Mannen utan öde
Imre Kertész roman Mannen utan öde är en bok jag läste för första gången när jag var femton och som har haft en speciell plats hos mig sedan dess. Jag har alltid varit intresserad av Andra Världskriget och har läst en hel del litteratur som handlar om den här tiden men just Mannen utan öde är unik. Det är en sorts självbiografi om en ung mans liv i koncentrationsläger, men det är egentligen så mycket mer än det.
En fjortonårig pojke tvingas av en buss en sommarmorgon när han är på väg till sitt arbete. Det är den första dagen på en ett års lång resa där han rör sig igenom flera koncentrationsläger. Från Auschwitz till Buchenwald och senare det mindre lägret Seitz. Genom allt tvingas pojken utstå många hemska saker men när han slutligen räddas av de allierade och får återvända hem till Budapest är han inte full av hat. Han har, på något märkligt sätt, lyckats se förbi allt det hemska han stött på och fortsätter in i framtiden.
Det jag tycker är mest speciellt med den här romanen är inte hur bra den redogör för livet i fångelägret utan att den kan visa upp så mycket fruktansvärda saker och ändå lämna läsaren hoppfull i slutet. Pojken har all rätt att vara arg och full av hat men på något sätt har han kommit förbi allt det där. Han lämnas egentligen kvar med en känsla av att han måste fortsätta framåt i vilket fall som helst och att det inte tjänar något till att känna ilska. Hans liv är inte slut - det har egentligen bara börjat. Detta är utan tvivel den mest fantastiska roman om Andra Världskriget som jag läst och definitivt en jag tycker alla borde läsa. Den visar upp en hemsk period men lär ändå människor att hat inte leder till något bra.
En fjortonårig pojke tvingas av en buss en sommarmorgon när han är på väg till sitt arbete. Det är den första dagen på en ett års lång resa där han rör sig igenom flera koncentrationsläger. Från Auschwitz till Buchenwald och senare det mindre lägret Seitz. Genom allt tvingas pojken utstå många hemska saker men när han slutligen räddas av de allierade och får återvända hem till Budapest är han inte full av hat. Han har, på något märkligt sätt, lyckats se förbi allt det hemska han stött på och fortsätter in i framtiden.
Det jag tycker är mest speciellt med den här romanen är inte hur bra den redogör för livet i fångelägret utan att den kan visa upp så mycket fruktansvärda saker och ändå lämna läsaren hoppfull i slutet. Pojken har all rätt att vara arg och full av hat men på något sätt har han kommit förbi allt det där. Han lämnas egentligen kvar med en känsla av att han måste fortsätta framåt i vilket fall som helst och att det inte tjänar något till att känna ilska. Hans liv är inte slut - det har egentligen bara börjat. Detta är utan tvivel den mest fantastiska roman om Andra Världskriget som jag läst och definitivt en jag tycker alla borde läsa. Den visar upp en hemsk period men lär ändå människor att hat inte leder till något bra.