Mot fyren

Första gången jag läste Virginia Woolfs Mot fyren var för lite mer än ett år sedan. Det är en modern klassiker och mycket populär roman att läsa inom litteraturvetenskapliga kurser. Jag läste den i skolan förra året och fick läsa om den igen i en annan kurs detta året. Vid första läsningen var jag inte alls imponerad, men jag får erkänna att den faktiskt blev bättre när jag läste om den en andra gång och började titta närmare på karaktärerna och berättelsens händelseförlopp.

Mot fyren handlar, kanske inte oväntat, om en resa till en fyr. Romanen utspelar sig under åren runt första världskriget på den skottska ön Skye och är uppdelad i tre delar. I den första delen ska familjen Ramsay åka ut till fyren, men resan blir ständigt uppskjuten. Lily Briscoe, en vän till familjen, försöker måla en tavla av Ramsays trädgård. Minta Doyle förlovar sig och Augustus Carmichael läser poesi i en solstol. Den handla delen handlar om de tio år som passerar då familjen inte är på ön och vad som händer med en del av karaktärerna under denna peridon. I den tredje delen är familjen och några vänner återigen tillbaka på ön och resan till fyren blir slutligen av.

Det händer inte särskilt mycket i romanen, till stor del på grund av att den fokuserar på inre monologer snarare än händelseförlopp. Det gjorde mig uttråkad när jag läste romanen första gången, jag är inte alls van vid att läsa sådan här litteratur. Men nu när jag läste om den fokuserade jag på Lilys måleri, som är en aktiv del av berättelsen och det gjorde det lättare att förstå karaktärerna och vad som rörde sig i deras huvud. För mig blev romanen helt annorlunda nu och jag kunde se ett helt annat djup i berättelsen. Jag kan förstå varför detta är en klassisk bok och jag tycker absolut att den är värd att läsas om man har intresse för litteratur. Tipset är i så fall (om ni som jag har lite svårt för 200 sidor långa inre monologer) att fokusera på karaktärernas personlighet. För mig funkade det fint att utgå från måleriet och därifrån närmare studera karaktärerna. Det diskuteras mycket, mellan flera personer, medan Lily målar och att se sambandet mellan vad karaktärer säger och tänker öppnade upp hela boken för mig. Med det sagt så är detta inte en roman jag kommer längta efter att läsa om, men den är absolut spännande om man tittar på djupet.

Watchmen

Det märks säkert att jag varken haft tid eller intresse att läsa särskilt mycket den senaste tiden. Jag saknar fortfarande suget för att läsa och har dessutom haft massor att göra i skolan. En skolrelaterad bok jag dock läst är just Watchmen, en grafisk roman som jag inte skulle läst om jag inte behövt göra det. Superhjälte-grejen är ju (och har varit ett bra tag) väldigt populär men det är inte riktigt my cup of tea, som man säger. Jag förstår mig inte helt på hypen, speciellt inte i samband med just Watchmen (dräkterna ser ju ofta... mindre smickrande ut, de kvinnliga karaktärerna är sexualiserade och kan man faktiskt kalla någon en superhjälte bara för att de har mask och cape när de faktiskt inte har några superkrafter?). Här kommer dock en lite kortare recension.

Vad handlar då Alan Moores Watchmen om? Romanen utspelar sig i USA på 1980-talet, mitt under kalla kriget och det överhängande hotet om kärnvapenkrig. Under andra världskriget dök ett gäng maskerade hjältar upp, under namnet Minutemen, de försvann dock efter tio år men när kriminaliteten ökade dök det upp nya hjältar som tog sig namnet Watchmen. De har dock varit separerade under flera år och en lag har gjort det omöjligt för dem att fortsätta sina brottsbekämpande karriärer. När den maskerade hjälten "the Comedian" mördas blir dock de andra hjältarna oroliga och Rorschach börjar undersöka om det finns någon där ute som försöker oskadliggöra de föredetta hjältarna. Samtidigt eskalerar situationen mellan USA och Sovjetunionen och det tycks som tredje världskriget kan bryta ut i vilken sekund som helst. USA sätter sin tillit på att Dr. Manhattan (den ende superhjälten som faktiskt har superkrafter) ska rädda dem om det blir ett krig men Rorschach hittar alltfler ledtrådar som pekar på att någon är efter de gamla hjältarna.

För mig känns det här som en ganska typisk superhjälte-historia. I och med att det är en grafisk roman är det väldigt likt en serietidning, bilderna är klassiska illustrationer med starka färger och hårda kanter, men här och var kommer lite längre avsnitt med text. Det finns flera mindre berättelser som tar plats vid sidan av Rorschaschs sökande efter Comedians mördare. Rorschasch egen historia, från hans barndom till hur han blev mannen han är som vuxen, berättas, liksom vad som hänt tidigare i Comedians liv. Man får även ta del av historier från de gamla hjältarna i Minutemen och hur efterföljarna senare utvecklades för att följa i deras fotspår. Den kvinnliga huvudkaraktären, Laurie, spelar också en stor roll i berättelsen. Hennes mamma var Silk Spectre och efter att hon pensionerade sig tog Laurie (motvilligt) över hennes roll. Hon är tillsammans med Dr. Manhattan men blir involverad i något av ett triangeldrama med en annan maskerad hjälte samtidigt som hon ska försöka rädda världen.

Dessa sidospår är intressanta och förhöjer berättelsen, men i vanlig ordning kan jag tycka att den kvinnliga karaktären (i det här fallet Laurie, men även till viss del hennes mamma) blir både sexualiserade och förminskade på grund av att de är kvinnor. Det märks inte minst på deras dräkt (Laurie ärver sin mammas), som inte alls är funktionell utan snarare bara ska locka till sig blickar. Laurie försöker dessutom rädda världen men det man mest minns av hennes karaktär är hennes pappa-problem och hennes kärleksrelationer. Det sidospår och den karaktär jag faktiskt tyckte var mest intressant var faktiskt Rorschach. Han är den som ingen förstår sig på och som alla är rädda för, men när man får en närmare inblick i hans liv får man bättre förståelse för de val han gör. Trots allt det hemska han gjort så är det ändå han som vill säga sanningen till varje pris. I mitt tyckte är Rorschach en betydligt mer komplex karaktär än Laurie och egentligen mer än de andra karaktärerna, också. Det var han som stod ut allra mest.

Eftersom min skoluppgift handlar om filmadaption så har jag även sett filmen. I vanlig ordning är det betydligt mer detaljer och ett större djup i boken men jg måste dock säga att jag faktiskt föredrog filmen. Det kan dock ha att göra med att jag inte var så förtjust i hur boken utvecklades, något som skilde sig en del från filmen. För den som gillar superhjältar och inte har läst/tittat på Watchmen än så är historien nog intressant men själv tror jag att jag ska lägga det på hyllan ett tag.

Onåd

I likhet med min tidigare recension av Doris Lessings roman Gräset sjunger utspelar sig J.M Coetzees bok Onåd i Afrika, en här gånger i Sydafrika och Kapstaden. Romanen handlar om en frånskild medelålders professor, David Lurie, som har en relation med en elev på universitetet han arbetar på och som han får lämna efter att omgivningen får höra talas om relationen. För att komma från skriverierna i tidningarna reser David till sin dotter, Lucys, gård och bor där tillsammans med henne en tid. Här, ute på landet, börjar maktbalansen mellan svarta och vita skifta, något som för David ställs på sin spets när Lucy blir våldtagen av tre mörka män.

Det här är en i mitt tyckte ganska stark roman som lämnar efter sig en hel del känslor. I början av romanen anklagas David för att ha våldtagit studenten han hade en relation med och senare blir hans egen dotter våldtagen. David råkar dessutom ut för två rån och under tiden han bor hos Lucy hjälper han till som assistent på ett djurhem när främst hundar ska avlivas. Det är en bok som i alla fall tyngde ner mig, men det fanns en hel del annat som skakade om och väckte känslor.

Coetzee lägger en hel del fokus på de båda våldtäkterna, men han låter bara Davids tankar om dem komma fram i romanen. Varken studenten eller Lucy får en möjlighet att dela med sig av sina känslor, något som irriterade mig. David verkar också vara gammalmodig, trångsynt och äcklig. Hans syn på kvinnor tycks enbart hålla sig till att kvinnor ska vara vackra, värna om sitt utseende och alltid vara redo när en man närmar sig. Han är illa berörd av Lucys våldtäkt, men när han tänker på vad som hänt henne kan han bara sätta sig in i våldtäktsmännens tankar, han kan inte föreställa sig hur det är att vara kvinnan som blir våldtagen. I början av romanen säger han till sin student att hon är vacker och att vackra kvinnor måste dela med sig av sin skönhet till alla.

Davids tankesätt är vidrigt och det är jobbigt att läsa, men kvinnorna i romanen är inte heller lätta att förstå och de får inte mycket plats i berättelsen. Studenten David säger sig ha ett förhållande med anklagar honom för våldtäkt, något han själv inte förstår men som han trots det godkänner. Däremot blir han irriterad när studentens pojkvän dyker upp och säger åt David att hålla sig ifrån flickan. Någon ånger för vad han gjort mot flickan känner David inte, varken innan eller efter hans egen dotter blir våldtagen. Han har en flyktig relation med kvinnan han arbetar med på djurhemmet, som med det är otrogen mot sin make.

Men den kvinna jag hade svårt att förstå var faktiskt Lucy. Hennes sätt att tänka får mig både förvirrad och irriterad. Efter överfallet vägrar hon polisanmäla våldtäkten och lämna sin lilla gård, trots att David påpekar att hon inte är säker på den. Han erbjuder henne att hjälpa henne därifrån, men Lucy vill stanna kvar. De val hon gör i slutet av romanen får mig så arg och irriterad, speciellt när hon har mage att säga till David att hon ”inte har något annat val”, trots att han fortfarande säger att hon kan lämna gården. Jag har ingen aning om hur hon kan göra de val hon gör och som kvinna kan jag inte alls relatera till henne. Jag har svårt att avgöra om Coetzee har skrivit en dålig karaktär eller om det bara är jag som inte kan förstå mig på Lucy men i vilket fall som helst var det inte en karaktär som jag tyckte om alls.

Det här är en roman som utspelar sig någon gång i mitten av 1990-talet, i ett Sydafrika där maktbalansen börjar skifta. Liksom i Lessings roman Gräset sjunger handlar mycket om konflikterna mellan de svarta och vita, men i mitt tyckte ligger det också en hel del fokus på kvinnor och deras ställning i samhället. Det är en del våld, många råa scener (Lucys våldtäkt beskrivs dock inte) och tydliga problem mellan de mörka och ljusa. Trots det kan jag inte släppa David och hans trångsynta tankegångar som jag tycker lägger en tung slöja över hela romanen.

Även detta var en roman jag läste i skolan och en jag faktiskt hade lite förväntningar på, men de nåddes inte alls. Hela romanen är tung och nästan obehaglig, Coetzee har inte några som helst problem med att skriva råa scener och många händelser fick mig både nedstämd och illamående. David och Lucy var dock romanens stora problem och jag kan inte relatera till någon av dem. Eftersmaken som romanen lämnade får mig inte alls att vilja plocka upp varken den eller någon annan roman av Coetzee, heller.