Flickan från ovan
Flickan från ovan heter den, kanske har ni hört talas om den och om författaren, Alice Sebold. Det var den senaste boken jag gav mig på att läsa och trots att filmen inte var en direkt kopia av den (men det är de ju aldrig) så blev jag inte besviken. Långt ifrån. Boken var en djupare version av den film jag kommit att älska så djupt och jag kom på mig själv med att dras djupare ner i historien för varje sida jag läste.
Boken har en ganska annorlunda handling, den utspelar sig på mestadels på 70-talet och huvudpersonen heter Susie Salmon, ja som lax. En kall decemberdag är den 14-åriga tjejen på väg hem från skolan, hon korsar ett fält för att hinna snabbare hem men stöter på en granne som lockar nere henne i ett underjordiskt litet rum som han byggt åt ”kvarterets ungar”, som han sa. Susie blir nyfiken och följer med honom under jorden, först då inser hon att något lurt är på gång, men hon hinner aldrig kämpa emot och fly innan han våldtagit henne. Han mördar henne, skär itu hennes kropp och forslar med kvarlevorna hem till sin källare och Susie Salmon hinner aldrig hem till middagen den kvällen.
Boken berättas fortfarande i Susies perspektiv efter hennes död (hon blir mördad relativt tidigt i boken). Efter hon har lämnat jorden berättar hon om sin himmel, hur den ser ut och vad den innehåller, men hon berättar också om jordlivet, om sin familj och sina vänner, som hon håller koll på. Susie finns hos sin familj varje steg av deras försök till att gå vidare, varje försök som polisen gör för att hitta den skyldige utan att lyckas. Hon ser hur familjen sakta splitras, hur mycket de lider och hon önskar så innerligt att hon kunde göra något för att hjälpa dem, men hon är fast, precis som de är. Istället ser hon på hur hennes syskon sakta växer upp, hur hennes syster slutligen går ut skolan, gifter sig och får ett barn som Susie vakar över. Hon saknar sin familj lika mycket som de saknar henne men hon får en gnutta tröst i att se ner på dem från himlen.
Hela historian är så full av känslor och smärta, man får ingående följa familjens sörjande efter deras förlorade dotter och syster vars kropp aldrig återfinns. Det enda polisen hittar som visar på att Susie är borta och aldrig kommer tillbaka, är en mössa hennes mamma stickat, en berlock som hängt på hennes armband, samt hennes armbåge. Familjen gör det bästa de kan, men det är både tungt och svårt att ta sig ur förlusten av ett förlorat barn som så hastigt och så brutalt slitits ur deras armar. Varje kapitel gjorde mig tårögd, bara att föreställa sig samma situation fick mitt hjärta att snöras ihop och bara jag tänker på boken och på Sebolds otroligt vackra sätt att skriva denna hjärteskärande historia känner jag en enorm tyngt i min mage.
Det finns få saker jag har att kritisera när det kommer till denna bok, en utav dem kan vara hur Sebold skriver, det är otroligt vackert mestadels, men stundtals bygger hon meningar som är en aning svåra att förstå. Men trots det fångar hon mig med sina ord och orden tvingar mig att läsa vidare, trots att jag redan vet vad som kommer hända. Det går inte att sluta läsa. Det är ingen vanlig ”läs vidare och se vem mördaren är för det är jättespännande rakt igenom boken”. Det är egentligen inte jättespännande, det är egentligen inte spännande alls. Man får veta direkt vem som är mördaren, eftersom man får följa Susie när hon kliver ner i den där underjordiska lilla grottan han byggt. Boken överlag innehåller inte särskilt mycket spänning, men låt inte det lura er; i vissa böcker är inte spänning allt. I vissa böcker betyder det faktiskt ingenting och detta är en sådan bok. En bok man läser, för man känner med karaktärerna, en bok man läser för att få reda på hur man tar sig ur något så fruktansvärt hemskt. En bok man läser, för den är så bra att det är totalt omöjligt att lägga den ifrån sig.