Dödgrävarens dotter
Jag hade inga särskilda förväntningar när jag plockade upp denna boken. Jag valde ut den på Bokia för att jag tyckte den verkade intressant, på baksidan stod det hade historian kretsade runt en kvinna vid namn Rebecca, som varit dödgrävarens dotter i en familj på flykt från Hitler i Tyskland, som hamnade i USA där de bosatte sig i en liten by och pappan fick endast jobb som dödgrävare på kyrkogården. Rebecca gift sig efter kriget med en man som slutligen började misshandla henne och tillslut tog hon sin son och lämnade son man. Hon försökte klara sig själv, försökte alltid göra det bästa för att hennes son skulle få ett så bra liv som möjligt.
När jag läste kom jag aldrig längre än till den enorma tillbakablicken på Rebeccas liv när hon var ung, jag lästa aldrig fortsättningen om hur hennes pappa mördade hennes mamma och hur hennes liv såg ut efter hon lämnade sin man, utan jag bläddrade bara genom några sidor och läste en rad eller två här och var. Därför har jag väl egentligen ingen rätt att döma boken, eftersom jag bara läste 150 utav de där 600 sidorna i boken. I vanliga fall är jag otroligt envis när det gäller att läsa böcker, jag ger mig satan på att har jag väl börjat på en bok ska jag läsa klart den. Men en fin vän sa till mig igår, att det inte är det bästa sättet att läsa på. Att man endast dödar själva läslusten genom att tvinga sig igenom bok efter bok. Tidigare har jag känt att så länge jag inte läst färdigt en bok så har jag ingen rätt att döma den (och det är oftast därför jag tvingar mig att läsa färdigt de böcker jag börjar på, för man vet aldrig, saker och ting kan ändras på vägen). Men jag ger mig själv rätt till att döma Dödgrävarens dotter nu, trots att jag inte avslutade den. För att försäkra mig om att den faktiskt inte blev bättre desto djupare man kom in i boken, läste jag faktiskt de sista sidorna innan jag helt gav upp och det gladde mig att komma till insikt med att nej, den blev faktiskt inte bättre.
I den här historian är det inte själva handlingen som är dålig, inte alls. Hade inte handlingen varit bra hade jag inte valt boken och handlingen var intressant. Men karaktärerna var riktigt dåliga. Dåligt uppbyggda och väldigt tråkiga. Men det som gjorde att denna boken föll allra hårdast för mig, var inte handlingen eller karaktärerna. Det var språket. Författaren själv. Joyce Carol Oates. Jag försökte verkligen komma in i hennes sätta att skriva, men det gick inte. Totalt omöjligt. Hon använde sig av alltför många likelser och beskrivningar i beskrivningarna, för att jag totalt skulle tappa bort mig själv. Hon upprepade sig alldeles för mycket och använde komman på fel ställen (det är en sådan sak som vissa kanske inte förstår varför jag hänger upp mig på, komman. Men om ett komma sitter fel är hela meningen fel och då blir det både svårt att läsa och svårt att förstå innebörden. För så mycket betyder ett komma när det kommer till författandet). Jag lovar, att om Oates hade kapat av hälften av alla hennes överflödiga förklaringar, beskrivningar och upprepningar, då hade boken blivit hälften så lång! Och då hade man till och med kunnat förstora upp texten en aning, så läsaren inte tappar bort sig bland de hårt packade meningarna printade på varje sida. Också en sak som gör att jag helt kan tappa läslusten; layouten på boken, vilket typsnitt som är använt men framför allt, hur stor texten är och hur tätt packad den sitter.
När språket är så hemskt att man stakar sig, att man hela tiden hakar upp sig, att man inte kommer någonstans och att, trots att man läser och läser och läser, aldrig kommer till slutet på sidan, då är det något fel med författarens sätt att skriva. Detta är anledningen till varför jag, för första gången i mitt liv, inte läste färdigt en bok som jag bestämt mig för att läsa. Det är synd egentligen, att Oates inte skriver mer lockande, inte har det där lilla extra som fångar läsaren utan hela tiden överdriver med allting, för om hon kapat en del av det överflödiga, då hade det nog kunnat bli en bra bok ändå. Men vad vet jag, jag orkade ju inte ens läsa ut den.