Mannen utan öde

Imre Kertész roman Mannen utan öde är en bok jag läste för första gången när jag var femton och som har haft en speciell plats hos mig sedan dess. Jag har alltid varit intresserad av Andra Världskriget och har läst en hel del litteratur som handlar om den här tiden men just Mannen utan öde är unik. Det är en sorts självbiografi om en ung mans liv i koncentrationsläger, men det är egentligen så mycket mer än det.

En fjortonårig pojke tvingas av en buss en sommarmorgon när han är på väg till sitt arbete. Det är den första dagen på en ett års lång resa där han rör sig igenom flera koncentrationsläger. Från Auschwitz till Buchenwald och senare det mindre lägret Seitz. Genom allt tvingas pojken utstå många hemska saker men när han slutligen räddas av de allierade och får återvända hem till Budapest är han inte full av hat. Han har, på något märkligt sätt, lyckats se förbi allt det hemska han stött på och fortsätter in i framtiden.

Det jag tycker är mest speciellt med den här romanen är inte hur bra den redogör för livet i fångelägret utan att den kan visa upp så mycket fruktansvärda saker och ändå lämna läsaren hoppfull i slutet. Pojken har all rätt att vara arg och full av hat men på något sätt har han kommit förbi allt det där. Han lämnas egentligen kvar med en känsla av att han måste fortsätta framåt i vilket fall som helst och att det inte tjänar något till att känna ilska. Hans liv är inte slut - det har egentligen bara börjat. Detta är utan tvivel den mest fantastiska roman om Andra Världskriget som jag läst och definitivt en jag tycker alla borde läsa. Den visar upp en hemsk period men lär ändå människor att hat inte leder till något bra.

En dag i Ivan Denisovitjs liv

Hela månaden har jag haft fullt upp med att läsa diverse olika texter till skolan och det har därför varit stiltje här. Ironiskt, att när läslusten kommer tillbaka måste man läsa inte alltför roliga saker i skolan. Även En dag i Ivan Denisovitjs liv är en skolbok för mig men den första romanen jag läst i september så jag tänkte skriva lite om den ändå.

Författaren Alexander Solsjenitsyn beskriver i sin roman, som titlen så fint berättar, en dag i Ivan Denisovitjs liv. Ivan Denisovitjs, som går under namnet Sjuchov i boken, sitter som fånge i ett sovjetiskt straffläger. Året är 1951 och han har bara ett par år kvar av sitt tio år långa straff. Romanen beskriver en normal dag i lägret, från det att Sjuchov stiger upp till det att han går och lägger ser. Stor del av dagen tillbringas på arbetet, som murare, och resten handlar om hur man gör för att överleva i fängelset.

Jag dras mellan att tycka att det var en tråkig och intressant roman. Det finns mycket detaljer och en hel del upprepningar vilket gör det till en tung text att läsa, trots att den bara är 130 sidor lång. Men det är just detaljerna som gör att man som läsare verklingen förstår sig på Sjuchov och hans liv. Detaljerna gör romanen, och livet i längret, otroligt levande. Sjuchov gör allt han kan för att få mer mat, springer ärende åt andra och lyckas spara det han får tag på. Han har ett otroligt sinne för vad han måste göra för att överleva och det är, trots allt, spännande att följa med i hans dag.

Romanen börjar med att han vaknar sjuk och vill in i sjukstugan men får reda på att den är full och tvingas ut i arbete istället. När han återvänder till lägret har han glömt bort att han mådde dåligt och känner sig nu frisk. Dagen utvecklas till en mycket lyckosam sådan och det är någonstans fascinerande att se hur lite som kan göra en människa nöjd när denne inte har några rättigheter. Det här är antagligen inte en roman som man väljer att läsa för att man har tråkigt, men jag kan förstå varför den har fått så mycket uppmärksamhet. Lägerliv som straffånge är fruktansvärt men jag tycker man kan lära sig mycket av sådana här texter och, om inte annat, känna otrolig tacksamhet för allt man själv har.