En enda natt

Simona Ahrnstedts En enda natt anses vara en ny, stor och populär kärleksroman som fått stort genombrott i både Sverige och världen. Det är en nutidsromans med toner av Romeo och Julia och Fifty Shades of Grey och i likhet med många andra kärleksromaner så hade jag svårt att svälja stora delar av den. Är du genuint intresserad av att läsa En enda natt eller om du redan har läst den och tyckt om den så är det inte en bra idé att läsa min recension för den kommer inte vara snäll och jag kommer spoliera precis hela boken. Fortsätt på egen risk, är alltså vad jag säger.

Natalia De la Grip är en intelligenta finanskvinnan som kommer från en av Sveriges finast adelsfamiljer. Hon är född i överklass och har alltid levt i lyx men hon är också en kvinna i den mansdominerande finansvärlden och hon har fått jobba hårt för att bli accepterad av sina medarbetare och, inte minst, av sin pappa, Gustaf De la Grip, styrelseordförande för familjeföretaget Investum. Natalia vill inget hellre än att få en plats i styrelsen men för att lyckas med det måste hon verkligen visa vad hon går för, men hon har bestämt sig och inget kommer stå i hennes väg.

Medan Natalia arbetar för en plats i familjeföretagets styrelse eftertraktar David Hammar hela Investum. Han är en arbetarklasspojke som förvandlades till en hänsynslös man, en rik riskkapitalist som äger företaget Hammar Capital. Hans arbete går ut på att köpa upp företag och effektivisera dem och efter många års hårt arbete och planerande har han äntligen kommit till målet han jobbat mot sedan han gick på Skogbacka internat. Han ska ge sig på Investum och göra det till sitt. Han är ute efter hämnd på familjen De la Grip för något som hänt för många år sedan och för att lyckas med sitt åtagande behöver han använda allt han kan för att vinna över adelsfamiljen. Han sätter sikte på Natalia De la Grip, i förhoppning om att han kan använda henne för att gynna sig själv.

Natalia och David möts på en lunch och medan Natalia är osäker på vad, exakt, riskkapitalisten David Hammar vill henne så inser David snabbt att Natalia aldrig skulle vända sin familj ryggen och hon är en återvändsgränd. Natalia vet att männen i hennes familj avskyr David och hon har, förstås, hört en del rykten om honom men mannen hon möter är både charmig och trevlig. De står på vars en sida av finansvärldens spektra men båda känner av attraktionen mellan dem och lunchen blir bara det första av flera möten mellan dem. Snart har de delat en passionerad natt tillsammans men båda inser att det inte kan bli något hållbart mellan dem, även om de börjar falla för varandra.

I mitt tycke är detta en väldigt typisk kärleksroman och en jag inte gillar. Grundidén tycker jag var bra, det fanns väldigt mycket potential där. En arbetarklasskille som jobbar sig upp till ekonomiskt oberoende, en man som är ute efter hämnd på en av de rikaste och mest framstående familjer i hela landet. En kärleksrelation mellan två personer som absolut inte kan vara tillsammans. En kvinnas kamp för jämställdhet och erkännande. Tyvärr blev slutresultatet en enda rörig soppa av sidospår och den ena dramatiska vändningen efter den andra. Om Ahrnstedt bara hållit sig till sin förutbestämda, utstakade väg så tror jag att detta hade kunnat bli en bra roman. Bra, men kanske inte Nobelpriset-fantastisk. Istället blev det en massa drama som, i mitt tycke, fick romanen att framstå som billig. Som om Ahrnstedt slängt in en massa klyschiga händelser för att förhöja spänningen i förhoppning om att det skulle väcka läsarens intresse. Mitt intresse dog någonstans runt sida 200, precis innan alla dramatiska händelser drog igång.

Lyckligtvis är inte hela romanen kaos – det finns faktiskt några ljusglimtar bland dessa 500 sidor. Tyvärr är större delen skräp, från berättelsen till karaktärerna till skrivandet. Det är egentligen skrivandet som jag förvånades mest över men, någonstans, det som störde mig minst. Jag tycker bara inte att det är kul att läsa böcker där författaren inte kan skilja på löpande text och dialog utan stoppar in repliker mitt i ett stycke text. Det var främst dialogerna som var märkligt skrivna, de dök upp lite här och var i texten, kapades ibland av och fortsatte på en ny mening utan anledning eller drogs ut och blev sju, åtta rader långa med tre eller fyra avbrott av ”sa han” och ”fortsatte han”. Det här känns så simpelt för mig, något man lär sig tidigt när man skriver och jag hade förväntat mig att en författare som Ahrnstedt, som redan skrivit tre romaner, åtminstone kunde skriva dialoger ordentligt.

Som sagt, detta är det minsta jag störde mig på (men det är irriterande när texter inte flyter på). I andra fall skrev Ahrnstedt bra, det fanns plats för lite skratt här och var och vissa meningar var slagfärdiga. Karaktärerna låter dock ungefär likadant allihopa och miljöbeskrivningarna dök upp lite när det tycktes passa författaren. När jag ändå är petig så vill jag också ifrågasätta titeln, som känns missledande. En enda natt indikerar att paret bara möts för en natt som förändrar allt, men sanningen är att David och Natalia träffas flertalet gånger innan de delar sin första natt och de fortsätter att dela ytterligare ett par nätter med varandra innan de (läs: David) inser att det aldrig kommer funka mellan dem. I mitt tyckte hade en annan, något mer intressant och inte fullt lika missledande, titel varit en bra idé.

Relationen mellan David och Natalia borde vara det som står i centrum men i en roman som är 500 sidor så delar den plats med mycket annat. Davids kupp mot Investum tar förstås störst plats. Han har planerat allting under flera år och arbetar hårt med planen genom hela romanen, vilket är en stark kontrast mot hans kärleksfulla relation med Natalia. Som läsare får man följa berättelsen ur bådas perspektiv och det är inte svårt att se att David inte är den hemska man som Natalias familj vill måla upp honom som, men man vet samtidigt att han kommer såra henne rejält. Parallellt med detta får man också följa Natalias bästa vän, Åsa och hennes liv samt Davids bästa vän Michel. Dessa två har känt varandra i tio år, sedan de gick i skolan tillsammans då de hade känslor för varandra men ingen av dem vågade göra något åt det. Det krävs förstås inte ett geni för att se att de kommer ta vid där de avslutade för tio år sedan och en bra bit av boken fokuserar på deras potentiella förhållande. Även Natalias äldre bror Peter får en viktig roll i romanen. Andra karaktärer, som hennes lillebror Alexander, Davids syster Carolina, Natalias läkare (!) samt en annan äldre adelsman har egna sidospår som Ahrnstedt tittar närmare på i olika grader. Det är, med andra ord, otroligt mycket som händer i romanen och ibland känns det nästan som om huvudpunkten, Natalia och Davids relation, sätts helt åt sidan för allt annat.

De saker som dock störde mig mest i romanen var att Ahrnstedt, som sagt, tycktes glida ifrån sin utstakade väg och landade någon helt annanstans. Som jag nämnde tidigare så var idén med romanen bra men slutresultatet blev något helt annat. När jag börjar läsa boken blir jag lovad en berättelse om en arbetarklasskille som är hänsynslös, rik och hämndlysten samt en överklasskvinna som är smart och står sin familj nära. På något sätt så lyckas Ahrnstedt vända upp och ner på allting till slutet av romanen. För sanningen är att David är inte riktigt den där arbetarklasskillen som han alltid är stämplad som. Sanningen är att hans pappa (som alla förutom David tror är död) är en greve som äger ett slott och har hur mycket pengar som helst. Det förändrar ju inte Davids uppväxt, förstås, eftersom han faktiskt levt i en förort i större delen av sitt liv. Men han har trots det adelsblod (och han vet definitivt vem hans pappa är) och det blir ju lite konstigt när han inte är den han utlovades att vara. Natalia, för övrigt, må stå sin familj nära men de står inte nära henne, så det blev ju inte riktigt rätt någonstans (och så där extremt smart är hon inte heller, men det är en annan historia).

Förutom att David helt plötsligt är adlig så visar det sig inom loppet av ungefär 100 sidor att Natalia inte är det då Gustaf De la Grip inte är hennes biologiska pappa. När Natalia får reda på detta slänger Gustaf ut henne och både han och hennes mamma vägrar prata med henne. Å, nämnde jag att allt detta kommer i samband med att Natalia berättar för dem att hon är gravid med Davids barn? Och glömde jag att säga att hon innan det berättat för David att hon är steril? Allt detta kommer i samma veva som David gör sin kupp mot Investum och försöker ta över hela styrelsen, samtidigt som han ignorerar Natalia för att helt fokusera på sitt jobb. Kort efter detta återvänder också Davids syster, Carolina, från de döda och detsamma gäller hans pappa. Mycket att ta in på kort tid, med andra ord. Jag är inte så förtjust i drama överlag och här kom det i ett extremt överflöd. Flera gånger ställde jag mig frågan, behöver Natalia verkligen vara gravid? Behöver hon verkligen vara en oäkting? Behöver David verkligen vara adlig? Vad var det för fel med utgångspunkten? Varför kunde boken inte bara vara det som den sas att den skulle vara? Jag antar att poängen är att jag som läsare skulle bli chockad av alla vändningar men sanningen är att jag bara blev trött för allting var så fruktansvärt klyschigt.

En av de få sakerna jag faktiskt tyckte om var att Natalias vän, Åsa, var kurvig, hatade att träna och älskade sin kropp. Det var skönt att få läsa en sådan karaktär, när typ alla romancekaraktärer är smala och vältränade. Natalia, exempelvis, gjorde inte mycket för att hålla sig i form men verkade smal och vacker trots det. David, på något märkligt sätt, lyckas få helt otroliga muskler genom att… springa. Jag kan tänka mig att ens biceps sväller och magrutor uppenbarar sig bara för att man är ute på en löptur då och då! Men nåja, Åsa visade i alla fall att man ska älska sin kropp och att det inte gör något att man inte är vältränad. Att hon sedan hade otroligt djupa, psykologiska problem som hon vägrade uppmärksamma är en annan sak.

Avslutningsvis så kan jag ju säga att slutet på boken var ungefär precis lika katastrofalt som resten av romanen. Efter att ha känt varandra i mindre än tre månader bestämmer sig David och Natalia för att gifta sig eftersom David vägrar ha ett utomäktenskapligt barn (jag tänker inte ens gå in på hur knäppt det resonemanget är med tanke på att han själv är resultatet av en gift mans otrohet). Jag förstår inte riktigt varför sådana här romaner måste sluta med att paret gifter sig bara några månader efter de träffats men det är väl lite av charmen, antar jag, även om jag inte kan se det. Hela boken slutade för övrigt med en kryptisk epilog som understryker att uppföljaren kommer handla om Natalias lillebror Alexander och den enda kvinna som någonsin sagt nej till honom, så redan där är den väl upplagd för att bli fantastisk. Av ren nyfikenhet hade jag nästan velat ge mig på uppföljaren men En enda natt tänker jag lägga på hyllan för gott. Det är dråpligt synd när något som har så mycket potential slutar som en kladdig pannkaka, but here we are.

Bridget Jones Dagbok

Helen Fieldings Bridget Jones Dagbok är den första romanen att klassas som chick lit efter att den fått stor uppmärksamhet efter publiceringen 1996. Mängder av kvinnor har läst Bridgets historia, skratt och gråtit med henne och irriterat sig på männen hon träffat. Det är en relativt lättsam berättelse som går fort att läsa men idag, 22 år senare när samhället har ändrat sig något, finns det en del saker som inte känns helt rätt i romanen.

Boken är skriven i dagboksform med avgränsande delar för varje månad och dagboksinlägg under flera dagar varje månad. Berättelsen utspelar sig under ett år och läsaren får följa med i Bridget Jones kärleks- vänskap- och familjerelationer samt hennes försök att gå ner i vikt och sluta röka/dricka alkohol. Boken är inspirerad av Jane Austens Pride and Prejudice, något som syns tydligt i flera aspekter av berättelsen. Bland annat den manliga huvudkaraktären, som inte bara bär namnet Mark Darcy utan också har många likheter med Austens Mr. Darcy. Man skulle väl kunna kalla det en modern tappning av Pride and Prejudice, men Bridget är ganska långt ifrån Austens Elizabeth Bennet.

Som sagt, det stora fokuset i berättelsen är: kärlek, vänner, familj och vikt. Bridget arbetar på ett förlag och är olyckligt förälskad i sin chef, Daniel, som dock börjar visa henne intresse i början av boken samtidigt som Bridgets föräldrar och hennes föräldrars vänner försöker få henne att börja dejta sonen till några bekanta . Mark Darcy är en frånskild framgångsrik advokat som Bridget absolut inte känner någon dragning till men han fortsätter dyka upp genom berättelsens gång, trots att relationen med Daniel utvecklas. Även vännerna och familjen är viktig för Bridget, i en värld där hon är en bit över 30 och fortfarande singel, något hon ofta pikas för.

Överlag tycker jag att det var en ganska underhållande bok, den gick snabbt att läsa och jag fick mig några skratt här och där. Flera av Bridgets kärleksrelationer är snudd på katastrofala och hennes familjeförhållande, speciellt till mamman, är kaos. Hennes vänner nämns ofta men jag tyckte inte riktigt att man fick så mycket grepp om dem, trots att de var en stor del av berättelsen. Daniel och Mark Darcy kändes mer levande när jag läste om dem, vännerna var lite mer platta och tråkiga i jämförelse. Dagboksformen är ju lite annorlunda att läsa men formatet hjälpte till att göra berättelsen mer lättläst och passar bra till innehållet, som nog inte hade varit lika kul att ta del av om det varit skrivit som en ”vanlig” roman.

Det som jag störde mig mest på var så klart Bridgets fokus på vikt. Inom chick lit är vikt, diet och utseende en viktig del men i dagens samhälle, när det talas så mycket om ätstörningar och hur viktigt det är att vara hälsosam, så kändes inte denna delen av texten särskilt bra. Visserligen är boken över 20 år gammal vid detta laget men det gjorde det inte lättare att läsa om hur insnöad Bridget var på att hon måste gå ner i vikt. Nästintill i varje dagboksinlägg skriver hon upp sin vikt samt dagens kaloriintag med små kommentarer som antingen är positiva (om hon gått ner mycket eller ätit lite kalori) eller är negativa (om hon gått upp i vikt, eller inte gått ner något, samt om hon ätit för mycket). Jag vet inte om det är meningen att man som läsare ska känna igen sig i Bridgets tänkande, om man ska skratta åt henne eller om man ska följa hennes exempel men i vilket fall som helst så kändes det väldigt fel. Det var uppenbart att hon led av någon form av ätstörning och en av de manliga karaktärerna använde gärna, vad jag ansåg vara, nervärderande små ”smeknamn” på henne i form av ”knubbsäl” eller liknande. Det kändes inte ett dugg charmigt och det hade varit betydligt trevligare om Bridget varit säkrare i sin självbild.

Utöver det, som sagt, så var det en helt okej bok. Jag läste den till en skoluppgift men har varit lite nyfiken på den tidigare och kan nu komma till slutsatsen att den inte kändes som slöseri med tid men det är inte heller något jag kommer läsa om. Möjligen läser jag uppföljaren av ren nyfikenhet men jag vill tro att det finns bättre chick lit som är publicerad de senaste åren där den kvinnliga huvudkaraktären skickar ut bättre tankar angående vikt och utseende till läsare.

Nyårskyssen

De senaste veckorna har jag läst Nora Roberts Boonsboro-trilogi och nu har jag äntligen nått slutet. Den första, Värdshuset, var helt okej men uppföljaren, Pojkvännen, var en katastrof. Nyårskyssen, den tredje och sista, var något mellanting. Jag var inte lika irriterad på den som på bok två men absolut inte lika nöjd som med den första boken. Precis som med min tidigare recension på Pojkvännen, om ni är förtjusta i Roberts eller tycker denna serien är det bra att hoppa över den här recensionen för även om den inte var en ren katastrof så har jag ändå en hel del att säga och det är inte mycket som är bra. Har ni tankar på att läsa boken ska ni också titta bort, det kommer en hel del spoilers.

Först, en snabb uppdatering. Serien följer de tre bröderna Montgomery, Beckett, Owen och Ryder, när de renoverar flera av Boonsboros byggnader, bland annat värdshuset. I den första boken, som handlar om Beckett, ligger fokuset på renoveringen av värdshuset och Becketts kärleksrelation med änkan och trebarnsmamman Clare. I den andra boken är det Owen som är i centrum och värdshuset görs färdigt för att sedan invigas. Medan brödernas byggfirma flyttar över sitt arbete från värdshuset till ett bageri och sedan en ny restaurang får Owen känslor för sin barndomskompis Avery.

Den tredje boken är förstås Ryders, han är den äldsta av bröderna och är en surmulen man som aldrig haft ett seriöst förhållande och definitivt inte har en tanke på att gifta sig. Redan när Hope Beaumont klev in i hans halvfärdiga värdshus i den första boken för att ansöka om jobbet som föreståndare iklädd snygg dräkt och skyhöga klackar ogillade han henne. Nu har de varit runt varandra en tid och börjar långsamt acceptera varandra. Båda försöker ignorera kyssen de delade under en nyårsfest men det hela är oundvikligt, de hamnar förstås snart i säng med varandra men kommer överens om att hålla allt på ett vänskapligt plan. Men när Hopes förflutna gör sig påmint tvingas både hon och Ryder möta känslor de aldrig haft en tanke på att släppa fram.

Det är ungefär samma problem som tidigare som irriterar mig även i Nyårskyssen. Miljöbeskrivningar saknas, dialoger är tunna och Avery är fortfarande fruktansvärd. Byggsnacket har i alla fall förminskats något, kanske efter att värdshuset blev färdigt och det inte längre var roligt att skriva om hur Ryder bygger om en sönderfallen gammal lokal till ett gym. Däremot har en ny sak lagts till på listan över saker som jag ogillar, nämligen Ryders idioti.

Hope är en bra karaktär, hon kan inte hjälpa att Roberts gjorde henne till en helt fantastisk skönhet som får ungefär varje man att drägla och dessutom är både intelligent och organiserad. Det är synd att så mycket fokus ligger på hennes utseende (varför måste alla tre kvinnor i serien vara helt otroligt vackra, kan inte någon vara medelmåttig men ändå bli älskad? Går det inte? Nej, okej). Hon är dock rak, ärlig och säger vad hon tycker. Hon står på sig mot Ryder i de flesta fall (tack och lov) och visar vad hon är värd. I de flesta fall bra, som sagt. Det går förstås att diskutera att hon slutade på sitt tidigare arbete för att hon var tillsammans med sin chefs son och han dumpade henne för att gifta sig med en annan och nu på sitt nya jobb, sisådär knappt ett år senare, börjar hon dejta sin… chefs son. Det kanske inte är meningen att man ska tänka för mycket på det där. (Och ja, Ryder skulle inte dumpa henne för någon annan men ändå, har hon inte lärt sig av sina misstag när hon fick lämna ett arbete hon älskade på grund av killen hon dejtade? Jag hade också kunnat förstå det mer om hon varit störtförälskad i Ryder men det är hon ju inte, hon vill egentligen bara ligga med honom och som sagt, hon är ju så vacker så hon borde ju inte ha svårt att hitta någon annan till det jobbet, men ja.)

Som sagt, Hope är bra men Ryder är… tja. Låt oss säga att han antagligen ska falla in i kategorin ”lång, mörk och mystisk” men han är mest en snubbe som är konstant täckt av byggdamm och sågspån, som vägrar prata om känslor och lever med tron på att blombuketter löser allt. (Ni vet hur det är, får en kvinna blommor glömmer hon bort det hon just känt och argumentet dör av sig själv för att aldrig någonsin komma tillbaka.) Han är en man, antar jag, men en idiot i vilket fall som helst. Genom hela boken går han runt och tjurar och är surmulen (varför? Vem vet?). Han verkar ha svårt att kompromissa, svårt att känna empati och svårt att inse att känslor är riktiga och behöver pratas om. När Hope blir ledsen springer han iväg, skickar upp sin mamma för att trösta kvinnan han ligger med medan han själv ringer efter ett blombud (vilket i ordningen? Jag vet inte, jag tappade räkningen.) När Hopes före detta pojkväns fru besöker värdshuset och säger både det ena och det andra till Hope gör Ryder det enda han kan göra. Prata med Hope? Nej, så klart inte! Han kör iväg ett flertal timmar (trots att han aaaaavskyr att köra långt och haaatar storstan) bara för att prata med den före detta pojkvännens pappa och reda upp hela situationen gällande Hope, exet och frun. Sa han något till Hope innan han åkte? Varför skulle han? Istället återvänder han och säger ungefär ”det är fixat” till Hope och tror att allting ska ordna sig mellan dem och blir sedan (chock!) förvånad när hon anser att det inte är okej att han lägger näsan i hennes affärer utan att säga något. Hela situationen slutar också, på något märkligt sätt, med att Hope typ ber om ursäkt för att hon borde släppa in honom mer i sitt liv och uppskatta att han slåss för henne? Ohc just det, han tillbringar så stor del av boken med att dricka öl att han borde vara konstant full.

Den så kallade ”konflikten” som det hintas om på baksidan av boken är värdelös. Ja, visst, den tjänar ett syfte men kunde lika gärna elimineras helt eftersom den bara är med under några sidor i en 300 sidor lång roman. Vad är konflikten, då? Jo, det är så klart Hopes ex som dyker upp på värdshuset för att försöka få henne tillbaka och ha henne vid sidan av sin fru. Han erbjuder henne att få sitt gamla jobb tillbaka, att han ska köpa vilken lägenhet hon vill och få alla kläder hon vill ha och blablabla, med andra ord, han försöker praktiskt taget betala henne för att de ska dela säng igen. Hope blir förstås inte glad över att han behandlar henne som en hora men hela samtalet är över på några sidor och eftersom det händer väldigt tidigt i boken är det snart bortglömt. Det går ungefär 250 sidor till innan den uppföljande konflikten dyker upp i form av exets fru som anklagar Hope för att ligga med hennes man. Även här är situationen över ganska fort men den förvandlas förstås till händelsen när Ryder lämnar en gråtande Hope utan att säga något för att åka och tala med hennes gamla chef. Allt handlar förstås om Hope och Ryders förhållande och att de ska få sig en sista push så att de väljer att starta upp en riktig relation.

Något som dock kan diskuteras är själva relationen mellan Hope och Ryder. Det är uppenbart att de ska vara tillsammans men jag vet inte riktigt varför. Det finns passion mellan dem, åtminstone är det så man uppfattar det när man läser om hur fantastiska deras kyssar är, men som läsare känner jag inte direkt någon spänning mellan dem. De är det där typiska paret som ogillar varandra, de vill egentligen bara dela säng. Bara det kommer lite som en blixt från klar himmel. De har haft en knapp handfull konversationer med varandra och kyssts ungefär tre eller fyra gånger när Hope frågar Ryder rakt ut om han vill ligga med henne och när han inte svarar direkt meddelar att han kan svara henne när han tänkt klart. Det var inte mycket uppbyggande innan de började träffas och efter det gick båda i sina egna tankar om den andre men diskuterade aldrig vad de kände. Efter situationen med exets fru surar de båda två på vars ett håll under några dagar innan de accepterar vad som hänt och varandra. Båda verkar inse att de har känslor för den andre men ingen av dem säger det högt förrän precis i slutet av boken när Ryder (självklart) friar till Hope. De har knappt haft en riktig dejt och bara träffats under två månader eller liknande, men det slutar nog bra om de gifter sig. Jag menar, äktenskapet löser ju allt. Och, för att det störde mig gruvligt och är ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivningar: om Hope nu är så otroligt tänd på Ryder, hur kommer det sig att hon inte reagerar det minsta när han kommer ut från ett av värdshusets rum, nyduschad? Hur kommer det sig att hon inte ens tänker att han är snygg med fuktigt hår eller önskar att hon kunde ha gjort honom sällskap i duschen? Om hon nu är så tänd på honom och deras plan varit att han duschar och sedan går de upp till hennes rum och sliter av sig kläderna? Varför är detta inte något som hon tänker? Som sagt, ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivning men också ett bra exempel på hur Roberts missade fantastiska chanser att visa upp passionen mellan paret för läsaren.

När det gäller resten av boken finns det också en del att säga, så klart. Avery, som tack och lov har en betydligt mindre roll i den här romanen, är dock lika irriterande. Medan Hope är osäker på om det är en bra idé att starta upp något med Ryder är det Avery som helhjärtat försöker trycka sin bästa vän på chefens son när hon vet väl hur det gick för Hope senast. Skitsnackandet om andra tjejer, förresten, är fortfarande kvar och precis lika hemskt nu som i den andra boken. Man kan bara sucka och hoppas att nyare författare gör det bättre.

Det finns också en helt sidospår genom alla tre böcker som handlar om ett spöke som bor på värdshuset och kallas Lizzy. Vännerna försöker få reda på vem Lizzy är och när de vet de försöker de få reda på vem Billy är, mannen hon pratar om (ja visst, hon pratade med allihopa och visar sig ganska ofta också). Jag har inget emot spöket i sig men jag var inte helt förtjust i utförandet (jag har exempelvis svårt att tro att ett spöke kan materialisera sig helt tydligt och tala med ett dussin människor). Löjligt att hänga upp sig på det, kanske, men det kändes inte trovärdigt. Det som var värst dock var att när de fick reda på vem Lizzy och Billy var så visade det sig så klart att Lizzy var släkt med Hope och Billy släkt med Ryder. Ja, så klart.

Jag måste också fråga, vem tyckte det var en bra idé att para ihop brödernas mamma med Averys pappa? Det dyker egentligen upp i den andra boken (charmigt att läsa om Owen som dejtar Avery och Owens mamma som dejtar Averys pappa) men det fortlöper så klart i den tredje och är inte enklare att svälja nu. Det verkar svårt att lämna någon människa (eller spöke!) singel vid slutet av en trilogi. Nåja. Avslutningsvis, som jag nämnt i tidigare recensioner så har jag inte läst något av Roberts tidigare men jag hoppas verkligen att hennes äldre verk är bättre än det här. Den enda förklaringen jag kan hitta till dessa tre (nåja, två) outvecklade böcker är att Roberts tappat stinget helt och numera skriver på autopilot. Det finns ingen känsla i böckerna, ingen kärlek som får det att pirra i magen, ingenting som griper tag i mig och får mig att känna att nej, de här karaktärerna bara måste få varandra! I de flesta fall brydde jag mig inte ett smack om karaktärerna, det var bara Beckett och Clare som intresserade mig. Som det känns nu blir det nog inte några fler Roberts-böcker för mig och om det blir det så ska jag nog sikta in mig på några av hennes äldre romaner med förhoppning om att de, åtminstone, håller klass.