Vi är inte sådana som i slutet får varandra
Det var uppenbart redan från första sidan att denna boken handlade om en tjej som träffade en kille, men något lyckligt slut skulle det aldrig bli för dem. Jag var väldigt nyfiken på Katarina Sandbergs debutroman när jag började läsa den och det visade sig att den var just precis så bra som jag hade hoppats på. Om inte bättre.
Historian handlar om Cassiopeja Svensson, som blev till en sommarkväll i Paris under de allra klyschigaste formerna. Hennes mamma Beatrice träffade en främmande man vid Eiffeltornet och efter en natt med honom, utan att veta hans namn eller riktigt vem han var, blev Cassiopeja till. Hon växte upp med sin mamma i en småstad i Sverige utan att veta vem sin pappa var och hon trodde absolut inte på kärleken. Förens hon flyttade till Stockholm och träffade Casper och själv blev kär. Och sedan såg hon livet på ett helt nytt sätt, för det är oftast det som händer, när man varit så säker på någonting som sedan visar sig vara helt fel.
Jag, som själv är i samma ålder som Cassiopeja, alltså runt tjugo, känner igen mig så mycket i hennes tankar och funderingar, vilket antagligen beror på att Katarina Sandberg också hon är runt tjugo. Hon har alltså, med sin ungdomliga blick, sett saker som är alltför lätt att missa ibland. Hon har satt ord på sådant jag tror de flesta går runt och tänker på. Och hon har skrivit en bok som talar till, ja om inte alla ungdomar så åtminstone till alla av det kvinnliga könet.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra har ett nytt, fräscht språk och är fylld med sarkasm, ironi och klockrena kommentarer som får sidorna att gunga till. Man kan skratta, för så där är det ju faktiskt, och man kan känna sig sorgsen, för har jag inte tänkt så där själv hundratusentals gånger? Men framför allt kände jag mig glad. För det är fler som känner och tänker som jag och det är avkopplande att läsa en riktig bra bok och inse att man är inte ensam, trots att det kan kännas så ibland.
Historian handlar om Cassiopeja Svensson, som blev till en sommarkväll i Paris under de allra klyschigaste formerna. Hennes mamma Beatrice träffade en främmande man vid Eiffeltornet och efter en natt med honom, utan att veta hans namn eller riktigt vem han var, blev Cassiopeja till. Hon växte upp med sin mamma i en småstad i Sverige utan att veta vem sin pappa var och hon trodde absolut inte på kärleken. Förens hon flyttade till Stockholm och träffade Casper och själv blev kär. Och sedan såg hon livet på ett helt nytt sätt, för det är oftast det som händer, när man varit så säker på någonting som sedan visar sig vara helt fel.
Jag, som själv är i samma ålder som Cassiopeja, alltså runt tjugo, känner igen mig så mycket i hennes tankar och funderingar, vilket antagligen beror på att Katarina Sandberg också hon är runt tjugo. Hon har alltså, med sin ungdomliga blick, sett saker som är alltför lätt att missa ibland. Hon har satt ord på sådant jag tror de flesta går runt och tänker på. Och hon har skrivit en bok som talar till, ja om inte alla ungdomar så åtminstone till alla av det kvinnliga könet.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra har ett nytt, fräscht språk och är fylld med sarkasm, ironi och klockrena kommentarer som får sidorna att gunga till. Man kan skratta, för så där är det ju faktiskt, och man kan känna sig sorgsen, för har jag inte tänkt så där själv hundratusentals gånger? Men framför allt kände jag mig glad. För det är fler som känner och tänker som jag och det är avkopplande att läsa en riktig bra bok och inse att man är inte ensam, trots att det kan kännas så ibland.