Pojkvännen

För knappt två år sedan läste jag Pojkvännen, den andra boken i Nora Roberts Boonsboro-trilogin, under en kurs. När jag nu läste en annan kurs och fick möjlighet att själv välja en bok av Roberts kändes det naturligt att ta Värdshuset, den första i trilogin. När den var färdigläst insåg jag att jag lika gärna kunde läsa klart serien men för att göra det behövde jag läsa om den andra boken för att friska upp minnet och tack och lov för det, för det visade sig att Pojkvännen inte lämnat några avtryck hos mig. Om du gillar Nora Roberts eller den här serien är det nog en fördel att hoppa över den här recensionen, för jag kommer inte vara snäll.

Boonsboro-serien är uppdelad i tre böcker där varje bok fokuserar på ett par och den röda tråden är de tre bröderna Montgomery. I Värdshuset är det Beckett Montgomery som står i centrum, tillsammans med den unga änkan Clare. Beckett och hans bröder arbetar med familjeföretaget Montgomery Family Contractors som i den första boken totalrenoverar Boonboros värdshus. Pojkvännen fokuserar på mellanbrodern Owen och hans relation med familjens nära vän, Avery, som också råkar vara Owens första flickvän. Medan värdshusrenoveringen fortsätter växer något nytt fram mellan Owen och Avery, något som ingen av dem väntat sig men som känns helt rätt.

Det är inte första gången jag läser en trilogi med samma upplägg som denna. Tre par, tre böcker, tre romanser men en historia som knyter samma alltihopa. I detta fallet är det de tre bröderna som får vars en bok för att hitta kärlek. Även de tre kvinnorna känner varandra, Clare och Avery från high school och Avery och Hope från college. De lever i staden Boonsboro där bröderna renoverar och bygger om både det ena och det andra. Clare äger en bokhandel och Hope anställs som föreståndare på värdshuset medan Avery äger restaurangen Vesta. Avery är en energisk kvinna som har många järn i elden och tycker om att hålla i gång medan Owen är strukturerad och metodisk, han älskar att skriva listor och har alltid koll på saker och ting. Som jag ser det så har både den här boken och hela serien goda förutsättningar för att bli bra men på något vis lyckas Roberts ändå inte få till det.

Jag vill klargöra att dessa två romaner är de enda jag läst av Roberts och det är möjligt att böcker hon skrivit tidigare är bättre än de hon producerat på senare år. Med det sagt så är Pojkvännen en kladdig, ofärdig pannkaka och jag har så svårt att förstå att en författare som skrivit över 200 kärleksromaner har publicerat det här. Medan Värdshuset var helt okej, kanske saknade lite miljöbeskrivningar och lite fördjupning här och där, så är Pojkvännen snudd på katastrofal. Jag vet knappt vart jag ska börja, men här är några av de saker som jag inte tålde:

Miljöbeskrivningarna och dialogerna. Var är beskrivningarna av omgivningarna? I dialogerna lägger Roberts all fokus på replikutväxlingen och absolut ingenting på beskrivningar av hur karaktärerna eller omgivningarna ser ut under samtalen. Vid tillfällen fick jag gå tillbaka och läsa om dialogerna från början för jag tappade bort vem det var som pratade. Vid andra tillfällen blev jag förvirrad för jag trodde det var en karaktär som pratade när det egentligen var en annan. Det var också svårt att läsa av karaktärerna när det aldrig följdes av en liten instickare om att någon log eller rynkade pannan eller tittade åt ett visst håll. Det var bara raka repliker och de föll platt.

Värdshuset och alla onödiga detaljer gällande renoveringarna. Det här är det enda stället som Roberts faktiskt fokuserade på miljöbeskrivningar och i många fall var det i totalt överflöd. Plötsligt fick man vet precis hur rummen på värdshuset såg ut eller hur ett nytt renoveringsobjekt skulle förändras. Snickarspråk plockades in, vilket hade känts trovärdigt om karaktärerna inte nämnt en mängd saker som inte var nödvändiga för läsarna att veta. Istället överöstes jag av förklaringar av vad som skulle göras härnäst på värdshuset eller på bageriet de också renoverar eller på byggandet av Becketts hus eller på restaurangprojektet de skulle börja på eller fitnesstudion de också skulle börja på. Det var så mycket onödig och överflödig information om renoveringar som inte behövde vara med. De var antagligen där för att det skulle kännas autentiskt men istället tog det fokus från romanens huvudpunkt, vilket var kärleksrelationen mellan Avery och Owen. Visst, Owen jobbar med renoveringarna och visst, det måste finnas med så att hela boken inte handlar om att han går runt och tänker på Avery. Men vad säger det om romanen att det jag minns mest från den är allt snack om renoveringarna, inte om kärleksrelationen?

Avery och hennes barnslighet. Det här är en vuxen kvinna som är runt 30 år och på något sätt uppför hon sig ändå som ett barn. En del av romanen fokuserar på hennes osäkerhet gällande förhållande då det framkommer att hennes mamma varit otrogen mot hennes pappa och lämnat dem för en annan man när Avery var 12. När Averys mamma plötsligt dyker upp och vill prata med henne väljer Avery att inte berätta om händelsen för Owen. Istället gör hon det mest mogna, hon ignorerar honom helt under en veckas tid. Efter det dyker Owen upp hos henne för att diskutera varför hon avvisat honom och under deras samtal blir Avery så arg på honom att hon biter honom i handen tills det blöder. Behöver jag mer anledningar till att inte gilla henne? En 30-årig kvinna biter sin pojkvän i handen under ett seriöst samtal om deras förhållande och framtid. Om du inte kan bete dig som en vuxen, var inte i ett vuxet förhållande. Även om detta är det enda tillfället när något liknande händer har Avery ändå det där barnsliga personlighetsdraget genom hela boken. Hon verkar tro att hon vet bättre än alla andra och alltid kan kommentera på dem men absolut ingen får säga något till henne för det kan hon inte hantera.

Owens personlighet och all Manlig Manlighet. Sanningen är att Owen är den av de tre bröderna som är minst stereotypisk. Han älskar att skriva listor, han är otroligt organiserad och hans bröder skrattar alltid åt honom på grund av det. Det tråkiga är att hans personlighet är urtvättad och trist. I många fall verkar han knappt inte bry sig om något, han visar aldrig riktigt känslor (men det kan förstås också ha att göra med att Roberts aldrig beskriver det i dialoger). Han verkar platt och tråkig, monoton och neutral till det mesta. Synd, med tanke på att han är annorlunda i jämförelse med de andra två manliga karaktärerna. Beckett, men främst äldre bror Ryder, är väldigt Manliga. Alla tre verkar se ut likadant. Långa, muskulösa, ursnygga. De har nästan konstant ett verktygsbälte runt höfterna och älskar, älskar, älskar öl. De svär i var och varannan mening, äger hundar samt älskar tv-spel och att leka krig med Clares tre söner. Med andra ord, Manlig Manlighet när den är som Manligast. Synd att Roberts inte kunde ha tagit ut svängarna med någon av dem, åtminstone. Owen är väl den som ligger närmst men blandningen av Manlighet och organisering blev inte en flerdimensionell karaktär som kunde bryta genusmönster utan istället en monoton karaktär som jag inte bryr mig ett dugg om.

Ickeexisterande kärleksrelation och noll kemi. Ja, detta är ju det som är tråkigast eftersom det är en kärleksroman och inte en handbok i att renovera ett värdshus. Det finns ingen kemi mellan Avery och Owen, trots att de varit vänner länge. Avery gör sina saker, Owen gör sitt och på något vis slutar allting med att de möts på mitten och blir kära. Men hur går det till, egentligen? Jag vet faktiskt inte för jag kommer inte ihåg det. Någonstans i början av romanen tittar Avery plötsligt på Owen med nya ögon och efter lite mer än 20 år där ingen av dem riktigt har sagt något om saken börjar Avery tänka på att Owen var hennes första pojkvän. Helst plötsligt börjar de diskutera möjligheten att kanske se om det finns något mellan dem och innan jag vet ordet av det är de tillsammans och lyckliga. Vägen dit är kort och saknar upptrappning, ingen spänning och inga fjärilar i magen. En dag är de bara tillsammans men det är inte heller två vänner som magiskt möts i en kyss och sedan utvecklas allting naturligt. Det finns en kyss som gör att de börjar tänka på ett kanske men vägen till relationen är allt annat än naturlig. Om något känns det krystat, det är uppenbart att dessa karaktärer ska bli tillsammans men jag vet inte varför. Roberts ger aldrig mig en anledning att tro på deras kärlek, det finns ingenting som gör att jag känner att de borde bli tillsammans. Ärligt talat bryr jag mig mer om värdshuset och Clare och Beckett följt av Hope och ungefär alla andra i Boonsboro. Avery och Owen kommer längst ner på listan över saker som intresserar mig i romanen.

Averys värderingar. Det kan tyckas att detta lika gärna kunde stoppas in i den tidigare paragrafen om Avery men det fanns faktiskt två situationer i boken som störde mig så mycket att de får ett stycke helt för sig själva. Den första situationen utspelar sig över ett par scener där Avery verkligen visade sitt rätta jag. Vid ett tillfälle pratar hon med Clare och Hope om en familj i Boonsboro där föräldrarna ska skilja sig eftersom mannen varit otrogen mot frun. De tre kvinnorna (men främst Avery) visar sitt missnöje gentemot otroheten genom att diskutera mannens älskarinna och gör detta genom att kalla henne både det ena och det andra. Detta är sedan en konversation Avery har med Owen där hon återigen säger otroligt elaka saker om den andra kvinnan och får det att framstå som att kvinnan är den som gjort fel medan mannen bara verkar vara ett offer. Det känns inte ett dugg bra att läsa om kvinnor som skiter på andra kvinnor, inte när Avery inte känner till mer av situationen än skvaller hon hört på gatan. Det är inte heller en bra förebild för yngre kvinnliga läsare av boken och jag hade faktiskt hoppats på mer från Roberts.
   Den andra situationen som störde mig, då? Jo, Avery och Owen tillbringar en bra bit av boken med att fundera på om de ska ligga med varandra eller inte och när de till slut ska göra det för första gången uppstår en situation som fick mig att tappa hakan. Owen, som suktat efter Avery under flera veckor, tycker att det är en bra idé att, när de är halvt avklädda på väg till hans säng, berätta för Avery att han under en sommarsemester använde sitt teleskop för att titta på henne när hon badade naken om kvällarna. Inte bara det utan han tog också betalt från sina bröder för att de skulle få använda teleskopet och själva få se henne. Owen var vid tillfället runt 16, Beckett var troligtvis 14 och Ryder måste ha varit närmare 18 (!). Avery, då? Hon var 13. Ja, ja, pojkar gör sånt, det är naturligt, bla, bla, bla. Men nej, jag har svårt att acceptera det. Jag har svårt att acceptera att Beckett, som är så mjuk och vänlig, gör något sådant. Jag har svårt att acceptera att Owen, som alltid ”varit svag” för Avery, tar betalt för att hans bröder ska titta på henne naken. Och inte bara det. Han tycker det är en fantastiskt bra idé att kläcka ur sig det när han ska ligga med henne för första gången. Avery, då, vad gör hon? Det som är mest naturligt, slå honom på armen, säga några väl valda ord och gå därifrån? Nej, självklart inte. Hon tar det som en komplimang och skrattar lite. Ja, varför inte. Hon har ju inte blivit utnyttjad, generad och nedtryckt av sin bästa vän. Det är väl klart att det är kul att höra att ens tre killkompisar, vänner man haft hela livet, brukade titta på en naken när man var 13. Absolut. En verklig komplimang, det där. Inte alls elakt, hemskt och förödmjukande.

Ja, detta är de största anledningarna till att Pojkvännen inte alls var bra enligt mig. Jag kan inte säga att jag har så mycket bra minnen från den sedan förra gången jag läste den men den lyckades ändå sänka sig rejält i mina ögon. Jag tänker absolut inte läsa om den men jag kommer avsluta trilogin som planerat, med förhoppning om att den sista boken är mer som den första än den andra. Skulle jag rekommendera den? Knappast, det måste finnas andra Roberts-romaner som är bättre än den här (hoppas jag, i alla fall).