För dig ska jag göra det tusen gånger om
Bokrecension - Flyga drake
Khaled Hosseini 2003
“En dag förra sommaren ringde min vän Rahim Khan från Pakistan. Han bad mig komma dit och hälsa på honom. När jag stod i köket med luren mot örat visste jag att det inte bara var Rahim Khan som ringde. Det var hela mitt förflutna, med alla synder som jag inte gjort bot för.”
Jag har läst många böcker under mitt relativt korta liv, men det finns få som har rört om så pass mycket bland mina känslor, som Flyga drake har gjort. Khaled Hosseini har lyckats skapa en bok som är så stark att den rubbat, inte bara allt jag någonsin trott på, utan också allting jag någonsin känt och trott har varit rätt. Det är inte ofta en bok får mig så här tagen när jag har läst den, ibland kan jag till och med läsa en bok, lägga undan den och aldrig mer tänka på den igen. Men jag kommer nog aldrig glömma Flyga drake.
Citatet jag valde kommer från några av de första sidorna ur boken där huvudpersonen, Amir, berättar som i nutid om vad som har hänt, större delen av boken är dock skriven i dåtid. Men jag fastnade verkligen för just dessa orden. Som många andra författare är Hosseini väldigt hemlighetsfull, tyvärr finns de också skribenterna som är hemlighetsfulla på fel sätt, men Hosseini är inte en utav dem. Han skriver på ett lekfullt sätt, han har någonting som gör att man lockas till att läsa vidare hela tiden och det var otaliga gånger jag låg och läste innan jag skulle sova som jag tänkte ”jag ska bara läsa ett kapitel till”. Det blev aldrig bara ett kapitel till, däremot blev det brist på sömn. Men det gjorde ingenting, för så bra var boken, så underbar var den. Det var tack vare Hosseinis magiska sätt att hela tiden dra in läsaren djupare i boken som gjorde att jag läste ut den på bara några dagar.
Det finns nog en hel del som har hört talas om boken tidigare, det har jag också gjort, men det tog flera år innan jag läste den. Jag minns att jag en gång skrev ett nationellt prov i svenska, baserat på just denna bok, då tyckte jag den mest verkade dryg och konstig, när jag nu har läst igenom hela insåg jag kvickt att det endast berodde på delarna jag läste ur boken. Allting handlar om huvudpersonen, Amir, och Amirs pappa, Baba. De lever gott tillsammans i Kabul, i ett vackert hus som skvallrar om hur mycket pengar familjen har. I en liten hydda intill huset bor familjens hazartjänare Ali, som är en gammal vän till Baba, och Alis son, Hassan. När Amirs mamma dog då Amir föddes, fixade Baba så att en kvinna kom och matade honom till han var tillräckligt stor för att äta själv. Samma sak hände med Hassan, vars mamma flydde bara någon vecka efter hans födelse. I boken sägs det att två barn som ammat från samma bröst är syskon, Amir och Hassan lever efter detta talesätt och leker mycket med varandra. Men en dag händer något som gör att allt som Amir och Hassan känner till, förändras drastiskt. En några år äldre kille i kvarteret ser ner på hazarer och bestämmer sig för att lära Hassan en läxa om vilket folkslag som är viktigt och vilket som inte är det. I en mörk gränd i Kabul blir Hassan våldtagen och hans bästa vän Amir ser allting, men är för rädd för att ingripa. En spricka börjar växa fram mellan pojkarna och den sprickan blir bara större och större för varje dag som går, fram till en dag, då Amir gör något han aldrig kunnat drömma om att han skulle utföra. Hans samvete blir allt svartare och tyngre, det gnager på honom, han har förrått Hassan, inte ljugit, men inte heller erkänt att han har sett vad som hänt. Han lät något fruktansvärt hända, han hade en chans att stoppa allting, en chans han aldrig tog. Tillslut förstår han att han måste få bort Ali och Hassan från huset, annars kommer han aldrig att komma ifrån det som hände. Det blir knepigare än Amir först trott, men tillslut bor han och Baba ensamma, en regning eftermiddag ser han hur Ali och Hassan tar sin resväska, sätter sig i Babas bil och åker iväg. Han ser dem aldrig efter det.
Genom hela första delen av boken får man följa två gladlynta pojkar och se hur de växer upp i ett vackert Kabul. Jag känner mig väldigt hemma med att läsa just början på boken, för den är så mysig på något sätt, så lugn och mjuk. Men självklart finns det några mörka delar även här, den allra största är den ynklige lille Amir som försöker få sin pappas kärlek, som läsare märker man verkligen hur han kämpar för allt han är värd och en dag lyckas han. Men det är den dagen Hassan blir våldtagen och den dagen blir vändpunkten i hans liv. Efter det mår Amir väldigt dåligt, trots att Hassan sedan länge är borta kan han inte glömma vad han sett och vad han inte gjort för att stoppa det. Slutligen flyr Amir och Baba från de sovjetiska soldaterna som invaderat landet, de flyr från Kabul och Amir lämnar sitt dåliga samvete och det förflutna bakom sig. De bosätter sig i USA, Amir är lycklig eftersom han inte behöver må dåligt och behöva bli påmind om vad som har hänt och det han gjort. Baba däremot, trivs inte alls i USA, de bor inte alls lika flott där som de gjort i Kabul, alla hans vänner är kvar i hemlandet och inget är sig likt.
Det finns många böcker där ingenting händer. Där handlingen bara går framåt, men den där höjdpunkten, den man längtar efter och är nyfiken på, aldrig kommer. I Flyga drake var det nästan tvärt om. Här fick läsaren aldrig en lugn stund, det hände hela tiden någonting. Lyckan som Amir känt när han och Baba flyttat till USA varar ett tag, Amir hittar en kvinna han vill gifta sig med, vilket han också gör. Kort efter det går Baba bort i cancer och Amir känner sig genast väldigt ensam. Tiden går och helt plötsligt ringer en gammal vän till Amir, Rahim Khan. Han säger saker som gör att Amir börjar undra om han kan veta någonting om det som hänt Hassan, efter en del fundering följer Amir Rahim Khans råd och åker tillbaka till Peshawar i Pakistan, där Rahim Khan ringt ifrån. Väl där får han veta att Hassan inte bara är gift, har en son och har blivit mördad av talibaner, utan han får också veta en hemlighet som existerat lika länge som Amir själv. Han och Hassan var halvbröder, då Ali inte kunde få barn själv. Allt detta snurrar runt i huvudet tillsammans med den dödssjuke Khans bönande ord om att Amir ska hämta hem Hassans son, Sohrab, från ett barnhem i Kabul. Efter mycket funderande ger sig Amir ut på en livsfarlig resa för att hitta sin halvbrors förlorade son. Vägen till att hitta barnet är kantrad av enorma hinder som Amir hela tiden tar sig över med endast ett enda mål, att föra Sohrab tillbaka till Peshawar där ett amerikanskt par ska adoptera honom.
När jag sitter här och skriver känns det inte som jag kan göra boken rätt. Jag berättar om handlingen och ni förstår nog vad som har hänt, men ni förstår inte hur det känns att läsa boken. Ni förstår inte hur det känns när jag som läsare inser vad som hänt med Hassan, den känslan jag fick i kroppen efter jag läst att Hassan blivit våldtagen fanns kvar inom mig resten av den dagen. Jag kan ge er alla möjliga anledningar till varför ni ska läsa denna fantastiska, helt otroliga bok, som på något märkligt sätt griper tag om mitt hjärta och kramar till så hårt att smärtan inte släpper på flera timmar. Jag kan göra en lista på vad som är bra och vad som är dåligt med den, men jag kan inte tvinga er att läsa. På ett sätt önskar jag nästan att jag kunde, för om man som människa väljer att inte läsa denna boken väljer man också att blunda för en del av verkligheten. Det enda dåliga med Flyga drake är att den tycks ta slut för fort, jag skulle kunna fortsätta läsa den i all framtid, för handlingen är något så alldeles speciellt, Khaled Hosseini är en människa som inte har gränser, vare sig när det gäller fantasi eller skrivandet i sig. Jag skulle önska att alla människor läser denna boken, men jag kan inte tvinga någon. Men att själv välja att inte läsa den är endast en förlust för människan själv, för Flyga drake är verkligen allt jag någonsin har letat efter i en bok. Den har förmågan att totalvända mitt sätt att se på världen och jag önskar verkligen att du skulle låta dig bli totalomvänd också.