Värdshuset
Jag kan inte säga att jag varken läser eller är överdrivet intresserad av kärleksromaner. Jag är dock intresserad av litteraturvetenskap och har stött på den här genren i ett par kurser. För ett par år sedan läste jag Pojkvännen i skolan, Nora Roberts andra bok i Boonsboro-trilogin. När jag nu i annan kurs skulle välja en Roberts-bok fritt kändes det naturligt att läsa den första i serien, nämligen Värdshuset.
Romanen utspelar sig i den lilla staden Boonsboro och handlar om Beckett och Clare. Beckett är en av tre bröder som renoverar stadens gamla värdshus. Som tonåring var han förälskad i Clare men hon gifte sig med en av Becketts klasskompisar, Clint, kort efter de slutat High School. När Clint gick med i armén blev Clare soldathustru och de lämnade Boonsboro tillsammans. Nu har hon flyttat tillbaka med sina tre söner efter att Clint omkommit i kriget. Clare och Beckett börjar umgås igen och Becketts gamla känslor blossar upp, men är en relation mellan dem möjlig när Clare har fullt upp med sina barn och Beckett har fullt upp med arbetet på värdshuset?
Det visar sig ganska tidigt i boken att det är flera år sedan Clare flyttade tillbaka till Boonsboro, hennes man gick bort omkring fem år tidigare men hon sörjer honom fortfarande. Det stora hindret mellan henne och Beckett är hennes sorg men också att hon har svårt att släppa in någon efter förlusten av sin make. Beckett ger dock inte upp och snart dejtar de men relationen är inte lekande lätt. De har båda tidskrävande arbete och Clare har dessutom tre barn under tio som hon sköter själv. I kulisserna står ytterligare en man som är intresserad av Clare och han tycker inte om hennes romans med Beckett.
I mitt tycke är detta en helt okej kärleksroman. Jag minns inte Pojkvännen helt men får för mig att Värdshuset är bättre. Det händer lite mer oanade saker här, inte minst med mannen som vill dejta Clare. Mycket fokus i romanen ligger också på värdshuset och renoveringen som sker och Roberts lägger även grunden för de kommande två romanerna i trilogin. Beckett har två bröder, Owen och Ryder, som båda har en ganska betydande roll i Värdshuset och samma sak gäller för Clares två väninnor, Hope och Avery. Romanen tar med andra ord upp en hel del saker utöver Clare och Becketts relation. Med det sagt så är det inte en tung roman utan snarare tvärtom. Språket är lätt och luftigt, det händer saker hela tiden och det går snabbt att läsa. Ibland saknade jag miljöbeskrivningar, det fanns lite få av den varan. Jag är van vid att läsa Young Adult och den typen av böcker har, i många fall, väldigt bra beskrivningar samt djupa och utvecklade berättelser. Jag saknade det lite här men det kan ju ha att göra med att fokuset ska ligga på handlingen och kärleksrelationen. Många kärleksromaner är ju inte heller tidskrävande.
Det är möjligt att jag har höga krav, just eftersom jag inte är van vid att läsa kärleksromaner. Roberts har skrivit länge och börjar närma sig 70 så det är kanske inte konstigt att många aspekter av romanen, trots att den är relativt nyutgiven, kändes stereotypiska. Det var en tydlig skillnad mellan man och kvinna där männen ofta svor, i många fall där det egentligen inte behövdes utan där det märktes att det enbart var för att de var män. Kvinnorna gjorde sällan det, även om det hände vid tillfällen. Beckett och hans bröder drack otroligt mycket öl, Ryders stora arbete i den här romanen var att gå omkring med en spikpistol, klaga på lite allt möjligt och dricka öl. Clares tre söner lekte med actionfigurer och hade ofta vilda lekar som slutade i slagsmål, krig och död. De vill också ha hundar eftersom katter är ”tjejiga”. Kvinnorna var också stereotyper, de gånger när det nämndes hur Clare var klädd hade hon alltid klänning på sig. Hon arbetar i en bokhandel tillsammans med två andra kvinnor medan Avery arbetar i ett restaurangkök där hon lagar pizza. Hope är en före detta skönhetsmiss. Som sagt, stereotyperna var överväldigande och även om alla tre kvinnor var starka karaktärer som definitivt stod upp för sig själva och sa ifrån så behövde de allt som oftast hjälp från en eller flera av de tre bröderna. Jag kan tycka att det är lite synd att männen ska vara Manliga med sina verktygsbälte, sin öl och sina svordomar medan kvinnorna ska vara Kvinnor med sina klänningar, matlagande och vänliga personligheter. Jag kan som sagt ha höga krav och det är knappast så att alla kärleksromaner ser ut på det här sättet men jag hade väntat mig mer från en bok som publicerades 2011.
Överlag så är det som sagt en helt godkänd kärleksroman. Den är lätt, den är luftig och den är rolig. Man får sig några skratt, man tycker att Beckett är urgullig och man undrar varför man inte möter någon sådan man i verkligheten. Med andra ord, en kärleksroman. Eftertraktar man något som är lätt och som går snabbt att läsa så är detta definitivt ett bra val.