Poudelivre

Det har hänt flera gånger nu att jag har sett en film och först i efterhand fått reda på att den är baserad på en roman. Som den bokälskare jag är, så kan jag naturligtvis inte låta bli att läsa boken också. Detta hände ännu en gång efter att jag sett filmen En geishas memoarer, en vän till mig nämnde att historian kom från en bok och det stämde ju mycket riktigt, så för ungefär en vecka sedan började jag läsa boken. Som så många andra böcker som blivit omgjorda till filmer, stämde inte allting överrens, men det hade jag inte väntat mig heller och grundidén fanns ju kvar där.

För den som varken har sett filmen eller läst boken, kan jag meddela att den handlar om geishan Nitta Sayuri, som vid nio års ålder (och då vid namnet Chiyo) säljs av sin familj till en okiya i Kyoto. En okiya är ett hus där en eller flera geishor bor tillsammans med en Mor som styr okiyan. Geishorna tjänar in pengar som försörjer invånarna i okiyan och Mor lånar ut kimonor till geishorna från ett stort förråd. När Sayuri kommer till Nitta okiyan bor det en geisha där, tillsammans med Mormor, Mor och Moster, som hjälps åt att hålla ordning på verksamheten. Det finns även ett antal tjänsteflickor och en annan ung flicka vid namn Pumpan, som, i likhet med Sayuri, ska tränas upp och bli en geisha hon också. I början kan Sayuri endast tänka på det liv hon tvingades lämna och hennes syster, som blev såld till en annan okiya, som hon kanske aldrig skulle få se igen. Hon bestämmer sig för att fly, men ödet har andra tankar för Sayuri och som straff för hennes flyktförsök får hon börja arbeta som tjänsteflicka i okiyan, utan en möjlig chans att någonsin bli geisha. Återigen för ödet in Sayuri på en nyckfull väg som leder henne bort från allt hon sett som hemtamt, men leder henne allt närmare hennes stora önskan och mål. Att bli en framgångsrik geisha och någon gång i livet träffa Ordföranden igen, en man som gav henne hopp när allting verkade kolsvart och omöjligt.

Jag är väldigt förtjust i filmen och även om boken inte var exakt likadan (jag borde nog säga tvärtom, även om filmen inte är exakt likadan som boken) så är den ändå väldigt intressant att läsa! Och som jag sa tidigare, grundidén är densamma, alla karaktärerna finns med, men man får en djupare blick i Sayuris liv och tankar än vad man kan få i filmen. Det enda som är lite tråkigt är att det först ganska sent i boken framgick att den inte alls var baserad på en sann historia, vilket jag faktiskt fick för mig att den var när jag började läsa. Den tappade lite av sin magi just då, allting hade varit så mycket bättre om det faktiskt hade funnits en geisha vid namn Sayuri.

Jag får erkänna att det i början gick ganska segt att läsa, trots att jag hade förväntat mig att det skulle gå fort. Det är en lång bok, nästan femhundra sidor, och det kändes som allt jag gjorde var att läsa och läsa och läsa men jag tycktes aldrig komma någonstans. Jag vet inte om jag är den enda som känner så, men jag kan meddela, att efter ungefär halva boken drar den in läsaren i ett järngrepp och plötsligt bryr man sig inte längre om vilken sida man står på, man bryr sig bara om hur många kapitel man hinner läsa innan man måste lägga den ifrån sig. Och mycket bättre än en sådan recension kan ju inte en bok få. Det, tillsammans med det vackra språket (tyvärr hittade jag ett ganska stort antal stavfel i översättningen som förstörde lite), de målande beskrivningarna och den fantastiskt intressanta historian blir detta en sådan där bok man kommer se tillbaka på efter att man läst den, och verkligen gläds över att man har i bokhyllan.