots att David påpekar att hon inte är säker på den. Han erbjuder henne att hjälpa henne därifrån, men Lucy vill stanna kvar. De val hon gör i slutet av romanen får mig så arg och irriterad, speciellt när hon har mage att säga till David att hon ”inte har något annat val”, trots att han fortfarande säger att hon kan lämna gården. Jag har ingen aning om hur hon kan göra de val hon gör och som kvinna kan jag inte alls relatera till henne. Jag har svårt att avgöra om Coetzee har skrivit en dålig karaktär eller om det bara är jag som inte kan förstå mig på Lucy men i vilket fall som helst var det inte en karaktär som jag tyckte om alls.

Det här är en roman som utspelar sig någon gång i mitten av 1990-talet, i ett Sydafrika där maktbalansen börjar skifta. Liksom i Lessings roman Gräset sjunger handlar mycket om konflikterna mellan de svarta och vita, men i mitt tyckte ligger det också en hel del fokus på kvinnor och deras ställning i samhället. Det är en del våld, många råa scener (Lucys våldtäkt beskrivs dock inte) och tydliga problem mellan de mörka och ljusa. Trots det kan jag inte släppa David och hans trångsynta tankegångar som jag tycker lägger en tung slöja över hela romanen.

Även detta var en roman jag läste i skolan och en jag faktiskt hade lite förväntningar på, men de nåddes inte alls. Hela romanen är tung och nästan obehaglig, Coetzee har inte några som helst problem med att skriva råa scener och många händelser fick mig både nedstämd och illamående. David och Lucy var dock romanens stora problem och jag kan inte relatera till någon av dem. Eftersmaken som romanen lämnade får mig inte alls att vilja plocka upp varken den eller någon annan roman av Coetzee, heller.

Gräset sjunger

Doris Lessings debutroman utspelar sig i södra Afrika i slutet av 1940-talet med makarna Turner i huvudrollen. Mary är en ung kvinna som lever ett fritt liv i staden, med många vänner och mycket glädje. Hon trivs i det liv hon lever och har inte en tanke på att gifta sig. Men när hon en dag råkar höra några av sina väninnor prata om henne om att de anser att hon borde gifta sig nu när hon är en bra bit över trettio bestämmer sig Mary för att det nog är dags att skaffa en make trots allt. Hon hittar snart Dick Turner, en fattig farmare som bor långt ute på landet. Inom ett par veckor är de gifta och Mary har lämnat det stadsliv hon älskar så mycket.

Det nya livet som väntar Mary blir inte alls som hon trodde. Dick har inte mycket pengar alls, de lever fattigt i ett litet hus han själv byggt mitt ute bland träd och åkrar. Marys nya make är ute på fälten och arbetar hela dagarna, vilket för det mesta lämnar Mary ensam. Hon tvingas vara runt parets mörka hemhjälp, en så kallad boy, något Mary inte alls gillar eftersom hon inte tycker om att träffa landets urinvånare. Hon försöker undvika de som arbetar för Dick ute på fälten, men boyen kan hon inte dra sig ifrån. Det uppstår konstant konflikter mellan dem vilket gör att paret hela tiden får skaffa en ny när den gamla hjälpen slutar. Tills en dag, när Moses börjar arbeta för familjen. Mary gillar inte honom heller, men när tiden börjar gå växer det fram något mellan Mary och Moses, något som omgivningen inte alls tycker om.

En viktig punkt i denna roman bygger på ras och klassfrågan. Urinvånarna har tvingats arbeta för den brittiska kolonin som slagit sig ner i landet och det finns starka känslor mellan britterna och urinvånarna. Att läsa romanen idag gjorde mig otroligt arg och det är svårt att tänka att detta faktiskt varit verklighet i en del av världen, för mindre än hundra år sedan. Jag tror dock att det är väldigt viktigt att läsa den här typen av litteratur, för att få en djupare förståelse för världens historia och för att förstå vad som är rätt och vad som är fel. Rasism är ett aktivt ämne än idag men jag tror det är viktigt att bli påmind om hur långt vi har kommit och hur långt vi fortfarande har kvar att gå innan vi nått jämställdhet.

En viss del av Gräset sjunger handlar även om kvinnlig frigörelse och sociala tabu. Mary, som är en kvinna, förväntas ta hand om Dick och sköta hushållet men varken deras förhållande eller hushåll fungerar och det tar ett tag innan Mary slutligen förstår varför Dick inte har några pengar. Hon inser att han är en man som påbörjar mycket men aldrig avslutar något och i hans ställe kliver hon in och försöker rädda deras ekonomi, men Dick vill leva på sitt sätt och deras liv i fattigdom fortsätter. Mary motsätter sig till en början också att gifta sig, men pressen hon känner från sina vänner får henne att gå med på något hon egentligen inte velat göra. Äktenskapet mellan henne och Dick faller, inte särskilt oväntat, ihop. De är helt olika personligheter och något jag fann väldigt intressant var att Dick var betydligt lugnare och hade svårt att få saker gjorda medan Mary i raka motsatsen ofta höjde rösten, var arg men samtidigt fick mycket gjort. De passade inte ihop, det är enkelt att se som läsare, men det var trots att intressant att följa deras liv tillsammans.

Det här är en roman jag läste i skolan och inte någon som jag annars skulle valt själv. I mitt tycke var den inte överdrivet spännande och jag har absolut inga tankar på att läsa om den igen. Men den var intressant, den var lärorik och den visade upp en del av vår historia som jag inte vet särskilt mycket om. Att läsa litteratur som inte kommer från Europa och USA är intressant och något jag själv inte gör särskilt ofta men som ger mycket lärdomar. Jag var som sagt inte särskilt förtjust i just den här romanen och tänker inte rekommendera den, men däremot tänker jag säga till dem som, liksom jag själv, läser mycket västerländsk litteratur att inte vända sig ifrån litteratur från andra delar av världen för de har en hel del intressant att erbjuda.

Dykungens dotter

Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en roman som jag läst för skolans skull och inte en bok jag hade plockat upp om jag inte behövt göra det. Ibland när sådant händer kan man hitta fantastiska romaner som man annars skulle missat, men i många fall tycker jag att böckerna inte alls faller mig i smaken och det var definitivt vad som hände med Dykungens dotter.

Romanen börjar i slutet av 1920-talet och följer en ung kvinna som blir med barn utan att vara gift. Hon lämnar den ödsliga bondgården på Österlen där hon växt upp och tar sig till staden där hon bosätter sig med sitt barn. Livet är hårt och tungt för kvinnan som är ensam och utstrött. Detsamma gäller senare barnet, en flicka, under hennes uppväxt och följs upp i flickans son flera år senare.

Gemensamt för romanen är just temat ensamhet och att vara utstrött. Romanen följer flera karaktärer under deras livs resa, den unga kvinnan, hennes dotter och senare dottersonen men även fadern till flickan och hennes framtida styvfar.  Det är en jobbig bok, fylld av ensamhet och sorg och som lämnade mig tung varje gång jag läste den. Det lyriska språket var inte heller något som direkt tilltalade mig, även om jag förstår att det säkert är något som intresserar andra. Själv tyckte jag ofta att texten var överflödig, full av onödiga detaljer och med sidospår som inte gav särskilt mycket till helheten. Att det här inte är en roman för mig är tydligt och jag känner inte heller för att rekommendera boken av just den anledningen men om man är intresserad av det svenska litterära arvet och lyrisk text tror jag säkert att Dykungens dotter kan vara spännande.