Jag lever, pappa
I likhet med den elfte september 2001 tror jag nog att de flesta svenskar minns precis vad de gjorde när de fick reda på vad som hänt i Norge i juli 2011. Jag minns precis vart jag var, precis vad jag gjorde och jag minns precis hur ont det gjorde att höra om händelsen. Men jag kunde inte riktigt få grepp om det då, det har jag förstått först nu. Först efter jag läst en överlevandes skildring av vad som hände den där hemska fredagen förra sommaren. Jag lever, pappa är skriven av Siri och Erik Sønstelie. Siri var tjugo år när hon spenderade sin första sommar på Utøya förra året. Hon fick där vara med om Anders Breiviks attack mot AUF-ungdomarna och Arbeiderpartiet samtidigt som hennes pappa, Erik, satt kvar på fastlandet sjuk av oro och utan att ha möjlighet att kunna skydda sin dotter det minsta.
Det är en otroligt stark berättelse om något så fruktansvärt hemskt. Att det har hänt här, i Skandinavien, att det har hänt i kära Norge, det är otroligt och trots att det har gått över ett år så har jag fortfarande inte riktigt förstått det. Upprepande gånger fick jag påminna mig själv när jag satt och läste, att boken faktiskt var verklig, att det faktiskt har hänt på riktigt, att namnen som nämns, det var och är verkliga personer, inte påhittade karaktärer. Det var tungt att läsa, speciellt när Siri i detalj först berättade om den fina sommardagen hon och hennes vänner hade dagen före det hände och sedan förklarar hur det var när Breivik gick i land och började skjuta samt hennes och många andras flykt över ön. Det nämns så många gånger i boken, skillnaden mellan att leva och att dö, den är hårsfin. Siri var själv otroligt nära att dö, det förstod hon dock inte förens senare då hon återvände till Utøya, och många av hennes vänner dog där. En kille, Fredrik hette han, fick en speciell plats i mitt hjärta när jag satt och läste. Han och Siri hade tillsammans med ett gäng andra vänner spelat kort under torsdagen och Siri kom på sig själv med att tänka att de nog skulle bli bra vänner i framtiden. När Breivik började skjuta blev en flicka träffad i foten och Fredrik lyfte upp henne och bar henne till säkerheten. Det tyckte jag var en sådan otroligt fin sak att göra, att han valde att rädda henne istället för att rädda sig själv, han kunde inte vara säker på att Breivik inte skulle komma efter dem då han bar omkring på den skakade flickan. Men han valde att hjälpa henne och det värmde mitt hjärta och jag minns att jag log när jag läste det. Fredrik var sedan en utav tretton personer som dog vid ett pumphus någonstans på ön. Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa, för Fredrik hade blivit en verklig människa för mig, en människa som Siri skulle bli vän med, en människa som spelade kort och vann, en människa som satt andra före sig själv och räddade de som behövde hjälp. Och han dog trots att han var helt oskyldig, trots att han inte gjort något fel. Att sedan tänka att 76 andra människor som var precis lika levande och oskyldiga som Fredrik, dog den dagen, det är svindlande. Det är svårt att förstå. Men boken har ändå hjälpt mig att få större förståelse över exakt hur många människor som faktiskt miste livet den dagen. 77, det är siffror, det är bara ett tal. 77 kronor blir en ganska liten hög mynt, men 77 människor, det är väldigt, väldigt mycket folk egentligen. 77 liv. 77 personer som aldrig fick komma hem igen. 77 oskyldiga som vaknat upp på morgonen och trott att det skulle bli ännu en fin fredag mitt i sommaren. 77 själar som försvann ut i universum bara för att en man fått en fix idé och ansett att han hade rätten att döda.
Något som är det mest otroliga med att läsa boken, åtminstone för mig, var att se Norges reaktion. De var totalt oförberedda och visste inte alls hur de skulle reagera när det plötsligt strömmade in samtal till polisen om en man som gick runt och sköt ungdomar på en ö utanför Oslo. Men de lyckades ändå ta tag i saker och de gjorde det bästa de kunde i situationen. Visst, de hade kunnat komma till ön fortare, men det kunde också ha gått långsammare. Det är fint att se hur många människor som ställer upp i sådana här krissituationer, människor som släpper allt bara för att hjälpa till med minsta lilla. Dessutom tycker jag att alla de tal som hölls, flera av dem citerades i boken, till exempel Prins Haakons och den norska kungens, var otroligt vackra. De talade om att man ska möta våld och ondska med kärlek, att det är så lätt att det går utför för en människa och att vi ska öppna våra hem och hjälpa de som vi tror är på väg utför. Att vi ska försöka stoppa sådana här saker innan en liknande katastrof äger rum. Möta våld med kärlek. Vilken otroligt vacker tanke, hur underbar hade inte världen varit om alla människor hade tänkt så? Norge är ett föredöme för omvärlden, istället för att ställa sig upp och skapa panik i landet, oro och ilska valde de att möta våldet med kärlek, men också att minnas de döda. Jag tycker alla ska minnas de döda, även vi som inte bor eller kommer ifrån Norge. Minnas vad de stod för och vad de kämpade för och minnas Norges reaktion efteråt, minnas deras ord. Möt våld med kärlek. Vi får aldrig någonsin glömma vad som hände på Utøya och de som har Jag lever, pappa i bokhyllan kommer nog inte göra det. För den boken satt riktigt djupa spår i mig. Det är en fantastisk bok om en fruktansvärd händelse som alla borde läsa, en bok som alla skolor borde ha som klassuppsättningar. En bok som tar upp en utav de hemskaste händelserna i modern norsk historia, och hur man gör för att sakta men säkert gå vidare från det. Den lär läsaren att det är viktigt att möta våld med kärlek.