Nyårskyssen
De senaste veckorna har jag läst Nora Roberts Boonsboro-trilogi och nu har jag äntligen nått slutet. Den första, Värdshuset, var helt okej men uppföljaren, Pojkvännen, var en katastrof. Nyårskyssen, den tredje och sista, var något mellanting. Jag var inte lika irriterad på den som på bok två men absolut inte lika nöjd som med den första boken. Precis som med min tidigare recension på Pojkvännen, om ni är förtjusta i Roberts eller tycker denna serien är det bra att hoppa över den här recensionen för även om den inte var en ren katastrof så har jag ändå en hel del att säga och det är inte mycket som är bra. Har ni tankar på att läsa boken ska ni också titta bort, det kommer en hel del spoilers.
Först, en snabb uppdatering. Serien följer de tre bröderna Montgomery, Beckett, Owen och Ryder, när de renoverar flera av Boonsboros byggnader, bland annat värdshuset. I den första boken, som handlar om Beckett, ligger fokuset på renoveringen av värdshuset och Becketts kärleksrelation med änkan och trebarnsmamman Clare. I den andra boken är det Owen som är i centrum och värdshuset görs färdigt för att sedan invigas. Medan brödernas byggfirma flyttar över sitt arbete från värdshuset till ett bageri och sedan en ny restaurang får Owen känslor för sin barndomskompis Avery.
Den tredje boken är förstås Ryders, han är den äldsta av bröderna och är en surmulen man som aldrig haft ett seriöst förhållande och definitivt inte har en tanke på att gifta sig. Redan när Hope Beaumont klev in i hans halvfärdiga värdshus i den första boken för att ansöka om jobbet som föreståndare iklädd snygg dräkt och skyhöga klackar ogillade han henne. Nu har de varit runt varandra en tid och börjar långsamt acceptera varandra. Båda försöker ignorera kyssen de delade under en nyårsfest men det hela är oundvikligt, de hamnar förstås snart i säng med varandra men kommer överens om att hålla allt på ett vänskapligt plan. Men när Hopes förflutna gör sig påmint tvingas både hon och Ryder möta känslor de aldrig haft en tanke på att släppa fram.
Det är ungefär samma problem som tidigare som irriterar mig även i Nyårskyssen. Miljöbeskrivningar saknas, dialoger är tunna och Avery är fortfarande fruktansvärd. Byggsnacket har i alla fall förminskats något, kanske efter att värdshuset blev färdigt och det inte längre var roligt att skriva om hur Ryder bygger om en sönderfallen gammal lokal till ett gym. Däremot har en ny sak lagts till på listan över saker som jag ogillar, nämligen Ryders idioti.
Hope är en bra karaktär, hon kan inte hjälpa att Roberts gjorde henne till en helt fantastisk skönhet som får ungefär varje man att drägla och dessutom är både intelligent och organiserad. Det är synd att så mycket fokus ligger på hennes utseende (varför måste alla tre kvinnor i serien vara helt otroligt vackra, kan inte någon vara medelmåttig men ändå bli älskad? Går det inte? Nej, okej). Hon är dock rak, ärlig och säger vad hon tycker. Hon står på sig mot Ryder i de flesta fall (tack och lov) och visar vad hon är värd. I de flesta fall bra, som sagt. Det går förstås att diskutera att hon slutade på sitt tidigare arbete för att hon var tillsammans med sin chefs son och han dumpade henne för att gifta sig med en annan och nu på sitt nya jobb, sisådär knappt ett år senare, börjar hon dejta sin… chefs son. Det kanske inte är meningen att man ska tänka för mycket på det där. (Och ja, Ryder skulle inte dumpa henne för någon annan men ändå, har hon inte lärt sig av sina misstag när hon fick lämna ett arbete hon älskade på grund av killen hon dejtade? Jag hade också kunnat förstå det mer om hon varit störtförälskad i Ryder men det är hon ju inte, hon vill egentligen bara ligga med honom och som sagt, hon är ju så vacker så hon borde ju inte ha svårt att hitta någon annan till det jobbet, men ja.)
Som sagt, Hope är bra men Ryder är… tja. Låt oss säga att han antagligen ska falla in i kategorin ”lång, mörk och mystisk” men han är mest en snubbe som är konstant täckt av byggdamm och sågspån, som vägrar prata om känslor och lever med tron på att blombuketter löser allt. (Ni vet hur det är, får en kvinna blommor glömmer hon bort det hon just känt och argumentet dör av sig själv för att aldrig någonsin komma tillbaka.) Han är en man, antar jag, men en idiot i vilket fall som helst. Genom hela boken går han runt och tjurar och är surmulen (varför? Vem vet?). Han verkar ha svårt att kompromissa, svårt att känna empati och svårt att inse att känslor är riktiga och behöver pratas om. När Hope blir ledsen springer han iväg, skickar upp sin mamma för att trösta kvinnan han ligger med medan han själv ringer efter ett blombud (vilket i ordningen? Jag vet inte, jag tappade räkningen.) När Hopes före detta pojkväns fru besöker värdshuset och säger både det ena och det andra till Hope gör Ryder det enda han kan göra. Prata med Hope? Nej, så klart inte! Han kör iväg ett flertal timmar (trots att han aaaaavskyr att köra långt och haaatar storstan) bara för att prata med den före detta pojkvännens pappa och reda upp hela situationen gällande Hope, exet och frun. Sa han något till Hope innan han åkte? Varför skulle han? Istället återvänder han och säger ungefär ”det är fixat” till Hope och tror att allting ska ordna sig mellan dem och blir sedan (chock!) förvånad när hon anser att det inte är okej att han lägger näsan i hennes affärer utan att säga något. Hela situationen slutar också, på något märkligt sätt, med att Hope typ ber om ursäkt för att hon borde släppa in honom mer i sitt liv och uppskatta att han slåss för henne? Ohc just det, han tillbringar så stor del av boken med att dricka öl att han borde vara konstant full.
Den så kallade ”konflikten” som det hintas om på baksidan av boken är värdelös. Ja, visst, den tjänar ett syfte men kunde lika gärna elimineras helt eftersom den bara är med under några sidor i en 300 sidor lång roman. Vad är konflikten, då? Jo, det är så klart Hopes ex som dyker upp på värdshuset för att försöka få henne tillbaka och ha henne vid sidan av sin fru. Han erbjuder henne att få sitt gamla jobb tillbaka, att han ska köpa vilken lägenhet hon vill och få alla kläder hon vill ha och blablabla, med andra ord, han försöker praktiskt taget betala henne för att de ska dela säng igen. Hope blir förstås inte glad över att han behandlar henne som en hora men hela samtalet är över på några sidor och eftersom det händer väldigt tidigt i boken är det snart bortglömt. Det går ungefär 250 sidor till innan den uppföljande konflikten dyker upp i form av exets fru som anklagar Hope för att ligga med hennes man. Även här är situationen över ganska fort men den förvandlas förstås till händelsen när Ryder lämnar en gråtande Hope utan att säga något för att åka och tala med hennes gamla chef. Allt handlar förstås om Hope och Ryders förhållande och att de ska få sig en sista push så att de väljer att starta upp en riktig relation.
Något som dock kan diskuteras är själva relationen mellan Hope och Ryder. Det är uppenbart att de ska vara tillsammans men jag vet inte riktigt varför. Det finns passion mellan dem, åtminstone är det så man uppfattar det när man läser om hur fantastiska deras kyssar är, men som läsare känner jag inte direkt någon spänning mellan dem. De är det där typiska paret som ogillar varandra, de vill egentligen bara dela säng. Bara det kommer lite som en blixt från klar himmel. De har haft en knapp handfull konversationer med varandra och kyssts ungefär tre eller fyra gånger när Hope frågar Ryder rakt ut om han vill ligga med henne och när han inte svarar direkt meddelar att han kan svara henne när han tänkt klart. Det var inte mycket uppbyggande innan de började träffas och efter det gick båda i sina egna tankar om den andre men diskuterade aldrig vad de kände. Efter situationen med exets fru surar de båda två på vars ett håll under några dagar innan de accepterar vad som hänt och varandra. Båda verkar inse att de har känslor för den andre men ingen av dem säger det högt förrän precis i slutet av boken när Ryder (självklart) friar till Hope. De har knappt haft en riktig dejt och bara träffats under två månader eller liknande, men det slutar nog bra om de gifter sig. Jag menar, äktenskapet löser ju allt. Och, för att det störde mig gruvligt och är ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivningar: om Hope nu är så otroligt tänd på Ryder, hur kommer det sig att hon inte reagerar det minsta när han kommer ut från ett av värdshusets rum, nyduschad? Hur kommer det sig att hon inte ens tänker att han är snygg med fuktigt hår eller önskar att hon kunde ha gjort honom sällskap i duschen? Om hon nu är så tänd på honom och deras plan varit att han duschar och sedan går de upp till hennes rum och sliter av sig kläderna? Varför är detta inte något som hon tänker? Som sagt, ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivning men också ett bra exempel på hur Roberts missade fantastiska chanser att visa upp passionen mellan paret för läsaren.
När det gäller resten av boken finns det också en del att säga, så klart. Avery, som tack och lov har en betydligt mindre roll i den här romanen, är dock lika irriterande. Medan Hope är osäker på om det är en bra idé att starta upp något med Ryder är det Avery som helhjärtat försöker trycka sin bästa vän på chefens son när hon vet väl hur det gick för Hope senast. Skitsnackandet om andra tjejer, förresten, är fortfarande kvar och precis lika hemskt nu som i den andra boken. Man kan bara sucka och hoppas att nyare författare gör det bättre.
Det finns också en helt sidospår genom alla tre böcker som handlar om ett spöke som bor på värdshuset och kallas Lizzy. Vännerna försöker få reda på vem Lizzy är och när de vet de försöker de få reda på vem Billy är, mannen hon pratar om (ja visst, hon pratade med allihopa och visar sig ganska ofta också). Jag har inget emot spöket i sig men jag var inte helt förtjust i utförandet (jag har exempelvis svårt att tro att ett spöke kan materialisera sig helt tydligt och tala med ett dussin människor). Löjligt att hänga upp sig på det, kanske, men det kändes inte trovärdigt. Det som var värst dock var att när de fick reda på vem Lizzy och Billy var så visade det sig så klart att Lizzy var släkt med Hope och Billy släkt med Ryder. Ja, så klart.
Jag måste också fråga, vem tyckte det var en bra idé att para ihop brödernas mamma med Averys pappa? Det dyker egentligen upp i den andra boken (charmigt att läsa om Owen som dejtar Avery och Owens mamma som dejtar Averys pappa) men det fortlöper så klart i den tredje och är inte enklare att svälja nu. Det verkar svårt att lämna någon människa (eller spöke!) singel vid slutet av en trilogi. Nåja. Avslutningsvis, som jag nämnt i tidigare recensioner så har jag inte läst något av Roberts tidigare men jag hoppas verkligen att hennes äldre verk är bättre än det här. Den enda förklaringen jag kan hitta till dessa tre (nåja, två) outvecklade böcker är att Roberts tappat stinget helt och numera skriver på autopilot. Det finns ingen känsla i böckerna, ingen kärlek som får det att pirra i magen, ingenting som griper tag i mig och får mig att känna att nej, de här karaktärerna bara måste få varandra! I de flesta fall brydde jag mig inte ett smack om karaktärerna, det var bara Beckett och Clare som intresserade mig. Som det känns nu blir det nog inte några fler Roberts-böcker för mig och om det blir det så ska jag nog sikta in mig på några av hennes äldre romaner med förhoppning om att de, åtminstone, håller klass.
Först, en snabb uppdatering. Serien följer de tre bröderna Montgomery, Beckett, Owen och Ryder, när de renoverar flera av Boonsboros byggnader, bland annat värdshuset. I den första boken, som handlar om Beckett, ligger fokuset på renoveringen av värdshuset och Becketts kärleksrelation med änkan och trebarnsmamman Clare. I den andra boken är det Owen som är i centrum och värdshuset görs färdigt för att sedan invigas. Medan brödernas byggfirma flyttar över sitt arbete från värdshuset till ett bageri och sedan en ny restaurang får Owen känslor för sin barndomskompis Avery.
Den tredje boken är förstås Ryders, han är den äldsta av bröderna och är en surmulen man som aldrig haft ett seriöst förhållande och definitivt inte har en tanke på att gifta sig. Redan när Hope Beaumont klev in i hans halvfärdiga värdshus i den första boken för att ansöka om jobbet som föreståndare iklädd snygg dräkt och skyhöga klackar ogillade han henne. Nu har de varit runt varandra en tid och börjar långsamt acceptera varandra. Båda försöker ignorera kyssen de delade under en nyårsfest men det hela är oundvikligt, de hamnar förstås snart i säng med varandra men kommer överens om att hålla allt på ett vänskapligt plan. Men när Hopes förflutna gör sig påmint tvingas både hon och Ryder möta känslor de aldrig haft en tanke på att släppa fram.
Det är ungefär samma problem som tidigare som irriterar mig även i Nyårskyssen. Miljöbeskrivningar saknas, dialoger är tunna och Avery är fortfarande fruktansvärd. Byggsnacket har i alla fall förminskats något, kanske efter att värdshuset blev färdigt och det inte längre var roligt att skriva om hur Ryder bygger om en sönderfallen gammal lokal till ett gym. Däremot har en ny sak lagts till på listan över saker som jag ogillar, nämligen Ryders idioti.
Hope är en bra karaktär, hon kan inte hjälpa att Roberts gjorde henne till en helt fantastisk skönhet som får ungefär varje man att drägla och dessutom är både intelligent och organiserad. Det är synd att så mycket fokus ligger på hennes utseende (varför måste alla tre kvinnor i serien vara helt otroligt vackra, kan inte någon vara medelmåttig men ändå bli älskad? Går det inte? Nej, okej). Hon är dock rak, ärlig och säger vad hon tycker. Hon står på sig mot Ryder i de flesta fall (tack och lov) och visar vad hon är värd. I de flesta fall bra, som sagt. Det går förstås att diskutera att hon slutade på sitt tidigare arbete för att hon var tillsammans med sin chefs son och han dumpade henne för att gifta sig med en annan och nu på sitt nya jobb, sisådär knappt ett år senare, börjar hon dejta sin… chefs son. Det kanske inte är meningen att man ska tänka för mycket på det där. (Och ja, Ryder skulle inte dumpa henne för någon annan men ändå, har hon inte lärt sig av sina misstag när hon fick lämna ett arbete hon älskade på grund av killen hon dejtade? Jag hade också kunnat förstå det mer om hon varit störtförälskad i Ryder men det är hon ju inte, hon vill egentligen bara ligga med honom och som sagt, hon är ju så vacker så hon borde ju inte ha svårt att hitta någon annan till det jobbet, men ja.)
Som sagt, Hope är bra men Ryder är… tja. Låt oss säga att han antagligen ska falla in i kategorin ”lång, mörk och mystisk” men han är mest en snubbe som är konstant täckt av byggdamm och sågspån, som vägrar prata om känslor och lever med tron på att blombuketter löser allt. (Ni vet hur det är, får en kvinna blommor glömmer hon bort det hon just känt och argumentet dör av sig själv för att aldrig någonsin komma tillbaka.) Han är en man, antar jag, men en idiot i vilket fall som helst. Genom hela boken går han runt och tjurar och är surmulen (varför? Vem vet?). Han verkar ha svårt att kompromissa, svårt att känna empati och svårt att inse att känslor är riktiga och behöver pratas om. När Hope blir ledsen springer han iväg, skickar upp sin mamma för att trösta kvinnan han ligger med medan han själv ringer efter ett blombud (vilket i ordningen? Jag vet inte, jag tappade räkningen.) När Hopes före detta pojkväns fru besöker värdshuset och säger både det ena och det andra till Hope gör Ryder det enda han kan göra. Prata med Hope? Nej, så klart inte! Han kör iväg ett flertal timmar (trots att han aaaaavskyr att köra långt och haaatar storstan) bara för att prata med den före detta pojkvännens pappa och reda upp hela situationen gällande Hope, exet och frun. Sa han något till Hope innan han åkte? Varför skulle han? Istället återvänder han och säger ungefär ”det är fixat” till Hope och tror att allting ska ordna sig mellan dem och blir sedan (chock!) förvånad när hon anser att det inte är okej att han lägger näsan i hennes affärer utan att säga något. Hela situationen slutar också, på något märkligt sätt, med att Hope typ ber om ursäkt för att hon borde släppa in honom mer i sitt liv och uppskatta att han slåss för henne? Ohc just det, han tillbringar så stor del av boken med att dricka öl att han borde vara konstant full.
Den så kallade ”konflikten” som det hintas om på baksidan av boken är värdelös. Ja, visst, den tjänar ett syfte men kunde lika gärna elimineras helt eftersom den bara är med under några sidor i en 300 sidor lång roman. Vad är konflikten, då? Jo, det är så klart Hopes ex som dyker upp på värdshuset för att försöka få henne tillbaka och ha henne vid sidan av sin fru. Han erbjuder henne att få sitt gamla jobb tillbaka, att han ska köpa vilken lägenhet hon vill och få alla kläder hon vill ha och blablabla, med andra ord, han försöker praktiskt taget betala henne för att de ska dela säng igen. Hope blir förstås inte glad över att han behandlar henne som en hora men hela samtalet är över på några sidor och eftersom det händer väldigt tidigt i boken är det snart bortglömt. Det går ungefär 250 sidor till innan den uppföljande konflikten dyker upp i form av exets fru som anklagar Hope för att ligga med hennes man. Även här är situationen över ganska fort men den förvandlas förstås till händelsen när Ryder lämnar en gråtande Hope utan att säga något för att åka och tala med hennes gamla chef. Allt handlar förstås om Hope och Ryders förhållande och att de ska få sig en sista push så att de väljer att starta upp en riktig relation.
Något som dock kan diskuteras är själva relationen mellan Hope och Ryder. Det är uppenbart att de ska vara tillsammans men jag vet inte riktigt varför. Det finns passion mellan dem, åtminstone är det så man uppfattar det när man läser om hur fantastiska deras kyssar är, men som läsare känner jag inte direkt någon spänning mellan dem. De är det där typiska paret som ogillar varandra, de vill egentligen bara dela säng. Bara det kommer lite som en blixt från klar himmel. De har haft en knapp handfull konversationer med varandra och kyssts ungefär tre eller fyra gånger när Hope frågar Ryder rakt ut om han vill ligga med henne och när han inte svarar direkt meddelar att han kan svara henne när han tänkt klart. Det var inte mycket uppbyggande innan de började träffas och efter det gick båda i sina egna tankar om den andre men diskuterade aldrig vad de kände. Efter situationen med exets fru surar de båda två på vars ett håll under några dagar innan de accepterar vad som hänt och varandra. Båda verkar inse att de har känslor för den andre men ingen av dem säger det högt förrän precis i slutet av boken när Ryder (självklart) friar till Hope. De har knappt haft en riktig dejt och bara träffats under två månader eller liknande, men det slutar nog bra om de gifter sig. Jag menar, äktenskapet löser ju allt. Och, för att det störde mig gruvligt och är ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivningar: om Hope nu är så otroligt tänd på Ryder, hur kommer det sig att hon inte reagerar det minsta när han kommer ut från ett av värdshusets rum, nyduschad? Hur kommer det sig att hon inte ens tänker att han är snygg med fuktigt hår eller önskar att hon kunde ha gjort honom sällskap i duschen? Om hon nu är så tänd på honom och deras plan varit att han duschar och sedan går de upp till hennes rum och sliter av sig kläderna? Varför är detta inte något som hon tänker? Som sagt, ett perfekt exempel på avsaknad av beskrivning men också ett bra exempel på hur Roberts missade fantastiska chanser att visa upp passionen mellan paret för läsaren.
När det gäller resten av boken finns det också en del att säga, så klart. Avery, som tack och lov har en betydligt mindre roll i den här romanen, är dock lika irriterande. Medan Hope är osäker på om det är en bra idé att starta upp något med Ryder är det Avery som helhjärtat försöker trycka sin bästa vän på chefens son när hon vet väl hur det gick för Hope senast. Skitsnackandet om andra tjejer, förresten, är fortfarande kvar och precis lika hemskt nu som i den andra boken. Man kan bara sucka och hoppas att nyare författare gör det bättre.
Det finns också en helt sidospår genom alla tre böcker som handlar om ett spöke som bor på värdshuset och kallas Lizzy. Vännerna försöker få reda på vem Lizzy är och när de vet de försöker de få reda på vem Billy är, mannen hon pratar om (ja visst, hon pratade med allihopa och visar sig ganska ofta också). Jag har inget emot spöket i sig men jag var inte helt förtjust i utförandet (jag har exempelvis svårt att tro att ett spöke kan materialisera sig helt tydligt och tala med ett dussin människor). Löjligt att hänga upp sig på det, kanske, men det kändes inte trovärdigt. Det som var värst dock var att när de fick reda på vem Lizzy och Billy var så visade det sig så klart att Lizzy var släkt med Hope och Billy släkt med Ryder. Ja, så klart.
Jag måste också fråga, vem tyckte det var en bra idé att para ihop brödernas mamma med Averys pappa? Det dyker egentligen upp i den andra boken (charmigt att läsa om Owen som dejtar Avery och Owens mamma som dejtar Averys pappa) men det fortlöper så klart i den tredje och är inte enklare att svälja nu. Det verkar svårt att lämna någon människa (eller spöke!) singel vid slutet av en trilogi. Nåja. Avslutningsvis, som jag nämnt i tidigare recensioner så har jag inte läst något av Roberts tidigare men jag hoppas verkligen att hennes äldre verk är bättre än det här. Den enda förklaringen jag kan hitta till dessa tre (nåja, två) outvecklade böcker är att Roberts tappat stinget helt och numera skriver på autopilot. Det finns ingen känsla i böckerna, ingen kärlek som får det att pirra i magen, ingenting som griper tag i mig och får mig att känna att nej, de här karaktärerna bara måste få varandra! I de flesta fall brydde jag mig inte ett smack om karaktärerna, det var bara Beckett och Clare som intresserade mig. Som det känns nu blir det nog inte några fler Roberts-böcker för mig och om det blir det så ska jag nog sikta in mig på några av hennes äldre romaner med förhoppning om att de, åtminstone, håller klass.