Onåd
I likhet med min tidigare recension av Doris Lessings roman Gräset sjunger utspelar sig J.M Coetzees bok Onåd i Afrika, en här gånger i Sydafrika och Kapstaden. Romanen handlar om en frånskild medelålders professor, David Lurie, som har en relation med en elev på universitetet han arbetar på och som han får lämna efter att omgivningen får höra talas om relationen. För att komma från skriverierna i tidningarna reser David till sin dotter, Lucys, gård och bor där tillsammans med henne en tid. Här, ute på landet, börjar maktbalansen mellan svarta och vita skifta, något som för David ställs på sin spets när Lucy blir våldtagen av tre mörka män.
Det här är en i mitt tyckte ganska stark roman som lämnar efter sig en hel del känslor. I början av romanen anklagas David för att ha våldtagit studenten han hade en relation med och senare blir hans egen dotter våldtagen. David råkar dessutom ut för två rån och under tiden han bor hos Lucy hjälper han till som assistent på ett djurhem när främst hundar ska avlivas. Det är en bok som i alla fall tyngde ner mig, men det fanns en hel del annat som skakade om och väckte känslor.
Coetzee lägger en hel del fokus på de båda våldtäkterna, men han låter bara Davids tankar om dem komma fram i romanen. Varken studenten eller Lucy får en möjlighet att dela med sig av sina känslor, något som irriterade mig. David verkar också vara gammalmodig, trångsynt och äcklig. Hans syn på kvinnor tycks enbart hålla sig till att kvinnor ska vara vackra, värna om sitt utseende och alltid vara redo när en man närmar sig. Han är illa berörd av Lucys våldtäkt, men när han tänker på vad som hänt henne kan han bara sätta sig in i våldtäktsmännens tankar, han kan inte föreställa sig hur det är att vara kvinnan som blir våldtagen. I början av romanen säger han till sin student att hon är vacker och att vackra kvinnor måste dela med sig av sin skönhet till alla.
Davids tankesätt är vidrigt och det är jobbigt att läsa, men kvinnorna i romanen är inte heller lätta att förstå och de får inte mycket plats i berättelsen. Studenten David säger sig ha ett förhållande med anklagar honom för våldtäkt, något han själv inte förstår men som han trots det godkänner. Däremot blir han irriterad när studentens pojkvän dyker upp och säger åt David att hålla sig ifrån flickan. Någon ånger för vad han gjort mot flickan känner David inte, varken innan eller efter hans egen dotter blir våldtagen. Han har en flyktig relation med kvinnan han arbetar med på djurhemmet, som med det är otrogen mot sin make.
Men den kvinna jag hade svårt att förstå var faktiskt Lucy. Hennes sätt att tänka får mig både förvirrad och irriterad. Efter överfallet vägrar hon polisanmäla våldtäkten och lämna sin lilla gård, trots att David påpekar att hon inte är säker på den. Han erbjuder henne att hjälpa henne därifrån, men Lucy vill stanna kvar. De val hon gör i slutet av romanen får mig så arg och irriterad, speciellt när hon har mage att säga till David att hon ”inte har något annat val”, trots att han fortfarande säger att hon kan lämna gården. Jag har ingen aning om hur hon kan göra de val hon gör och som kvinna kan jag inte alls relatera till henne. Jag har svårt att avgöra om Coetzee har skrivit en dålig karaktär eller om det bara är jag som inte kan förstå mig på Lucy men i vilket fall som helst var det inte en karaktär som jag tyckte om alls.
Det här är en roman som utspelar sig någon gång i mitten av 1990-talet, i ett Sydafrika där maktbalansen börjar skifta. Liksom i Lessings roman Gräset sjunger handlar mycket om konflikterna mellan de svarta och vita, men i mitt tyckte ligger det också en hel del fokus på kvinnor och deras ställning i samhället. Det är en del våld, många råa scener (Lucys våldtäkt beskrivs dock inte) och tydliga problem mellan de mörka och ljusa. Trots det kan jag inte släppa David och hans trångsynta tankegångar som jag tycker lägger en tung slöja över hela romanen.
Även detta var en roman jag läste i skolan och en jag faktiskt hade lite förväntningar på, men de nåddes inte alls. Hela romanen är tung och nästan obehaglig, Coetzee har inte några som helst problem med att skriva råa scener och många händelser fick mig både nedstämd och illamående. David och Lucy var dock romanens stora problem och jag kan inte relatera till någon av dem. Eftersmaken som romanen lämnade får mig inte alls att vilja plocka upp varken den eller någon annan roman av Coetzee, heller.