Dykungens dotter

Birgitta Trotzigs Dykungens dotter är en roman som jag läst för skolans skull och inte en bok jag hade plockat upp om jag inte behövt göra det. Ibland när sådant händer kan man hitta fantastiska romaner som man annars skulle missat, men i många fall tycker jag att böckerna inte alls faller mig i smaken och det var definitivt vad som hände med Dykungens dotter.

Romanen börjar i slutet av 1920-talet och följer en ung kvinna som blir med barn utan att vara gift. Hon lämnar den ödsliga bondgården på Österlen där hon växt upp och tar sig till staden där hon bosätter sig med sitt barn. Livet är hårt och tungt för kvinnan som är ensam och utstrött. Detsamma gäller senare barnet, en flicka, under hennes uppväxt och följs upp i flickans son flera år senare.

Gemensamt för romanen är just temat ensamhet och att vara utstrött. Romanen följer flera karaktärer under deras livs resa, den unga kvinnan, hennes dotter och senare dottersonen men även fadern till flickan och hennes framtida styvfar.  Det är en jobbig bok, fylld av ensamhet och sorg och som lämnade mig tung varje gång jag läste den. Det lyriska språket var inte heller något som direkt tilltalade mig, även om jag förstår att det säkert är något som intresserar andra. Själv tyckte jag ofta att texten var överflödig, full av onödiga detaljer och med sidospår som inte gav särskilt mycket till helheten. Att det här inte är en roman för mig är tydligt och jag känner inte heller för att rekommendera boken av just den anledningen men om man är intresserad av det svenska litterära arvet och lyrisk text tror jag säkert att Dykungens dotter kan vara spännande.