Agnes Cecilia

I vanlig ordning läser jag Maria Gripes Agnes Cecilia under sommaren och i vanlig ordning är den precis lika bra som jag minns den. Historian om den föräldralösa Nora som lever tillsammans med Anders, Karin och Dag i en hemsökt våning får mig alltid varm och trygg. Berättelsen är familjär, inte bara för att jag har läst den så många gånger men kanske mest för att det finns något i Gripes berättelse som väcker något till liv inom mig. Boken handlar om övergivna barn, om vilsna själar och att hitta tillbaka hem. För mig är det lika mycket en bok för ungdomar som för vuxna, inte minst för att Gripes sätt att skriva är uppiggande och trivsamt.

Det finns mycket med den här boken som jag tycker är speciellt, inte minst det klara sättet fjortonåriga Nora ser världen, både nuet, framtiden och, kanske framför allt, det förflutna. Hon är stark och bär historian framåt, även om det ibland kan vara kämpigt. Jag har lätt för att identifiera mig med henne och jag vill tro att andra, kanske framför allt tjejer, också har det. Även nu, när jag läst boken så många gånger, hittar jag fortfarande nya saker att förvånas över, nya sätt att se på berättelsen och detaljer som jag missat tidigare, som låter nytt sken lysa på andra delar av boken. Jag tror aldrig jag kommer tröttna på den här romanen, det är en av mina absoluta favoriter. Det känns tryggt att veta att trots att Maria Gripe är borta så lever hennes arv kvar. Har du inte läst Agnes Cecilia, eller någon annan av Gripes böcker tidigare? Vad väntar du på?