- Skuggan över stenbänken

”Titanic blev som ett varsel, en vision av en större värld som när som helst kunde gå förlorad för oss.
   Ingenting skulle bli sig riktigt likt mera.
   Världen var tydligen inte bara vår egen lilla plätt på jorden? Den kanske inte ens var till bara för oss?
   Nej, aldrig mer skulle vi kunna känna oss fullkomligt trygga.”

Norwegian Wood

Jag har hört mycket om Haruki Murakami och när en vän till mig läste Norwegian Wood och sa att den var väldigt bra, bestämde jag mig för att jag skulle läsa något av den författare jag hört så otroligt mycket om. Det enda jag visste om boken var ungefär vad den handlade om och att den skulle vara mycket bra.

Huvudkaraktären heter Toru Watanabe och i början av boken hör han en låt, Norwegian Wood, som får honom att minnas tillbaka på sin ungdomstid och hans kärlek Naoko. Genom boken minns Toru hur de spenderat tid tillsammans på långa söndagspromenader och hur jobbigt det var för honom när Naoko flyttade till ett vårdhem en bra bit från Tokyo. Toru, som älskar Naoko så innerligt, besöker henne och skriver mängder av brev i förhoppning om att hon en dag ska bli bättre, komma ut därifrån och flytta ihop med honom. Samtidigt lär han känna en intressant ung kvinna som går på samma föreläsningar som han gör. Till en början är det bara vänskap mellan dem, men allt eftersom tiden går djupnar känslorna. Toru dras mellan de två kvinnorna som är totalt olika, utan att veta vem han ska välja.

Det är egentligen en väldigt vacker bok, genom beskrivningarna kan man känna regnets doft i luften, känna värmen från solskenet, höra Tokyos brus. Historien är djup och intressant, men det finns något i boken som gör att jag inte riktigt tycker om den ändå. Jag funderade länge på det medan jag läste, vad det var som inte stämde. Tillslut kom jag fram till att det måste vara språket, hur meningarna är uppbyggda. Allting kändes fel och bakvänt när jag läste, det blev aldrig något riktigt flyt från ord till ord, mening till mening och jag fastnade hundratals gånger när jag läste. En specifik mening i boken löd något liknande; ”Om man bara läser böcker som andra läser kan man bara tänka de tankar som andra tänker”. Ju mer jag tänkte på det, desto mer stämde det. Den största anledningen för att jag läste denna boken var ju på grund av min väns rekommendation. Hon älskade den, men det gjorde inte jag. Så om den här boken har lärt mig någonting så är det att man alltid ska läsa en bok för att man själv vill det, inte för att man känner att man måste för att alla andra säger att den är så himla bra.

Norwegian Wood är en bra bok, men det är inte min typ av bok.