Hungerspelen
Som jag nämnde tidigare hörde jag talas om Hungerspelen för första gången på tumblr och då var jag inte riktigt säker på vad den handlade om. Först när jag stod i bokhandeln gav jag den några sneda blickar när jag såg omslaget (jag förstod inte alls tanken med elden som vackert brinner runt boken) och jag rynkade pannan när jag läste orden under den enorma titeln; ”24 deltagare. Bara en överlever. Allt direktsänds.”. Det var först då jag frågade mig själv vad det egentligen var för en konstig bok som så många förvånade mig med att tycka om. Texten på baksidan hjälpte mig inte alls särskilt mycket att förstå handlingen men när jag sedan kommit några tjugo, trettio sidor in, då förstod jag. Jag förstod precis vad den handlade om, jag förstod precis varför alla andra älskade den. Jag förstod hypen helt enkelt.
Jag har förklarat för några av mina vänner vad boken handlar om, men alla regerar på samma sätt som jag gjorde när jag först hörde talas om handlingen. Några blev förvånade men mest blev de äcklade, med viss rätt. Boken handlar om Katniss Everdeen som lever i Distrikt 12 i landet Panem (som tidigare var USA) tillsammans med sin mamma och sin syster Prim. Hon jagar i skogen med sin bästa vän Gale och samlat på så sätt föda så att familjen ska klara dagen. Hon är sexton år och hon har hela livet framför sig.
Panems historia bjuder på en revolution där landets 13 distrikt krigade mot huvudstaden. Historian liknar där lite vid 1984, att huvudstaden mer är en diktatur och kan styra resten av landet precis så som Partiet och Storebror gör i Oceanien. Huvudstaden i Panem förintar ett utav landets distrikt (Distrikt 13) för att visa dem vad de är kapabla till och för att sedan påminna landet om att aldrig någonsin göra något liknande igen, grundar de Hungerspelen. Det är ett årligt spel som börjar på slåtterdagen då alla ungdomar mellan 12 och 18 i alla distrikt runt om i landet plockas ut på diverse torg i väntan på att en utsänd från huvudstaden ska dra två lott ur en stor skål för att välja spelarna; en pojke och en flicka från varje distrikt. Katniss syster Prim blir vald från Distrikt 12, men Katniss har ägnat hela sitt liv åt att skydda sin lillasyster och bestämmer sig genast för att anmäla sig frivillig till spelen. De kastar bort lappen med hennes systers namn och Katniss är plötsligt den kvinnliga spelaren från Distrikt 12. Tillsammans med bagarens son, Peeta, förs de till huvudstaden och förebreds inför spelen. De är med på intervjuer och gruppträningar, de får visa upp sina kunskaper inför domare som senare ger alla 24 spelarna poäng utefter deras kunskaper och chanser att överleva spelen. Detta blir en vägledning för de människor som vill ställa upp som sponsorer under spelen, att se vem de ska satsa sina pengar på. I spelen slängs deltagarna ut på en vidsträckt arena utan mat eller vatten, de får klara sig själva så gott de kan och de sponsorer som ger pengar till en viss spelare ger alltså pengar till någonting spelaren kan tänkas behöva väldigt mycket; ibland mat, ibland vatten, ibland mediciner osv.
Spelen går mest ut på att visa de olika distrikten att huvudstaden fortfarande kan göra vad de vill, att de kan ta barn från familjer och döda dem i direktsänd tv. För allting som spelarna gör ute på arenan sänds direkt ut till landet, ibland stänger till och med skolor ner om de i förväg vet att något speciellt ska hända under dagen. För att vinna måste alla andra spelare dö vilket gör att vinnaren blir den enda överlevande. Detta i sin tur betyder att människorna ute i landet tittar på en direktsänd tävling där människor dör och många i huvudstaden njuter av detta. De ser spelen som en folkfest, något att skratta åt, något att se fram emot.
Själv kan jag både förstå samtidigt som jag inte gör det, hur folk kan tycka något sådant här är intressant. Nu är detta självklart en framtidsroman baserad på ingenting annat än en uppdiktad historia från Collins eget huvud, men jag kan ändå inte låta bli att relatera med människorna i boken. Visserligen låter tävlingen rätt underhållande (förutom delen där människor faktiskt dör på riktigt) och att det finns en folkfest i landet som för samman människor är väl något jag kan sakna i verkligheten egentligen, detta har jag tänkt på flera gånger under bokens gång. Men sedan kommer jag alltid till en del i boken där människor blir mördade och jag undrar om och om igen hur det kan vara roande att titta på hur någon blir spetsad till döds av ett spjut eller får en pil genom huvudet. Trots det har Collins lyckats få till en riktigt otrolig bok fullspäckad med mängder av adrenalin, känslor och spänning. I små bokstäver om omslagets framsida står det ”Jag kunde inte sluta läsa… Beroendeframkallande.”. Orden kommer från Stephen King och jag kunde inte säga det bättre själv. Jag började läsa boken i veckan, ja alldeles precis efter jag la ifrån mig 1984. Första dagen läste jag tio sidor för boken var trist och andra dagen läste jag fem till. Sedan insåg jag att jag måste göra ett ryck och komma in i historian ordentligt, vilket slutade med att jag läste ut boken knappt två dagar senare. Den kan verka seg i början, men det tar den definitivt igen under resans gång och den är verkligen beroendeframkallande på ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare.
Låt inte handlingen lura er. Det finns så mycket mer i historian som jag undviker att berätta och just de sakerna jag inte nämner är egentligen de bästa i hela boken. Jag undviker inte att nämna dem för att irritera er, för att locka er till att läsa eller nästan tvinga er att köpa och se efter själva på grund av nyfikenhet; jag säger inget för om någon nu bestämmer sig för att läsa den vill jag att denna personen ska bli lika förvånad som jag själv blev när jag plockade upp Hungerspelen.