Fatta eld
Om ni har läst recensionen av Hungerspelen jag gjorde för en vecka sedan, eller om ni har läst boken, vet ni vad den handlar om. Huvudpersonen Katniss som lever i landet Panem och tar sin syster Prims plats i hungerspelen på Slåtterdagen. Katniss skickas i den första boken iväg till huvudstaden för att slåss mot 23 andra deltagare från landets 12 distrikt och eftersom det finns tre böcker om henne förstår ni säkerligen att hon klarar sig tillbaka hem till Distrikt 12. I den andra boken, Fatta eld, flyttar hon in i Segerbyn, byn där alla segrarna från hungerspelen i distriktet bor och där lever hon fridfullt tills hon dras ut på segerturné över hela landet efter ungefär ett halvår efter segern. Nu när Katniss är en segrare kommer hon hjälpa till att guida nästa omgångs slåtterungar när de ska in på arenan, men eftersom detta är det 75:e året av hungerspelen firas det med något som kallas kvartssekelkuvning. Som namnet säger så firas kuvningen vart 25:e år med något alldeles extravagant. Denna gången kommer en manlig och en kvinnlig segrare från tidigare år väljas ut för tävlingen och detta betyder att Katniss skickas tillbaka till huvudstaden och en ny arena igen.
Boken är fullspäckad av otroliga saker; miljöombyten i mängder, spänning och romantik, adrenalin, skräck, hat, ilska, smärta, underbara klädkreationer och fantastiska maträtter, otroligt stark vänskap och många sårade känslor och förvirrade ögonblick. Ovanpå detta glöder ett starkt hat ute i distrikten, ett hat mot huvudstaden, regimen och president Snow. Folket börjar allvarligt fundera över ett uppror, Katniss, som omedvetet planterade revolutionstankar i huvudet på folket under de sista skällvande minuterna på arenan i den första boken, står i centrum för folkets desperata rop på hjälp och hon blir presidentens syndabock. Hennes familj svävar i livsfara och hon är medveten om att hon inte kommer leva länge då hon kastas in på arenan, hon inser att presidenten aldrig skulle kunna döda henne, en segrare, utan att folk skulle förstå att något inte stod rätt till, men han skulle kunna ordna en olycka som tog livet av henne på arenan. Rädd för sin familjs överlevnad och orolig för framtiden åker hon iväg till huvudstaden för att ännu en gång tävla i hungerspelen, men varken vistelsen i huvudstaden innan tiden på arenan eller själva spelen blir som hon förväntat sig. Det visar sig vara fler än bara hon, bland segrarna från de andra distrikten, som är redo för att slåss och kämpa för att en revolution ska skaka till huvudstaden och skapa sprickor i regimens tunga fasad.
Att återvända till Distrikt 12 och till alla välkända platser var helt underbart, att glida tillbaka in i Katniss tankar och träffa på alla välkända karaktärer var också det fantastiskt. Att jag, efter att läst Hungerspelen två gånger, blivit så hemtam vid karaktärerna och platserna är skrämmande, ofta behöver jag läsa en bok kanske tre eller fyra gånger innan jag riktigt älskar varje stavelse, ord och händelse. Men inte Hungerspelen och inte heller Fatta eld. Nog var jag lite rädd att, eftersom den första boken var så stark, den andra boken inte skulle hålla måttet. Det gör den. Den är verkligen bra, den är riktigt bra. Den är en underbar uppföljning, som också det är ovanligt, ofta blir inte uppföljarna lika bra som den första boken och det är en besvikelse, men Fatta eld sviker inte mig. Den enda egentliga kritiken jag har mot boken är väl att jag hade önskat att den skulle vara lite längre, inte bara för att jag hela tiden ville veta vad som hände i Distrikt 12 när Katniss var på arenan, utan jag ville också ha mer detaljer. När jag läste Hungerspelen den andra gången kom jag på mig själv med att önska att den skulle vara annorlunda, att saker skulle ta en annan vändning eller att jag skulle stöta på något nytt när jag läste om den, som jag missat då jag läste den första gången. Jag ville ha mer av allt helt enkelt. Men när det kommer till Fatta eld, jo visst vill jag ha mer av allt här med men det kommer jag nog känna starkare då jag läser om den vid ett senare tillfälle, men det jag hängde upp mig mest på var att allting hände så otroligt snabbt. Det var så mycket som byggdes upp till en enorm hög av vingliga händelser som när som helst kunde rasa ner i mitt huvud. Kanske för att jag läste boken så fort, mina ögon bokstavligt talat flög över sidorna, kanske för att Collins aldrig riktigt gav läsaren ett andrum eftersom hon hela tiden slängde in skrämmande händelser och otroliga adrenalinkickar. I vissa tillfällen fick jag till och med gå tillbaka några rader eller stycken och läsa om det jag just läst, för att allting hände så snabbt att jag tappade bort mig. Jag kan inte bestämma mig om det är bra eller dåligt; egentligen är det ju både och. För även om jag måste läsa om lite saker då och då och även om jag lägger ifrån mig boken efter fem kapitel alldeles varm och svettig av nervositet och upprymdhet, så lyckas ju Collins ändå binda mig till boken. Hon ger mig gastkramande spänning från början till slut och det, det är riktigt ovanligt.
Jag vet inte riktigt vad jag har att vänta mig när det kommer till den tredje boken, men jag är nästan helt säker på att jag inte kommer bli besviken!
Bokrecensionen till den föregående boken kan ni hitta här; Hungerspelen