En enda natt
Simona Ahrnstedts En enda natt anses vara en ny, stor och populär kärleksroman som fått stort genombrott i både Sverige och världen. Det är en nutidsromans med toner av Romeo och Julia och Fifty Shades of Grey och i likhet med många andra kärleksromaner så hade jag svårt att svälja stora delar av den. Är du genuint intresserad av att läsa En enda natt eller om du redan har läst den och tyckt om den så är det inte en bra idé att läsa min recension för den kommer inte vara snäll och jag kommer spoliera precis hela boken. Fortsätt på egen risk, är alltså vad jag säger.
Natalia De la Grip är en intelligenta finanskvinnan som kommer från en av Sveriges finast adelsfamiljer. Hon är född i överklass och har alltid levt i lyx men hon är också en kvinna i den mansdominerande finansvärlden och hon har fått jobba hårt för att bli accepterad av sina medarbetare och, inte minst, av sin pappa, Gustaf De la Grip, styrelseordförande för familjeföretaget Investum. Natalia vill inget hellre än att få en plats i styrelsen men för att lyckas med det måste hon verkligen visa vad hon går för, men hon har bestämt sig och inget kommer stå i hennes väg.
Medan Natalia arbetar för en plats i familjeföretagets styrelse eftertraktar David Hammar hela Investum. Han är en arbetarklasspojke som förvandlades till en hänsynslös man, en rik riskkapitalist som äger företaget Hammar Capital. Hans arbete går ut på att köpa upp företag och effektivisera dem och efter många års hårt arbete och planerande har han äntligen kommit till målet han jobbat mot sedan han gick på Skogbacka internat. Han ska ge sig på Investum och göra det till sitt. Han är ute efter hämnd på familjen De la Grip för något som hänt för många år sedan och för att lyckas med sitt åtagande behöver han använda allt han kan för att vinna över adelsfamiljen. Han sätter sikte på Natalia De la Grip, i förhoppning om att han kan använda henne för att gynna sig själv.
Natalia och David möts på en lunch och medan Natalia är osäker på vad, exakt, riskkapitalisten David Hammar vill henne så inser David snabbt att Natalia aldrig skulle vända sin familj ryggen och hon är en återvändsgränd. Natalia vet att männen i hennes familj avskyr David och hon har, förstås, hört en del rykten om honom men mannen hon möter är både charmig och trevlig. De står på vars en sida av finansvärldens spektra men båda känner av attraktionen mellan dem och lunchen blir bara det första av flera möten mellan dem. Snart har de delat en passionerad natt tillsammans men båda inser att det inte kan bli något hållbart mellan dem, även om de börjar falla för varandra.
I mitt tycke är detta en väldigt typisk kärleksroman och en jag inte gillar. Grundidén tycker jag var bra, det fanns väldigt mycket potential där. En arbetarklasskille som jobbar sig upp till ekonomiskt oberoende, en man som är ute efter hämnd på en av de rikaste och mest framstående familjer i hela landet. En kärleksrelation mellan två personer som absolut inte kan vara tillsammans. En kvinnas kamp för jämställdhet och erkännande. Tyvärr blev slutresultatet en enda rörig soppa av sidospår och den ena dramatiska vändningen efter den andra. Om Ahrnstedt bara hållit sig till sin förutbestämda, utstakade väg så tror jag att detta hade kunnat bli en bra roman. Bra, men kanske inte Nobelpriset-fantastisk. Istället blev det en massa drama som, i mitt tycke, fick romanen att framstå som billig. Som om Ahrnstedt slängt in en massa klyschiga händelser för att förhöja spänningen i förhoppning om att det skulle väcka läsarens intresse. Mitt intresse dog någonstans runt sida 200, precis innan alla dramatiska händelser drog igång.
Lyckligtvis är inte hela romanen kaos – det finns faktiskt några ljusglimtar bland dessa 500 sidor. Tyvärr är större delen skräp, från berättelsen till karaktärerna till skrivandet. Det är egentligen skrivandet som jag förvånades mest över men, någonstans, det som störde mig minst. Jag tycker bara inte att det är kul att läsa böcker där författaren inte kan skilja på löpande text och dialog utan stoppar in repliker mitt i ett stycke text. Det var främst dialogerna som var märkligt skrivna, de dök upp lite här och var i texten, kapades ibland av och fortsatte på en ny mening utan anledning eller drogs ut och blev sju, åtta rader långa med tre eller fyra avbrott av ”sa han” och ”fortsatte han”. Det här känns så simpelt för mig, något man lär sig tidigt när man skriver och jag hade förväntat mig att en författare som Ahrnstedt, som redan skrivit tre romaner, åtminstone kunde skriva dialoger ordentligt.
Som sagt, detta är det minsta jag störde mig på (men det är irriterande när texter inte flyter på). I andra fall skrev Ahrnstedt bra, det fanns plats för lite skratt här och var och vissa meningar var slagfärdiga. Karaktärerna låter dock ungefär likadant allihopa och miljöbeskrivningarna dök upp lite när det tycktes passa författaren. När jag ändå är petig så vill jag också ifrågasätta titeln, som känns missledande. En enda natt indikerar att paret bara möts för en natt som förändrar allt, men sanningen är att David och Natalia träffas flertalet gånger innan de delar sin första natt och de fortsätter att dela ytterligare ett par nätter med varandra innan de (läs: David) inser att det aldrig kommer funka mellan dem. I mitt tyckte hade en annan, något mer intressant och inte fullt lika missledande, titel varit en bra idé.
Relationen mellan David och Natalia borde vara det som står i centrum men i en roman som är 500 sidor så delar den plats med mycket annat. Davids kupp mot Investum tar förstås störst plats. Han har planerat allting under flera år och arbetar hårt med planen genom hela romanen, vilket är en stark kontrast mot hans kärleksfulla relation med Natalia. Som läsare får man följa berättelsen ur bådas perspektiv och det är inte svårt att se att David inte är den hemska man som Natalias familj vill måla upp honom som, men man vet samtidigt att han kommer såra henne rejält. Parallellt med detta får man också följa Natalias bästa vän, Åsa och hennes liv samt Davids bästa vän Michel. Dessa två har känt varandra i tio år, sedan de gick i skolan tillsammans då de hade känslor för varandra men ingen av dem vågade göra något åt det. Det krävs förstås inte ett geni för att se att de kommer ta vid där de avslutade för tio år sedan och en bra bit av boken fokuserar på deras potentiella förhållande. Även Natalias äldre bror Peter får en viktig roll i romanen. Andra karaktärer, som hennes lillebror Alexander, Davids syster Carolina, Natalias läkare (!) samt en annan äldre adelsman har egna sidospår som Ahrnstedt tittar närmare på i olika grader. Det är, med andra ord, otroligt mycket som händer i romanen och ibland känns det nästan som om huvudpunkten, Natalia och Davids relation, sätts helt åt sidan för allt annat.
De saker som dock störde mig mest i romanen var att Ahrnstedt, som sagt, tycktes glida ifrån sin utstakade väg och landade någon helt annanstans. Som jag nämnde tidigare så var idén med romanen bra men slutresultatet blev något helt annat. När jag börjar läsa boken blir jag lovad en berättelse om en arbetarklasskille som är hänsynslös, rik och hämndlysten samt en överklasskvinna som är smart och står sin familj nära. På något sätt så lyckas Ahrnstedt vända upp och ner på allting till slutet av romanen. För sanningen är att David är inte riktigt den där arbetarklasskillen som han alltid är stämplad som. Sanningen är att hans pappa (som alla förutom David tror är död) är en greve som äger ett slott och har hur mycket pengar som helst. Det förändrar ju inte Davids uppväxt, förstås, eftersom han faktiskt levt i en förort i större delen av sitt liv. Men han har trots det adelsblod (och han vet definitivt vem hans pappa är) och det blir ju lite konstigt när han inte är den han utlovades att vara. Natalia, för övrigt, må stå sin familj nära men de står inte nära henne, så det blev ju inte riktigt rätt någonstans (och så där extremt smart är hon inte heller, men det är en annan historia).
Förutom att David helt plötsligt är adlig så visar det sig inom loppet av ungefär 100 sidor att Natalia inte är det då Gustaf De la Grip inte är hennes biologiska pappa. När Natalia får reda på detta slänger Gustaf ut henne och både han och hennes mamma vägrar prata med henne. Å, nämnde jag att allt detta kommer i samband med att Natalia berättar för dem att hon är gravid med Davids barn? Och glömde jag att säga att hon innan det berättat för David att hon är steril? Allt detta kommer i samma veva som David gör sin kupp mot Investum och försöker ta över hela styrelsen, samtidigt som han ignorerar Natalia för att helt fokusera på sitt jobb. Kort efter detta återvänder också Davids syster, Carolina, från de döda och detsamma gäller hans pappa. Mycket att ta in på kort tid, med andra ord. Jag är inte så förtjust i drama överlag och här kom det i ett extremt överflöd. Flera gånger ställde jag mig frågan, behöver Natalia verkligen vara gravid? Behöver hon verkligen vara en oäkting? Behöver David verkligen vara adlig? Vad var det för fel med utgångspunkten? Varför kunde boken inte bara vara det som den sas att den skulle vara? Jag antar att poängen är att jag som läsare skulle bli chockad av alla vändningar men sanningen är att jag bara blev trött för allting var så fruktansvärt klyschigt.
En av de få sakerna jag faktiskt tyckte om var att Natalias vän, Åsa, var kurvig, hatade att träna och älskade sin kropp. Det var skönt att få läsa en sådan karaktär, när typ alla romancekaraktärer är smala och vältränade. Natalia, exempelvis, gjorde inte mycket för att hålla sig i form men verkade smal och vacker trots det. David, på något märkligt sätt, lyckas få helt otroliga muskler genom att… springa. Jag kan tänka mig att ens biceps sväller och magrutor uppenbarar sig bara för att man är ute på en löptur då och då! Men nåja, Åsa visade i alla fall att man ska älska sin kropp och att det inte gör något att man inte är vältränad. Att hon sedan hade otroligt djupa, psykologiska problem som hon vägrade uppmärksamma är en annan sak.
Avslutningsvis så kan jag ju säga att slutet på boken var ungefär precis lika katastrofalt som resten av romanen. Efter att ha känt varandra i mindre än tre månader bestämmer sig David och Natalia för att gifta sig eftersom David vägrar ha ett utomäktenskapligt barn (jag tänker inte ens gå in på hur knäppt det resonemanget är med tanke på att han själv är resultatet av en gift mans otrohet). Jag förstår inte riktigt varför sådana här romaner måste sluta med att paret gifter sig bara några månader efter de träffats men det är väl lite av charmen, antar jag, även om jag inte kan se det. Hela boken slutade för övrigt med en kryptisk epilog som understryker att uppföljaren kommer handla om Natalias lillebror Alexander och den enda kvinna som någonsin sagt nej till honom, så redan där är den väl upplagd för att bli fantastisk. Av ren nyfikenhet hade jag nästan velat ge mig på uppföljaren men En enda natt tänker jag lägga på hyllan för gott. Det är dråpligt synd när något som har så mycket potential slutar som en kladdig pannkaka, but here we are.
Natalia De la Grip är en intelligenta finanskvinnan som kommer från en av Sveriges finast adelsfamiljer. Hon är född i överklass och har alltid levt i lyx men hon är också en kvinna i den mansdominerande finansvärlden och hon har fått jobba hårt för att bli accepterad av sina medarbetare och, inte minst, av sin pappa, Gustaf De la Grip, styrelseordförande för familjeföretaget Investum. Natalia vill inget hellre än att få en plats i styrelsen men för att lyckas med det måste hon verkligen visa vad hon går för, men hon har bestämt sig och inget kommer stå i hennes väg.
Medan Natalia arbetar för en plats i familjeföretagets styrelse eftertraktar David Hammar hela Investum. Han är en arbetarklasspojke som förvandlades till en hänsynslös man, en rik riskkapitalist som äger företaget Hammar Capital. Hans arbete går ut på att köpa upp företag och effektivisera dem och efter många års hårt arbete och planerande har han äntligen kommit till målet han jobbat mot sedan han gick på Skogbacka internat. Han ska ge sig på Investum och göra det till sitt. Han är ute efter hämnd på familjen De la Grip för något som hänt för många år sedan och för att lyckas med sitt åtagande behöver han använda allt han kan för att vinna över adelsfamiljen. Han sätter sikte på Natalia De la Grip, i förhoppning om att han kan använda henne för att gynna sig själv.
Natalia och David möts på en lunch och medan Natalia är osäker på vad, exakt, riskkapitalisten David Hammar vill henne så inser David snabbt att Natalia aldrig skulle vända sin familj ryggen och hon är en återvändsgränd. Natalia vet att männen i hennes familj avskyr David och hon har, förstås, hört en del rykten om honom men mannen hon möter är både charmig och trevlig. De står på vars en sida av finansvärldens spektra men båda känner av attraktionen mellan dem och lunchen blir bara det första av flera möten mellan dem. Snart har de delat en passionerad natt tillsammans men båda inser att det inte kan bli något hållbart mellan dem, även om de börjar falla för varandra.
I mitt tycke är detta en väldigt typisk kärleksroman och en jag inte gillar. Grundidén tycker jag var bra, det fanns väldigt mycket potential där. En arbetarklasskille som jobbar sig upp till ekonomiskt oberoende, en man som är ute efter hämnd på en av de rikaste och mest framstående familjer i hela landet. En kärleksrelation mellan två personer som absolut inte kan vara tillsammans. En kvinnas kamp för jämställdhet och erkännande. Tyvärr blev slutresultatet en enda rörig soppa av sidospår och den ena dramatiska vändningen efter den andra. Om Ahrnstedt bara hållit sig till sin förutbestämda, utstakade väg så tror jag att detta hade kunnat bli en bra roman. Bra, men kanske inte Nobelpriset-fantastisk. Istället blev det en massa drama som, i mitt tycke, fick romanen att framstå som billig. Som om Ahrnstedt slängt in en massa klyschiga händelser för att förhöja spänningen i förhoppning om att det skulle väcka läsarens intresse. Mitt intresse dog någonstans runt sida 200, precis innan alla dramatiska händelser drog igång.
Lyckligtvis är inte hela romanen kaos – det finns faktiskt några ljusglimtar bland dessa 500 sidor. Tyvärr är större delen skräp, från berättelsen till karaktärerna till skrivandet. Det är egentligen skrivandet som jag förvånades mest över men, någonstans, det som störde mig minst. Jag tycker bara inte att det är kul att läsa böcker där författaren inte kan skilja på löpande text och dialog utan stoppar in repliker mitt i ett stycke text. Det var främst dialogerna som var märkligt skrivna, de dök upp lite här och var i texten, kapades ibland av och fortsatte på en ny mening utan anledning eller drogs ut och blev sju, åtta rader långa med tre eller fyra avbrott av ”sa han” och ”fortsatte han”. Det här känns så simpelt för mig, något man lär sig tidigt när man skriver och jag hade förväntat mig att en författare som Ahrnstedt, som redan skrivit tre romaner, åtminstone kunde skriva dialoger ordentligt.
Som sagt, detta är det minsta jag störde mig på (men det är irriterande när texter inte flyter på). I andra fall skrev Ahrnstedt bra, det fanns plats för lite skratt här och var och vissa meningar var slagfärdiga. Karaktärerna låter dock ungefär likadant allihopa och miljöbeskrivningarna dök upp lite när det tycktes passa författaren. När jag ändå är petig så vill jag också ifrågasätta titeln, som känns missledande. En enda natt indikerar att paret bara möts för en natt som förändrar allt, men sanningen är att David och Natalia träffas flertalet gånger innan de delar sin första natt och de fortsätter att dela ytterligare ett par nätter med varandra innan de (läs: David) inser att det aldrig kommer funka mellan dem. I mitt tyckte hade en annan, något mer intressant och inte fullt lika missledande, titel varit en bra idé.
Relationen mellan David och Natalia borde vara det som står i centrum men i en roman som är 500 sidor så delar den plats med mycket annat. Davids kupp mot Investum tar förstås störst plats. Han har planerat allting under flera år och arbetar hårt med planen genom hela romanen, vilket är en stark kontrast mot hans kärleksfulla relation med Natalia. Som läsare får man följa berättelsen ur bådas perspektiv och det är inte svårt att se att David inte är den hemska man som Natalias familj vill måla upp honom som, men man vet samtidigt att han kommer såra henne rejält. Parallellt med detta får man också följa Natalias bästa vän, Åsa och hennes liv samt Davids bästa vän Michel. Dessa två har känt varandra i tio år, sedan de gick i skolan tillsammans då de hade känslor för varandra men ingen av dem vågade göra något åt det. Det krävs förstås inte ett geni för att se att de kommer ta vid där de avslutade för tio år sedan och en bra bit av boken fokuserar på deras potentiella förhållande. Även Natalias äldre bror Peter får en viktig roll i romanen. Andra karaktärer, som hennes lillebror Alexander, Davids syster Carolina, Natalias läkare (!) samt en annan äldre adelsman har egna sidospår som Ahrnstedt tittar närmare på i olika grader. Det är, med andra ord, otroligt mycket som händer i romanen och ibland känns det nästan som om huvudpunkten, Natalia och Davids relation, sätts helt åt sidan för allt annat.
De saker som dock störde mig mest i romanen var att Ahrnstedt, som sagt, tycktes glida ifrån sin utstakade väg och landade någon helt annanstans. Som jag nämnde tidigare så var idén med romanen bra men slutresultatet blev något helt annat. När jag börjar läsa boken blir jag lovad en berättelse om en arbetarklasskille som är hänsynslös, rik och hämndlysten samt en överklasskvinna som är smart och står sin familj nära. På något sätt så lyckas Ahrnstedt vända upp och ner på allting till slutet av romanen. För sanningen är att David är inte riktigt den där arbetarklasskillen som han alltid är stämplad som. Sanningen är att hans pappa (som alla förutom David tror är död) är en greve som äger ett slott och har hur mycket pengar som helst. Det förändrar ju inte Davids uppväxt, förstås, eftersom han faktiskt levt i en förort i större delen av sitt liv. Men han har trots det adelsblod (och han vet definitivt vem hans pappa är) och det blir ju lite konstigt när han inte är den han utlovades att vara. Natalia, för övrigt, må stå sin familj nära men de står inte nära henne, så det blev ju inte riktigt rätt någonstans (och så där extremt smart är hon inte heller, men det är en annan historia).
Förutom att David helt plötsligt är adlig så visar det sig inom loppet av ungefär 100 sidor att Natalia inte är det då Gustaf De la Grip inte är hennes biologiska pappa. När Natalia får reda på detta slänger Gustaf ut henne och både han och hennes mamma vägrar prata med henne. Å, nämnde jag att allt detta kommer i samband med att Natalia berättar för dem att hon är gravid med Davids barn? Och glömde jag att säga att hon innan det berättat för David att hon är steril? Allt detta kommer i samma veva som David gör sin kupp mot Investum och försöker ta över hela styrelsen, samtidigt som han ignorerar Natalia för att helt fokusera på sitt jobb. Kort efter detta återvänder också Davids syster, Carolina, från de döda och detsamma gäller hans pappa. Mycket att ta in på kort tid, med andra ord. Jag är inte så förtjust i drama överlag och här kom det i ett extremt överflöd. Flera gånger ställde jag mig frågan, behöver Natalia verkligen vara gravid? Behöver hon verkligen vara en oäkting? Behöver David verkligen vara adlig? Vad var det för fel med utgångspunkten? Varför kunde boken inte bara vara det som den sas att den skulle vara? Jag antar att poängen är att jag som läsare skulle bli chockad av alla vändningar men sanningen är att jag bara blev trött för allting var så fruktansvärt klyschigt.
En av de få sakerna jag faktiskt tyckte om var att Natalias vän, Åsa, var kurvig, hatade att träna och älskade sin kropp. Det var skönt att få läsa en sådan karaktär, när typ alla romancekaraktärer är smala och vältränade. Natalia, exempelvis, gjorde inte mycket för att hålla sig i form men verkade smal och vacker trots det. David, på något märkligt sätt, lyckas få helt otroliga muskler genom att… springa. Jag kan tänka mig att ens biceps sväller och magrutor uppenbarar sig bara för att man är ute på en löptur då och då! Men nåja, Åsa visade i alla fall att man ska älska sin kropp och att det inte gör något att man inte är vältränad. Att hon sedan hade otroligt djupa, psykologiska problem som hon vägrade uppmärksamma är en annan sak.
Avslutningsvis så kan jag ju säga att slutet på boken var ungefär precis lika katastrofalt som resten av romanen. Efter att ha känt varandra i mindre än tre månader bestämmer sig David och Natalia för att gifta sig eftersom David vägrar ha ett utomäktenskapligt barn (jag tänker inte ens gå in på hur knäppt det resonemanget är med tanke på att han själv är resultatet av en gift mans otrohet). Jag förstår inte riktigt varför sådana här romaner måste sluta med att paret gifter sig bara några månader efter de träffats men det är väl lite av charmen, antar jag, även om jag inte kan se det. Hela boken slutade för övrigt med en kryptisk epilog som understryker att uppföljaren kommer handla om Natalias lillebror Alexander och den enda kvinna som någonsin sagt nej till honom, så redan där är den väl upplagd för att bli fantastisk. Av ren nyfikenhet hade jag nästan velat ge mig på uppföljaren men En enda natt tänker jag lägga på hyllan för gott. Det är dråpligt synd när något som har så mycket potential slutar som en kladdig pannkaka, but here we are.