Dödgrävarens dotter

Jag hade inga särskilda förväntningar när jag plockade upp denna boken. Jag valde ut den på Bokia för att jag tyckte den verkade intressant, på baksidan stod det hade historian kretsade runt en kvinna vid namn Rebecca, som varit dödgrävarens dotter i en familj på flykt från Hitler i Tyskland, som hamnade i USA där de bosatte sig i en liten by och pappan fick endast jobb som dödgrävare på kyrkogården. Rebecca gift sig efter kriget med en man som slutligen började misshandla henne och tillslut tog hon sin son och lämnade son man. Hon försökte klara sig själv, försökte alltid göra det bästa för att hennes son skulle få ett så bra liv som möjligt.

När jag läste kom jag aldrig längre än till den enorma tillbakablicken på Rebeccas liv när hon var ung, jag lästa aldrig fortsättningen om hur hennes pappa mördade hennes mamma och hur hennes liv såg ut efter hon lämnade sin man, utan jag bläddrade bara genom några sidor och läste en rad eller två här och var. Därför har jag väl egentligen ingen rätt att döma boken, eftersom jag bara läste 150 utav de där 600 sidorna i boken. I vanliga fall är jag otroligt envis när det gäller att läsa böcker, jag ger mig satan på att har jag väl börjat på en bok ska jag läsa klart den. Men en fin vän sa till mig igår, att det inte är det bästa sättet att läsa på. Att man endast dödar själva läslusten genom att tvinga sig igenom bok efter bok. Tidigare har jag känt att så länge jag inte läst färdigt en bok så har jag ingen rätt att döma den (och det är oftast därför jag tvingar mig att läsa färdigt de böcker jag börjar på, för man vet aldrig, saker och ting kan ändras på vägen). Men jag ger mig själv rätt till att döma Dödgrävarens dotter nu, trots att jag inte avslutade den. För att försäkra mig om att den faktiskt inte blev bättre desto djupare man kom in i boken, läste jag faktiskt de sista sidorna innan jag helt gav upp och det gladde mig att komma till insikt med att nej, den blev faktiskt inte bättre.

I den här historian är det inte själva handlingen som är dålig, inte alls. Hade inte handlingen varit bra hade jag inte valt boken och handlingen var intressant. Men karaktärerna var riktigt dåliga. Dåligt uppbyggda och väldigt tråkiga. Men det som gjorde att denna boken föll allra hårdast för mig, var inte handlingen eller karaktärerna. Det var språket. Författaren själv. Joyce Carol Oates. Jag försökte verkligen komma in i hennes sätta att skriva, men det gick inte. Totalt omöjligt. Hon använde sig av alltför många likelser och beskrivningar i beskrivningarna, för att jag totalt skulle tappa bort mig själv. Hon upprepade sig alldeles för mycket och använde komman på fel ställen (det är en sådan sak som vissa kanske inte förstår varför jag hänger upp mig på, komman. Men om ett komma sitter fel är hela meningen fel och då blir det både svårt att läsa och svårt att förstå innebörden. För så mycket betyder ett komma när det kommer till författandet). Jag lovar, att om Oates hade kapat av hälften av alla hennes överflödiga förklaringar, beskrivningar och upprepningar, då hade boken blivit hälften så lång! Och då hade man till och med kunnat förstora upp texten en aning, så läsaren inte tappar bort sig bland de hårt packade meningarna printade på varje sida. Också en sak som gör att jag helt kan tappa läslusten; layouten på boken, vilket typsnitt som är använt men framför allt, hur stor texten är och hur tätt packad den sitter.

När språket är så hemskt att man stakar sig, att man hela tiden hakar upp sig, att man inte kommer någonstans och att, trots att man läser och läser och läser, aldrig kommer till slutet på sidan, då är det något fel med författarens sätt att skriva. Detta är anledningen till varför jag, för första gången i mitt liv, inte läste färdigt en bok som jag bestämt mig för att läsa. Det är synd egentligen, att Oates inte skriver mer lockande, inte har det där lilla extra som fångar läsaren utan hela tiden överdriver med allting, för om hon kapat en del av det överflödiga, då hade det nog kunnat bli en bra bok ändå. Men vad vet jag, jag orkade ju inte ens läsa ut den.

- Alkemisten

”Han lät åter blicken glida över den tomma marknadsplatsen, och han kände sig inte längre så förtvivlad. Det här var inte en främmande värld, det var en ny värld.”

Flickan från ovan

Förra året såg jag en film som rörde mig djupt, djupt i hjärtat. Den förvandlades från en film jag velat se ett tag, till den bästa filmen jag sett. Hela historien fångade mig direkt, hur filmen var uppbyggd, hur den var filmad, musiken som spelades, allt. Allt fångade mig. Allt fick mig att älska den här filmen av hela mitt hjärta, jag kände samhörighet med filmen. Jag kände igen mig, den kändes som en förlängd del av mitt eget hjärta, min egen själ. Så ni kan nog förstå vilken lycka det var för mig att upptäcka att filmen ursprungligen var en bok, en bok som råkat stå gömd i min mammas bokhylla utan min vetskap.

Flickan från ovan heter den, kanske har ni hört talas om den och om författaren, Alice Sebold. Det var den senaste boken jag gav mig på att läsa och trots att filmen inte var en direkt kopia av den (men det är de ju aldrig) så blev jag inte besviken. Långt ifrån. Boken var en djupare version av den film jag kommit att älska så djupt och jag kom på mig själv med att dras djupare ner i historien för varje sida jag läste.
Boken har en ganska annorlunda handling, den utspelar sig på mestadels på 70-talet och huvudpersonen heter Susie Salmon, ja som lax. En kall decemberdag är den 14-åriga tjejen på väg hem från skolan, hon korsar ett fält för att hinna snabbare hem men stöter på en granne som lockar nere henne i ett underjordiskt litet rum som han byggt åt ”kvarterets ungar”, som han sa. Susie blir nyfiken och följer med honom under jorden, först då inser hon att något lurt är på gång, men hon hinner aldrig kämpa emot och fly innan han våldtagit henne. Han mördar henne, skär itu hennes kropp och forslar med kvarlevorna hem till sin källare och Susie Salmon hinner aldrig hem till middagen den kvällen.

Boken berättas fortfarande i Susies perspektiv efter hennes död (hon blir mördad relativt tidigt i boken). Efter hon har lämnat jorden berättar hon om sin himmel, hur den ser ut och vad den innehåller, men hon berättar också om jordlivet, om sin familj och sina vänner, som hon håller koll på. Susie finns hos sin familj varje steg av deras försök till att gå vidare, varje försök som polisen gör för att hitta den skyldige utan att lyckas. Hon ser hur familjen sakta splitras, hur mycket de lider och hon önskar så innerligt att hon kunde göra något för att hjälpa dem, men hon är fast, precis som de är. Istället ser hon på hur hennes syskon sakta växer upp, hur hennes syster slutligen går ut skolan, gifter sig och får ett barn som Susie vakar över. Hon saknar sin familj lika mycket som de saknar henne men hon får en gnutta tröst i att se ner på dem från himlen.

Hela historian är så full av känslor och smärta, man får ingående följa familjens sörjande efter deras förlorade dotter och syster vars kropp aldrig återfinns. Det enda polisen hittar som visar på att Susie är borta och aldrig kommer tillbaka, är en mössa hennes mamma stickat, en berlock som hängt på hennes armband, samt hennes armbåge. Familjen gör det bästa de kan, men det är både tungt och svårt att ta sig ur förlusten av ett förlorat barn som så hastigt och så brutalt slitits ur deras armar. Varje kapitel gjorde mig tårögd, bara att föreställa sig samma situation fick mitt hjärta att snöras ihop och bara jag tänker på boken och på Sebolds otroligt vackra sätt att skriva denna hjärteskärande historia känner jag en enorm tyngt i min mage.

Det finns få saker jag har att kritisera när det kommer till denna bok, en utav dem kan vara hur Sebold skriver, det är otroligt vackert mestadels, men stundtals bygger hon meningar som är en aning svåra att förstå. Men trots det fångar hon mig med sina ord och orden tvingar mig att läsa vidare, trots att jag redan vet vad som kommer hända. Det går inte att sluta läsa. Det är ingen vanlig ”läs vidare och se vem mördaren är för det är jättespännande rakt igenom boken”. Det är egentligen inte jättespännande, det är egentligen inte spännande alls. Man får veta direkt vem som är mördaren, eftersom man får följa Susie när hon kliver ner i den där underjordiska lilla grottan han byggt. Boken överlag innehåller inte särskilt mycket spänning, men låt inte det lura er; i vissa böcker är inte spänning allt. I vissa böcker betyder det faktiskt ingenting och detta är en sådan bok. En bok man läser, för man känner med karaktärerna, en bok man läser för att få reda på hur man tar sig ur något så fruktansvärt hemskt. En bok man läser, för den är så bra att det är totalt omöjligt att lägga den ifrån sig.