Jag lever, pappa

I likhet med den elfte september 2001 tror jag nog att de flesta svenskar minns precis vad de gjorde när de fick reda på vad som hänt i Norge i juli 2011. Jag minns precis vart jag var, precis vad jag gjorde och jag minns precis hur ont det gjorde att höra om händelsen. Men jag kunde inte riktigt få grepp om det då, det har jag förstått först nu. Först efter jag läst en överlevandes skildring av vad som hände den där hemska fredagen förra sommaren. Jag lever, pappa är skriven av Siri och Erik Sønstelie. Siri var tjugo år när hon spenderade sin första sommar på Utøya förra året. Hon fick där vara med om Anders Breiviks attack mot AUF-ungdomarna och Arbeiderpartiet samtidigt som hennes pappa, Erik, satt kvar på fastlandet sjuk av oro och utan att ha möjlighet att kunna skydda sin dotter det minsta.

Det är en otroligt stark berättelse om något så fruktansvärt hemskt. Att det har hänt här, i Skandinavien, att det har hänt i kära Norge, det är otroligt och trots att det har gått över ett år så har jag fortfarande inte riktigt förstått det. Upprepande gånger fick jag påminna mig själv när jag satt och läste, att boken faktiskt var verklig, att det faktiskt har hänt på riktigt, att namnen som nämns, det var och är verkliga personer, inte påhittade karaktärer. Det var tungt att läsa, speciellt när Siri i detalj först berättade om den fina sommardagen hon och hennes vänner hade dagen före det hände och sedan förklarar hur det var när Breivik gick i land och började skjuta samt hennes och många andras flykt över ön. Det nämns så många gånger i boken, skillnaden mellan att leva och att dö, den är hårsfin. Siri var själv otroligt nära att dö, det förstod hon dock inte förens senare då hon återvände till Utøya, och många av hennes vänner dog där. En kille, Fredrik hette han, fick en speciell plats i mitt hjärta när jag satt och läste. Han och Siri hade tillsammans med ett gäng andra vänner spelat kort under torsdagen och Siri kom på sig själv med att tänka att de nog skulle bli bra vänner i framtiden. När Breivik började skjuta blev en flicka träffad i foten och Fredrik lyfte upp henne och bar henne till säkerheten. Det tyckte jag var en sådan otroligt fin sak att göra, att han valde att rädda henne istället för att rädda sig själv, han kunde inte vara säker på att Breivik inte skulle komma efter dem då han bar omkring på den skakade flickan. Men han valde att hjälpa henne och det värmde mitt hjärta och jag minns att jag log när jag läste det. Fredrik var sedan en utav tretton personer som dog vid ett pumphus någonstans på ön. Det gjorde så fruktansvärt ont att läsa, för Fredrik hade blivit en verklig människa för mig, en människa som Siri skulle bli vän med, en människa som spelade kort och vann, en människa som satt andra före sig själv och räddade de som behövde hjälp. Och han dog trots att han var helt oskyldig, trots att han inte gjort något fel. Att sedan tänka att 76 andra människor som var precis lika levande och oskyldiga som Fredrik, dog den dagen, det är svindlande. Det är svårt att förstå. Men boken har ändå hjälpt mig att få större förståelse över exakt hur många människor som faktiskt miste livet den dagen. 77, det är siffror, det är bara ett tal. 77 kronor blir en ganska liten hög mynt, men 77 människor, det är väldigt, väldigt mycket folk egentligen. 77 liv. 77 personer som aldrig fick komma hem igen. 77 oskyldiga som vaknat upp på morgonen och trott att det skulle bli ännu en fin fredag mitt i sommaren. 77 själar som försvann ut i universum bara för att en man fått en fix idé och ansett att han hade rätten att döda.

Något som är det mest otroliga med att läsa boken, åtminstone för mig, var att se Norges reaktion. De var totalt oförberedda och visste inte alls hur de skulle reagera när det plötsligt strömmade in samtal till polisen om en man som gick runt och sköt ungdomar på en ö utanför Oslo. Men de lyckades ändå ta tag i saker och de gjorde det bästa de kunde i situationen. Visst, de hade kunnat komma till ön fortare, men det kunde också ha gått långsammare. Det är fint att se hur många människor som ställer upp i sådana här krissituationer, människor som släpper allt bara för att hjälpa till med minsta lilla. Dessutom tycker jag att alla de tal som hölls, flera av dem citerades i boken, till exempel Prins Haakons och den norska kungens, var otroligt vackra. De talade om att man ska möta våld och ondska med kärlek, att det är så lätt att det går utför för en människa och att vi ska öppna våra hem och hjälpa de som vi tror är på väg utför. Att vi ska försöka stoppa sådana här saker innan en liknande katastrof äger rum. Möta våld med kärlek. Vilken otroligt vacker tanke, hur underbar hade inte världen varit om alla människor hade tänkt så? Norge är ett föredöme för omvärlden, istället för att ställa sig upp och skapa panik i landet, oro och ilska valde de att möta våldet med kärlek, men också att minnas de döda. Jag tycker alla ska minnas de döda, även vi som inte bor eller kommer ifrån Norge. Minnas vad de stod för och vad de kämpade för och minnas Norges reaktion efteråt, minnas deras ord. Möt våld med kärlek. Vi får aldrig någonsin glömma vad som hände på Utøya och de som har Jag lever, pappa i bokhyllan kommer nog inte göra det. För den boken satt riktigt djupa spår i mig. Det är en fantastisk bok om en fruktansvärd händelse som alla borde läsa, en bok som alla skolor borde ha som klassuppsättningar. En bok som tar upp en utav de hemskaste händelserna i modern norsk historia, och hur man gör för att sakta men säkert gå vidare från det. Den lär läsaren att det är viktigt att möta våld med kärlek. 

Harry Potter & Halvblodsprinsen

Efter att nästintill ha sträckläst nu i fyra dagar, läste jag ut den sjätte Harry Potter boken i eftermiddags. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den, Harry Potter böckerna är ju inte riktigt som de andra böckerna jag läser och skriver om här. Eftersom jag redan har sett filmerna så visste jag ju precis vad som skulle hända, därför är det ju också svårt att sitta här och säga vad jag tyckte om boken, eftersom inte vidare mycket i boken förvånade mig. Dock finns det ju självklart en hel del förändringar mellan boken och filmen, ganska många, nu när jag tänker på det. Egentligen förstår jag inte hur svårt det är att göra en bok till en film och ändå behålla de små detaljerna. Varför ändra en massa saker som lika gärna kan vara precis så som de är skrivna i boken? Det är något jag nog aldrig kommer komma underfund med, men hur som helst så gillade jag boken skarpt. Filmen har aldrig varit en av mina favoriter, antagligen på grund av hur den slutar. Men boken tilltalade mig mycket mer, varför vet jag inte och det spenderade jag 657 sidor med att fundera på, men utan att komma fram till något svar.

Som de flesta nog vet, många har ju läst böckerna och ännu fler sett filmerna, så handlar Harry Potter & Halvblodsprinsen om Harrys sjätte år på Hogwarts. Han kämpar fortfarande med att komma över sin gudfar, Sirius Blacks, död, då han dog precis innan det femte året skulle avslutas. När han återvänder till Hogwarts i september har han redan hunnit bli den nye trolldryckslärarens gullegris och av ett misstag snubblar han över en märklig trolldrycksbok som blir hans hjälp och ledsagare genom trolldryckslektionerna under det sjätte året. Boken tillhör Halvblodsprinsen, en människa som varken Harry, Ron eller ens Hermione känner till. Men prinsen ger Harry råd under trolldryckslektionerna och hans stora framgångar genererar ännu mer kärlek från professorn. Boken hjälper till och med Harry att rädda livet på Ron och ger honom en mängd nya förtrollningar att prova. Det går knappt en dag utan att Harry tittar i boken, efter råd och hjälp, han blir nästan blind för omvärlden. Under skolårets gånger har han också lektioner med Dumbledore, som visar honom diverse minnen som har med Lord Voldemort att göra och i slutet av året berättar professorn vad som kommer krävas av Harry, om han nu ska förinta mörkrets herre.

Som jag tidigare nämnde är denna boken mycket bättre än filmen (men å andra sidan, har jag inte sagt precis samma sak om nästan alla Harry Potter böcker när jag jämfört dem med filmerna?). När jag läser en ny HP bok tänker jag nästan alltid ”denna boken är den bästa”, men jag tror nog, att om jag skulle läsa om någon av de andra böckerna skulle jag tycka att den boken är den bästa. Detta är ganska ovanligt, för det brukar ju vara en utav böckerna i serien som står ut lite mer än de andra. Nu har jag visserligen den sjunde och sista kvar att läsa, men jag tror nog inte att det kvittar hur bra den än är, för jag kommer aldrig sluta älska de andra i serien. Jag kan verkligen känna nu, att HP böckerna helt klart är en sådan bokserie som man kan läsa om och om och om igen utan att tröttna på den. Då är det en riktigt bra historia!

Harry Potter & Fenixordern

Efter en lång vecka så har jag nu äntligen läst klart den femte Harry Potter boken, nämligen Harry Potter och Fenixordern. Den är precis över ett tusen sidor och lika intressant och spännande som den är otymplig och tung. Jag har spenderat många timmar i märkliga positioner i sängen, som fått både armarna, ryggen, nacken och huvudet att värka, men det har de varit värt. Fenixordern blev till en utav mina favoriter när det gäller HP-böckerna. För er som inte vet vad den handlar om, så får man som läsare följa med Harry Potter genom sitt femte skolår på Hogwarts där han stöter på den ena farliga saken efter den andra. Men under detta året behöver inte bara unge Harry kämpa med att få folk att förstå att Lord Voldemort har återvänt till trollkarlsvärlden, han behöver också slåss för sina och sina vänners rättigheter på skolan, där en viss professor Umbridge håller på att ta över.

Jag kan inte direkt säga att filmen är en utav de i serien som jag tycker bäst om, men boken stod verkligen ut på ett helt annat sätt. Det är synd att de ändrar så väldigt mycket mellan filmerna och böckerna, för om de inte hade gjort det tror jag faktiskt att filmen hade varit ännu bättre. Nu är det dock som det är, men jag får erkänna att det är en rätt skön känsla att tänka, att filmen visserligen finns där och visar folket hur Harrys femte år på skolan är, men det är rätt bra att ha boken att kunna luta sig tillbaka på för djupare och mer detaljrika förklaringar av de olika situationerna som uppstår både i filmen och in boken.

Dock måste jag säga att jag nog tyckte att boken var lite för lång, speciellt i vissa delar. Det fanns lite i början som man hade kunnat kapa bort, kunnat förminska, för korta, saker som mest kändes överflödigt och jobbigt. Däremot tycker jag att efter halva boken försvinner mycket av ”överförklaringarna” där Rowling upprepar och känner att hon måste förklara en massa saker väldigt detaljrikt. Slutet var väldigt bra och det fanns många väldigt spännande kapitel i boken, det var bara synd att det tog en stund att komma in i den ordentligt! I övrigt så vet jag ju visserligen vad som kommer hända i de två nästkommande böckerna, men det gör mig inte mindre nyfiken för det. Tvärt om faktiskt. I böckerna förklarar Rowling sådana saker som inte riktigt tas upp ordentligt i filmerna, så jag är väldigt nyfiken på hur Halvblodsprinsen och Dödsrelikerna är skrivna! Även om jag dock inte kommer ge mig på dem på en gång, jag känner att mina handleder nog måste vila lite innan jag hoppar på nästa Harry Potter bok!