För dig ska jag göra det tusen gånger om

Bokrecension - Flyga drake
Khaled Hosseini 2003

“En dag förra sommaren ringde min vän Rahim Khan från Pakistan. Han bad mig komma dit och hälsa på honom. När jag stod i köket med luren mot örat visste jag att det inte bara var Rahim Khan som ringde. Det var hela mitt förflutna, med alla synder som jag inte gjort bot för.”

Jag har läst många böcker under mitt relativt korta liv, men det finns få som har rört om så pass mycket bland mina känslor, som Flyga drake har gjort. Khaled Hosseini har lyckats skapa en bok som är så stark att den rubbat, inte bara allt jag någonsin trott på, utan också allting jag någonsin känt och trott har varit rätt. Det är inte ofta en bok får mig så här tagen när jag har läst den, ibland kan jag till och med läsa en bok, lägga undan den och aldrig mer tänka på den igen. Men jag kommer nog aldrig glömma Flyga drake.  

Citatet jag valde kommer från några av de första sidorna ur boken där huvudpersonen, Amir, berättar som i nutid om vad som har hänt, större delen av boken är dock skriven i dåtid. Men jag fastnade verkligen för just dessa orden. Som många andra författare är Hosseini väldigt hemlighetsfull, tyvärr finns de också skribenterna som är hemlighetsfulla på fel sätt, men Hosseini är inte en utav dem. Han skriver på ett lekfullt sätt, han har någonting som gör att man lockas till att läsa vidare hela tiden och det var otaliga gånger jag låg och läste innan jag skulle sova som jag tänkte ”jag ska bara läsa ett kapitel till”. Det blev aldrig bara ett kapitel till, däremot blev det brist på sömn. Men det gjorde ingenting, för så bra var boken, så underbar var den. Det var tack vare Hosseinis magiska sätt att hela tiden dra in läsaren djupare i boken som gjorde att jag läste ut den på bara några dagar.

Det finns nog en hel del som har hört talas om boken tidigare, det har jag också gjort, men det tog flera år innan jag läste den. Jag minns att jag en gång skrev ett nationellt prov i svenska, baserat på just denna bok, då tyckte jag den mest verkade dryg och konstig, när jag nu har läst igenom hela insåg jag kvickt att det endast berodde på delarna jag läste ur boken. Allting handlar om huvudpersonen, Amir, och Amirs pappa, Baba. De lever gott tillsammans i Kabul, i ett vackert hus som skvallrar om hur mycket pengar familjen har. I en liten hydda intill huset bor familjens hazartjänare Ali, som är en gammal vän till Baba, och Alis son, Hassan. När Amirs mamma dog då Amir föddes, fixade Baba så att en kvinna kom och matade honom till han var tillräckligt stor för att äta själv. Samma sak hände med Hassan, vars mamma flydde bara någon vecka efter hans födelse. I boken sägs det att två barn som ammat från samma bröst är syskon, Amir och Hassan lever efter detta talesätt och leker mycket med varandra. Men en dag händer något som gör att allt som Amir och Hassan känner till, förändras drastiskt. En några år äldre kille i kvarteret ser ner på hazarer och bestämmer sig för att lära Hassan en läxa om vilket folkslag som är viktigt och vilket som inte är det. I en mörk gränd i Kabul blir Hassan våldtagen och hans bästa vän Amir ser allting, men är för rädd för att ingripa. En spricka börjar växa fram mellan pojkarna och den sprickan blir bara större och större för varje dag som går, fram till en dag, då Amir gör något han aldrig kunnat drömma om att han skulle utföra. Hans samvete blir allt svartare och tyngre, det gnager på honom, han har förrått Hassan, inte ljugit, men inte heller erkänt att han har sett vad som hänt. Han lät något fruktansvärt hända, han hade en chans att stoppa allting, en chans han aldrig tog. Tillslut förstår han att han måste få bort Ali och Hassan från huset, annars kommer han aldrig att komma ifrån det som hände. Det blir knepigare än Amir först trott, men tillslut bor han och Baba ensamma, en regning eftermiddag ser han hur Ali och Hassan tar sin resväska, sätter sig i Babas bil och åker iväg. Han ser dem aldrig efter det.

Genom hela första delen av boken får man följa två gladlynta pojkar och se hur de växer upp i ett vackert Kabul. Jag känner mig väldigt hemma med att läsa just början på boken, för den är så mysig på något sätt, så lugn och mjuk. Men självklart finns det några mörka delar även här, den allra största är den ynklige lille Amir som försöker få sin pappas kärlek, som läsare märker man verkligen hur han kämpar för allt han är värd och en dag lyckas han. Men det är den dagen Hassan blir våldtagen och den dagen blir vändpunkten i hans liv. Efter det mår Amir väldigt dåligt, trots att Hassan sedan länge är borta kan han inte glömma vad han sett och vad han inte gjort för att stoppa det. Slutligen flyr Amir och Baba från de sovjetiska soldaterna som invaderat landet, de flyr från Kabul och Amir lämnar sitt dåliga samvete och det förflutna bakom sig. De bosätter sig i USA, Amir är lycklig eftersom han inte behöver må dåligt och behöva bli påmind om vad som har hänt och det han gjort. Baba däremot, trivs inte alls i USA, de bor inte alls lika flott där som de gjort i Kabul, alla hans vänner är kvar i hemlandet och inget är sig likt.

Det finns många böcker där ingenting händer. Där handlingen bara går framåt, men den där höjdpunkten, den man längtar efter och är nyfiken på, aldrig kommer. I Flyga drake var det nästan tvärt om. Här fick läsaren aldrig en lugn stund, det hände hela tiden någonting. Lyckan som Amir känt när han och Baba flyttat till USA varar ett tag, Amir hittar en kvinna han vill gifta sig med, vilket han också gör. Kort efter det går Baba bort i cancer och Amir känner sig genast väldigt ensam. Tiden går och helt plötsligt ringer en gammal vän till Amir, Rahim Khan. Han säger saker som gör att Amir börjar undra om han kan veta någonting om det som hänt Hassan, efter en del fundering följer Amir Rahim Khans råd och åker tillbaka till Peshawar i Pakistan, där Rahim Khan ringt ifrån. Väl där får han veta att Hassan inte bara är gift, har en son och har blivit mördad av talibaner, utan han får också veta en hemlighet som existerat lika länge som Amir själv. Han och Hassan var halvbröder, då Ali inte kunde få barn själv. Allt detta snurrar runt i huvudet tillsammans med den dödssjuke Khans bönande ord om att Amir ska hämta hem Hassans son, Sohrab, från ett barnhem i Kabul. Efter mycket funderande ger sig Amir ut på en livsfarlig resa för att hitta sin halvbrors förlorade son. Vägen till att hitta barnet är kantrad av enorma hinder som Amir hela tiden tar sig över med endast ett enda mål, att föra Sohrab tillbaka till Peshawar där ett amerikanskt par ska adoptera honom.

När jag sitter här och skriver känns det inte som jag kan göra boken rätt. Jag berättar om handlingen och ni förstår nog vad som har hänt, men ni förstår inte hur det känns att läsa boken. Ni förstår inte hur det känns när jag som läsare inser vad som hänt med Hassan, den känslan jag fick i kroppen efter jag läst att Hassan blivit våldtagen fanns kvar inom mig resten av den dagen. Jag kan ge er alla möjliga anledningar till varför ni ska läsa denna fantastiska, helt otroliga bok, som på något märkligt sätt griper tag om mitt hjärta och kramar till så hårt att smärtan inte släpper på flera timmar. Jag kan göra en lista på vad som är bra och vad som är dåligt med den, men jag kan inte tvinga er att läsa. På ett sätt önskar jag nästan att jag kunde, för om man som människa väljer att inte läsa denna boken väljer man också att blunda för en del av verkligheten. Det enda dåliga med Flyga drake är att den tycks ta slut för fort, jag skulle kunna fortsätta läsa den i all framtid, för handlingen är något så alldeles speciellt, Khaled Hosseini är en människa som inte har gränser, vare sig när det gäller fantasi eller skrivandet i sig. Jag skulle önska att alla människor läser denna boken, men jag kan inte tvinga någon. Men att själv välja att inte läsa den är endast en förlust för människan själv, för Flyga drake är verkligen allt jag någonsin har letat efter i en bok. Den har förmågan att totalvända mitt sätt att se på världen och jag önskar verkligen att du skulle låta dig bli totalomvänd också.

Bokanalys - Morden på Rue Morgue

Jag har läst och analyserat boken Morden på Rue Morgue, skriven av den romantiska författaren Edgar Allan Poe. Boken gavs ut 1841 och är den första skrivna deckaren i litteraturens historia. Skillnaden mellan andra deckare jag läst, och denna, är att man som läsare alltid får följa detektivens tankar eftersom huvudpersonen i de flesta deckare är detektiven själv. Men så var det inte i Morden på Rue Morgue. Här fanns det två stora karaktärer, bokens jag, som aldrig nämns vid namn och man får inte heller veta om det är en kvinna eller man. Där emot ser man allting genom denna personens ögon och man lär känna den andra stora karaktären, amatördetektiven Auguste Dupin, genom vad jaget själv tycker om honom.
Romanen utspelar sig i Paris under 1881, de två huvudkaraktärerna stöter ihop med varandra en vacker dag då båda var ute och letade efter samma märkliga bok. De började prata och blev snabbt bra vänner, de väljer att flyttar in i ett hus tillsammans och studera världen och dela sina tankar med varandra. Jaget upptäcker snabbt att Dupin har en otrolig förmåga till att dra listiga slutsatser och ser mycket mer än vad jaget ser själv. Denna förmåga blir otroligt värdefull en dag då vännerna läser om det brutala dubbelmordet på en mor och hennes dotter, som skett på Rue Morgue natten före. Vittnen kan inte identifiera gärningsmannen och polisen har inga spår på vem som kunde ha begått morden. Det blev ett knepigt fall för Dupin, men efter en hel del undersökning kommer han slutligen fram till den skrämmande sanningen.
Jag valde att läsa just denna boken av en specifik anledning – under terminens gång har jag gjort ett kortare arbete om Edgar Allan Poe och jag har också läst några av hans kändare dikter. Jag förstår författaren och på något märkligt sätt förstår han mig. Jag har läst igenom boken några gånger nu, första gången var jag smått förvirrad i början, eftersom de första sidorna handlar om hur en schackspelare tänker innan han ska göra ett drag, vad som är viktigast, otrolig intelligens eller koncentration på det man håller på med i ögonblicket. Som sagt blev jag väldigt förvirrad av detta i början, men ju längre in i boken jag kom, desto mer tydligt blev det hur viktig början egentligen hade varit. Allting knöts ihop i slutet och med hjälp av de märkliga första sidorna var det enklare att förstå hur Dupin tänkte. Självklart var det bara roligt att läsa boken första gången, andra gången jag gjorde det visste jag ju redan vem mördaren var, så det tog bort lite av spänningen. Trots det ger Allan Poe även läsaren en chans till att lösa mysteriumet själv och fler små detaljer tycktes visa sig ju mer jag läste boken. Ett väldigt tydligt exempel på detta är när grannar och poliser försöker ta sig in i huset där mordet ägt rum. En mängd människor sprang upp för trappan till våningen där skriken, som ekat ut över hela gatan och väckt varenda människa, kommit ifrån. Folket snappade upp en gäll röst som skrek, men även en mörkare röst som talade ett språk ingen av dem kunde förstå. Hör till saken att en fransman kunde säga att han trodde den mörka rösten tillhörde en engelsman, men han hade aldrig hört någon tala engelska. En engelskman sa att han trodde det var en tysk, men han hade varken talat med en tysk eller besökt landet. Så fortsatte det med en massa andra språk, italienare som trodde att personen var en ryss och holländare som trodde det var en fransman, men det var få av vittnena som hört något av de språk som de sa att mördaren talade. Många av dem antog, sa att ”det lät som det” eller ”att de antog att mördaren talade just det språket”. Efter ungefär halva boken får man höra Dupins tankar om förvirringen med var mördaren kom ifrån, han kom till slutsatsen att den som talade måste ha pratat på ett så speciellt språk att det var möjligt för alla de människorna att känna igen det och att anta var det kom ifrån. Vittnena sa också att rösten hade talat ryckigt, högt och fort, vilket fick Dupin ännu mer misstänksam. Han började fundera på hur mördaren tagit sig in och ut i rummet, vittnena som hört offrens skrik kom in genom den enda dörren i huset, och mördaren befann sig på ovanvåningen. Dupin insåg efter lite efterforskning, att mördaren tagit sig in genom fönstret via en åskledning, något som endast var möjligt om man var så ovanligt vig och smidig. Något annat detektiven uppmärksammade, var att mördaren aldrig hade rånat huset, det låg pengar och smycken runt om i rummet när polisen kom in, vilket avslöjade att dubbelmordet antingen var planerat för att mördaren har något emot kvinnorna i huset, eller att det var en olyckshändelse.
Boken tillhör romantiken, det märks ganska tydligt, det existerar ingen känslostormande kärlek i den, utan bara ovanligt djupa tankar och funderingar över vad som kan eller inte kan ha hänt, den där sena natten på Rue Morgue. Däremot märks det på bokens längd, den är kort, endast 54 sidor, precis som de flesta romantiska böckerna brukar vara, och det märks också på språket. Karaktären Dupin är ganska högdragen, när han pratar fylls hans meningar av så många fina, men nästan oförståliga ord i sammanhanget, att man blir helt snurrig i huvudet. Boken består allra mest av saker han säger, ögonblick som han ägnar åt att förklara för jaget hur han tänker när det gäller vissa speciella saker runt mordet. Det märks på hans sätt att tala, att boken är skriven i mitten av 1800-talet, det märks också att det är en romantisk författare som skrivit den, just för att varje mening var så proppfull av tunga ord som gjorde att det gick förvånansvärt segt att läsa denna korta bok. Dessutom finns det gott om liknelser, något väldigt betydande i de romantiska böckerna. Däremot kändes det aldrig som författaren ville visa läsaren vad han kunde och vilka fina ord han lärt sig, utan jag förstod ju snabbt att det var just detta sättet en romantiskt författare skrev på. Trots det var det jobbigt att läsa, nästan som att steka kött i både olja, smör och margarin. Allt detta gjorde att berättelsen var svår att följa, jag fick ofta läsa om meningarna flera gånger för att förstå deras budskap och det var en utav anledningarna till varför jag läste om boken några gånger. Dock tycktes språket i sig vara ganska modernt, antagligen har boken blivit lite ”uppgraderad” under åren, och under översättningen i sig. Ett tydligt exempel på detta var avsaknaden av de typiska romantiska orden i stil med ”ack” och ”ve”.

”De har begått det grova men vanliga misstaget att förväxla det ovanliga med det obegripliga. Men det är dessa avvikelser från det vanliga, som hjälper förnuftet i dess sökande efter sanningen. I sådana här undersökningar borde man inte fråga efter vad som har hänt, utan efter vad som har hänt, men inte hänt förut.”

Just dessa citatet tycker jag var ganska viktigt att få med, anledningen till detta är att det både förklarar på vilket sätt Allan Poe skriver på, men också Dupins sätt att tala. Dessutom är just dessa meningar väldigt viktiga för bokens handling och en nyckel till hur man ska tänka för att komma underfund med vem som är mördaren.
Som den deckare boken faktiskt är, så beskrivs miljön otroligt lite. I boken känns det nästan onödigt att läsa om hur många träd som finns längs en gata i Paris, hur vackra byggnaderna är eller vilket sorts väder det är under de olika dagarna. Istället fokuserar författaren på att få läsaren att hänga med i mordet så att denne själv kan dra sina egna slutsatser till vem som har begått det och varför. Själva huvudkaraktären, jaget, beskrivs aldrig med ett utseende, som jag nämnt tidigare, det gör inte Dupin heller. Man får aldrig veta hur huset de bor i ser ut, om de har någon trädgård eller inte och om de bor nära eller långt ifrån centrum. De enda sakerna som egentligen beskrivs väldigt detaljrikt, är de sakerna som har med mordet att göra. Hur huset där de två kvinnorna bodde såg ut, hur rummet såg ut, där mordet begåtts. Hur liken såg ut när de hittades, hur omgivningen runt huset såg ut. Ett exempel på detta är en mening jag plockat ut från en tidningsartikel som fanns skriven i boken;

”Rummet var en enda röra – möblerna var sönderslagna och kastade åt alla håll. Det fanns bara en säng, och från den hade sängkläderna slitits bort och kastats mitt på golvet. På en stol låg en blodig rakkniv. I öppna spisen låg ett par tjocka grå hårtussar, också nedblodade, och de verkade vara uppslitna med rötterna.”

En väldigt typisk mening som förklarar så bra hur Allan Poe beskriver det råa mordet så detaljrikt som möjligt. För mig, som är van vid att läsa böcker där författaren beskriver hur omgivningen och miljön är, känns det väldigt konstigt att läsa denna bok och bli besparad på alla de detaljerna. Det finns delar i boken då jaget och Dupin vandrar omkring på gator och filosoferar, och allt man får reda på om omgivningen, är att jaget snubblade på en hög tegelstenar.
I likhet med Mary Shelleys Frankensteins Monster, är Allan Poe väldigt bestämt med att få läsaren att inse hur rått dubbelmordet var. Just när det gäller romantiken är det väldigt enkelt, åtminstone för mig, att förknippa alla böckerna skrivna under denna epoken, med tagiska kärlekshistorier. Så är inte fallet i Morden på Rue Morgue, trots det är det lätt att förknippa boken med epoken, just på grund av det tunga språket och hur kort den är.  
Jag har inte särskilt lätt att identifierar mig med någon av karaktärerna, framförallt på grund av det högdragna språket, men också för att man aldrig riktigt får lära känna personerna i sig, bara hur Dupin tänker. Trots detta känns huvudkaraktärerna väldigt trovärdiga i sig, den enda karaktären i hela boken som inte känns trovädrig, är faktiskt mördaren. För efter många långa funderingar kommer Dupin slutligen fram till vem mördaren är, och likaså gör jaget, med lite hjälp från Dupin. Det avslöjas på de sista sidorna i boken, att mördaren inte ens är en människa, utan en orangutang. När man får svaret på gåtan känns allting så självklart, eftersom det förklarar så mycket. Endast ett sådant djur har den enorma styrkan att kunna mörda två kvinnor, att slänga ut den ena genom fönstret, att dra bort stora tussar hår från dennes huvud och endast ett djur som en orangutang, skulle kunna pressa en fullvuxen kvinna upp för en skorsten, när det behövdes fyra män för att dra ner henne. Det förklarade också vigheten som behövdes för att svinga sig in genom fönstret till rummet och varför det var två döda, men ingenting som saknades av deras pengar eller smycken. Orangutangen löste allting, men han känns inte trovärdig i historian. Nu vet jag ingenting om detta djur, men att det är både starkt och smidigt är jag säker på, att det skulle kunna mörda två människor är jag inte lika säker på. Även om någon hade sagt till mig att det är fysiskt möjligt hade jag nog inte trott på det ändå.
Det finns alltid ett underliggande budskap i nästan alla böcker, men ibland kan det vara lite svårt att se vad författaren egentligen menar, speciellt när det gäller deckare. Men i Morden på Rue Morgue tyckte jag ändå att det var ganska enkelt att se vad författaren ville visa upp för omvärlden. I början på boken stod det, som tidigare nämnt, en del om hur en människa tänker under olika situationer, hur viktigt koncentrationen är och hur uppmärksam man måste vara för att kunna förstå allting som händer runt omkring en. Dupin var en uppmärksammare, han såg allting som rörde sig runt honom, han studerade noga alla detaljerna, tog reda på saker och ting själv utan att lita allt för mycket på andra, och jag tror det är just det som är själva budskapet med boken. Att man ska lita på sig själv mer än på andra. Alla har vi gjort den där viskleken i skolan, jag viskar något till dig och du viskar vidare det till någon annan, i slutändan kommer meningen jag sa till dig inte alls vara samma, som den sista personen säger högt. Detta är för att människan inte alltid är uppmärksam, hon är inte alltid helt skarpsinnig i alla situationer och det blir lätt fel längs vägen. Poliserna i boken lyssnade en hel del på vittnena, som pratade om vilken nationallitet mördaren kunde tänkas ha, men Dupin blev genast misstänksam mot dem allihopa, eftersom ingen av dem riktigt hade hört det språk eller mött en människa från det land de anklagade mördaren för att komma ifrån. Dupin undersökte själv, han kom till en egen insikt och en egen lösning, som visade sig vara rätt, allt för att han litade mer på sig själv, än på andra. Han tog sitt eget ord och det han såg med sina egna ögon med större tyngd än saker han hört från människor som inte var helt säkra på sin sak. Detta är hela anledningen till att han löser morden och jag tror att det är vad som rörde sig i bakhuvudet på Allan Poe när han skrev denna boken.
Genom åren har jag läst många deckare, inte sätt så många filmer i samma genre dock, men böcker har jag läst mycket. Jag hade funderat en del fram och tillbaka och jag har kommit fram till att ingen är riktigt lik denna bok, det märks att den är grunden till deckarna vi läser idag, men det finns några få saker som skiljer sig från nutidens deckare. En utav dessa är att detektiven oftast är huvudpersonen själv, men så är det inte i denna boken, kanske för att Dupin i texten, lär jaget hur man tänker när man ser på saker och ting i tillvaron, med lite vassare ögon. Kanske försökte även Allan Poe lära läsaren att göra samma sak, så att alla människor sedan skulle bli lite mer skarpsinniga och noggranna i vardagen.
En annan sak som skiljer Rue Morgue från andra deckare, är att mördaren inte är en människa. Jag tror aldrig jag har läst en deckare som handlar om ett eller flera mord, där mördaren har varit ett djur. Jag har läst om dråp och andra misstag, men i Rue Morgue var inte dubbelmordet ett misstag, antagligen visste inte djuret vad det gjorde, men när jag läste boken blev jag nästan lite rädd för orangutangen. Dess oerhörda styrka, smidighet och avsaknaden av både sympati och empati, skapade snabbt en mördarmaskin jag aldrig skulle vilja möta ute på stan. Trots detta var boken mycket intressant och Allan Poes unika sätt att tänka får mig väldigt nyfiken på att se mer av världen genom hans ögon.

- Flyga Drake

”’Om man dödar en man stjäl man hans liv’, sa Baba. ’Man bestjäl hans hustru på rätten till en make, berövar barnen rätten till en far. Om man ljuger stjäl man någons rätt till sanningen. Om man fuskar stjäl man rätten till rättvisa. Förstår du?’”