Över näktergalens golv

För ett par dagar sedan plockade jag fram ännu en bok som jag redan läst en gång tidigare, under förra året. Jag förundrades över hur bra boken var när jag läste om den. Ibland undrar jag om jag bara har ett bra minne av en bok eller om den faktiskt är bra i sig. Ibland undrar jag om jag kanske förstorar upp allting, men när jag läste om Lian Hearns bok Över näktergalens golv, som jag varit så förtjust i tidigare, då insåg jag att det är inte jag som förstorar upp allting, det är verkligen en väldigt bra bok.

Den utspelar sig någonstans runt Japan under medeltiden; på en utav de åtta öarna finns ett land som ständigt ligger i krig på grund utav krigsherrar som aldrig kommer överens. När boken tar vid är det Iida Sadamu som styr landet, folket väntar otåligt på en förändring i de tre rikena, Sadamu för endast tortyr och ondska över landet och folket. Han jagar också de gömda, en religös grupp människor som tror på en gud och att denne gud kommer straffa folk som gjort onda saker i detta livet efter ens död. Sadamu går till angrepp mot en by vid namn Mino där endast de gömda bor. Han bränner ner staden, torterar folket och bara en enda människa klarar sig levande från avrättningarna. Hans namn är Tomasu och han räddas av krigsherren Otori Shigeru, som tar Tomasu till sig, gör honom till sin adoptivson och döper om honom till Otori Takeo. Tillsammans ska de störta Iida Sadamus välde, men deras planer kompliceras när det hemliga Släktet kommer och lägger beslag på Takeo.

Jag skulle vilja gå så långt och kalla det en pojkbok, det är mycket krigsstrategi och dödande, men även kärlek. På sätt och vis påminner boken en aning om Tristan & Isolde, åtminstone när det kommer till kärleken. I övrigt är det en otroligt facinerande bok om olika samhällsklasser, Japanska traditioner och en intressant kultur. En bok full av fakta, men den är skriven så vackert att man knappt inte märker det. Det är historian i sig själv som väcker de största känslorna, den är väl värd att läsas, även om den kan tyckas märklig och komplicerad. Jag lovar er att ni aldrig har läst en liknande historia tidigare.

- The kite runner

“We stayed huddled that way until the early hours of the morning. The shootings and explosions had lasted less than an hour, but they had frightened us badly, because none of us had ever heard gunshots in the streets. They were foreign sounds to us then. The generation of Afghan children whose ears would know nothing but the sounds of bombs and gunfire was yet not born.”